En klok kvinna jag känner pratade om det här med rädsla inför döden. Har tyvärr glömt det mesta hon sa (vilket är synd, för det var bra) men hon avslutade med att "vi ska alla dö en dag, men alla de andra dagarna ska vi leva". Det har jag tänkt på mycket, att jag vill vara glad för alla de dagar jag lever och försöka ta tillvara på dom. Inte så lätt när ångesteb sätter in.

Jag är inte rädd för döden, men jag tror att ångest fungerar på samma sätt oberoende av vad skälet är. Så jag känner verkligen med dig för ångest är förskräckligt. ❤️

Jag känner igen mig i det där.

Själva dödsångesten har jag bitvis kommit över, tyvärr så har jag inga riktiga bra tips på hur utan det "släppte" mest på ett sätt. Men en av tankarna som hjälpte till var att "jag kan dö idag". Vet inte riktigt hur uppmuntrande det är men för mig så blev det aningen bättre då. Även om risken/chansen för att dö ökar med åren så kan man lika gärna dö när som helst så man får försöka ta vara på den tid man har.

Angående vad som händer med kroppen så har jag redan bestämt mig för kremering. Tanken på att min kropp ska ligga och ruttna i helig mark från en religion jag inte tror på var så fruktansvärd så jag har till och med lämnat Svenska kyrkan så att det inte skulle kunna hända. Och även det som du säger om att vakna i kistan.. Väldigt långsökt det vet jag redan om, men vid kremering så föreställer jag mig att det går snabbt att man dör så man behöver inte ligga vaken i en kista under en längre tid (om man nu mot all förmodan inte redan var död).

Vad som ska hända med askan har jag inte bestämt än men jag vill inte att någon ska "klamra sig fast vid den" så försöker hitta någon bra icke religiös plats där mina anhöriga sen kan lämna den.

Vet faktiskt inte riktigt hur något av det jag skrev kan tänkas hjälpa men du ska veta att du är åtminstone inte ensam som tänker på det här, och själv är jag 22. 

Utöver det så håller jag med Jeanette, ångest är förskräckligt och jag hoppas att nåt av allt det här kanske kan hjälpa dig litegrann så att du mår bättre.

#1 Ja jag är jätte tacksam att jag lever, men har svårt att göra saker för är så fruktansvärt rädd att dö… Och att tänka att "vi alla ska ju dö" har jag blandade känslor för. Det känns skönt att veta att man inte är ensam om det, nen samtidigt känner jag att det är så hemskt, man är så maktlös man kan inte styra över sin egna kropp, det är ju förjävligt! Ja ångest är bland det värsta som finns. :/ Kram

#2 Nej det hjälper inte för mej att tänka så. Det som jag tkr är värst med själva döden är ju att sluta existera, att det blir precis som innan man föddes liksom.. :S Och sen tycker jag det är så jävla sorgligt att vi alla SKA dö, alla jag känner o precis alla som lever med mej just nu i denna livstid kommer att dö. O sen kommer världen att fortsätta som ingenting har hänt, i flera hundra, tusen och miljoners miljoner år. Och vi är nedgrävda, borta för all framtid… Vi levde liksom ynka 80-90 år (förhoppningsvis, om man inte råkar ut för något)! men alltså 80 år är ju ingenting!! :(( Jag känner som, vad är meningen med livet? Det enda jag kan göra nu för tiden är att oroa mej för mej själv och mina nära, vad är det för liv.. När min pojkvän, mina föräldrar o min kompis sitter o pratar om vardagliga saker så som jobb, mat, drömmar osv. så känner jag att, inser dom inte vilken hemsk katastrof som väntar? Hur kan dom tänka att dom måste ha en ny mobil lr att det är jobbigt på jobbet, det är ju bagateller mot vad som komma skall..

#4 Okej, synd men jag tänkte att eftersom det hjälpte mig så kanske det skulle kunna hjälpa andra också. 

Ja det är väldigt skrämmande att man bara försvinner men jag försöker tänka som så att om sånt man gör, även något litet som en vänlig gest eller försöka hjälpa någon så minns dom en för ett tag. Så även om man är borta så är man inte helt bortglömd. Lyckas man beröra eller inspirera någon så har man ju ändå påverka "händelseförloppet" om än jättelite. Även om personen glömmer bort mig och världen fortsätter efter att jag är död kommer det ändå vara en liten, liten skillnad för att just jag har levt. 

Får du någon hjälp för din ångest? Visst jag kan hålla med om att folk ibland pratar om "bagateller" emellanåt när man själv "ser på hela bilden" eller ser det på ett annat sätt, men att gå runt och tänka på det här hela tiden kan inte vara bra. Man måste försöka leva även om man oroar sig för att man själv och andra ska dö.

jag mår dåligt bara över att läsa tråden… har oerhörd dödsångest. Har gått i terapi och äter medicin, visst mår jag bättre men verkar inte helt bli av med dem. Jag jobbar inom vården och har varit med när människor dör och efteråt, det har jag inga problem med men just min egen död… nä fy vill inte tänka.. Får panikkänslor…

#6 Ja nå vidare bra mår man ju inte över att läsa här men tur i alla fall att du mår bättre. 

#5 Ja jag går på rehabilitering 2 ggr i veckan, vi har börjat arbeta med ett häfte om att kontrollera sin oro o ångest. Jag ska anteckna mkt och har även börjat med Voxra sen i tisdags, ska ge det ett 3:dje försök sen i somras.. Ursäkta att jag gör så ni mår sämre men jag känner mej i behov av att prata med andra i samma situation.

#8 Man bestämmer ju själv vilka trådar man vill läsa så du ska inte alls be om ursäkt!!!! Jag tycker det är "skönt" att veta att jag inte är ensam om detta helvete

#6 Förstår precis hur du tänker. Nån annans död, om än det är en när o kär person så vet man att tiden kommer att bli jobbig, men att man kommer klara att kämpa sej igenom det! När det gäller en själv, ja då är det kört! :'( Vill inte få andra att må dåligt såklart, ber om ursäkt för det. Vill bara få stöd av andra i samma situation! Kram

#9 Så känner jag oxå!

#8 Okej, vad bra. Hoppas att det hjälper.

Och sen så håller jag helt med bohan85, man väljer själv vilka trådar som man läser och kommenterar i så du ska absolut inte må dåligt över det. Även jag tycker att det är ganska "skönt" att få prata om och höra att andra har liknande tankar.

Kram på dig.

#12 Okej, tack så mkt! Kram

#9 och #12 Vad tycker ni om detta? http://www.tv4.se/efter-tio/artiklar/så-blir-du-av-med-din-dödsångest-4fc02bc104bf72519400c764

#14 Det där stämmer nog bra tror jag. Är väl i för sig rätt generellt för all ångest, att man ska försöka styra tankarna och till viss del utsätta sig för den. Även om det senare kan vara lite svårt när det handlar om dödsångest. Fokuserar man sig på nuet och vad man gör just nu så har man ju inte tid till att tänkta på döden och på så sätt känna ångest över det. 

Om någon av er skulle vara intresserad att läsa mer om Mindfulness som dom nämnde så har min Medarbetare skrivit en bra artikel om det inne på Social fobi iFokus.

Jag vill rekommendera att ni med dödsångest ser serien Döden - Döden - Döden som finns på svtplay.

Programledaren har också någon slags dödsångest.

#14, tack jag skall se den!! Skall kika på den också #16. Jag har ju gått i terapi och där har jag bland annat fått läsa en bok "Döden är livsviktigt" och visst känns det bättre efter att ha läst den men i stunderna när paniken/ångesten kommer över döden så hjälper det föga…

#16 Själv så kollar jag redan på den med tack för tipset, det är en bra serie.

Jag har bara en undran gott folk. Ni med dödsångest… Har ni någonsin haft möjligheten att se en död människa?

Och om så undrar jag hur ni reagerade.

#19. Jag arbetar inom vården och därmed tar jag hand om döda, tvättar och gör iordning människor efter döden samt ibland är med när de dör. Jag har inga problem med det alls, det är bara när det gäller min egen död (narturligtvis vill jag inte att mina nära och kära skall dö). Det enda är väl när människor dör plågsamt till följd av sjukdom, då är det inte kul att vara med. Men de som är döende och har varit det ett tag upplever jag som fridfullt när de somnar in.

#19 Jag ska kolla upp den och ev. titta på den! Tänker om det kan bli värre efter man sett den? Jag har aldrig sett en död människa, varit på 2 begravningar i mitt liv. En var på morfar när jag var liten, runt 6-7 år. Den andra var på min kusins pappa i februari i år.

#20 det är intressant. Jag har varit tvärtom vissa gånger. Rädd för att mina nära och kära ska dö, men min egna död skiter jag i.

Lite intressant.

Vad är det för känslor som väcks i dig då du tänker på din egna död?

Vet att när jag har fått ångest för andras död är det för att jag älskar dom så mycket och känner att jag skulle sakna dom så otroligt. Och jag brukar även tänka på hur jobbigt avskedet blir. Det är det som triggar den slags dödsångesten jag har.

Inför min egna död känner jag bara att dör jag så dör jag. Jag har inga som helst saker som jag ångrar, jag har redan beslutat hur jag skulle vilja ha min begravning(har även skrivit det på vita arkivet då jag anser att det blir lite lättare för mina anhöriga) och hur jag vill bli begravd.
Känner att det är som inte mer att fundera på utan bara leva livet.

#19 Jag har, både döda och döende, var bland annat med när farfar dog. Jag får det dock inte riktigt som fridfullt även om han var väldigt dåliga och verkade vara lugna och avslappnade. Jag ser bara att folk försvinner. Saknar ju religion så tror inte på "liv efter detta" utan döden är mer som det totala slutet.

#23 det är också intressant, det du säger med sakna religion. Men bara för att man inte har anknytning till en religion, varför kan man ändå inte känna att det kanske finns en fortsättning för det som gör människan till en människa? Själ eller vad man vill kalla det.

Bara funderade kring detta och det kanske är OT, men jag är inte heller något direkt "fan" av någon religion, men jag känner ändå att något säger mig att bara för att kroppens funktioner upphör att fungera så finns det ändå något i en levande persons ögon som försvinner i samma ögonblick som dom tar sitt sista andetag, eller kan ha lämnat just innan själva döden.

Detta är bara det jag märkt då jag suttit med döende personer/djur.

Kan vara personligen därför jag är mer rädd för förlusten av anhöriga.

Om detta är mycket OT och någon vill diskutera detta så kan ni skicka PM.

#23 #24 Ja det är det som skrämmer mej, att man inte existerar längre, att det blir som innan man föddes, man vet ingenting för man finns inte. Jag vill inte försvinna, jag vill heller inte lämna jordelivet för en fortsättnig nån annanstanns heller såklart. Jag trivs för bra här och har för mkt här jag tkr om o inte vill lämna. Jag vill leva med min pojkvän o familj föralltid, jag vill inte behöva skiljas åt vare sej det är en fortsättning lr inte! Men jag tar ju såklart hellre en fortsättning efter döden ist för att sluta att existera! Jag vet heller inte vad jag vill med min begraving, jag vill inte bli liggandes i en kista och ruttna och bli uppäten av larver. Men jag vill heller inte kremeras, för som en annan tjej sa till mej i en annan tråd här.: tänk om själen också bränns upp då? Men sen är det ju inte säkert vi har en själ! Enligt forskarna är vi ju bara en kropp, och när kroppen dör då är det slut.

#25, det är skrämmande så lika vi tänker, kunde återigen varit exakt mina ord!

#22, tankar som väcks är just som #25 skriver, att försvinna, sluta existera.

#24 Fast jag tycker att "själen" och "fortsatt liv" ingår i någon form av religion eller troende och det har jag ju som sagt inte. Jag tror inte att jaget på något sätt kan fortsätta utan kroppen. Så jag ser det som så att man försvinner och då inte på sättet att man kommer någon annanstans när kroppen slutar.

#26 Det är ändå "skönt" att veta att man inte är ensam i skiten. Men det får en ju inte att må bättre för det, för det kommer ju ändå att hända!

#27 Ja jag tror ju inte heller på sånt, o därför tror jag som du skriver att man slutar existera o det är ju det värsta som kan hända enligt mej!!

#29 Ja det är rätt illa det också men för mig är det nog mest att jag inte vill bli bortglömd. Jag vill vara mer än ett namn i ett släktträd även när jag inte finns längre.

#30 Nej jag vill inte heller bli bortglömd, då känner jag verkligen att livet liksom är meningslöst?! Men hur gör man historia? :/

vet inte om jag skrivit detta tidigare eller hur det är med er andra men mina tidigaste minnen av dödsångest är från ca 7 års ålder… Sömnproblem och dessa tankar har förföljt mig ända sedan dess…

#32 Oj så länge! Fy vad hemskt.. Nej mitt började för 5 år sen, då var jag alltså 18 nu 23. Mitt började med att jag vaknade upp mitt i natten av ren panik o grinade, ibland skrek jag. Sen blev det värre o värre, det började komma på dagarna. 2009 på våren fick jag åka till akutpsyk på natten o det var då min första medicinering började, fick då cipralex o atarax. Ataraxen är det enda som jag har fortsatt med sen dess. Mådde delvis bättre ibland, men sen i somras blev det mkt värre igen, jag skickade ju länken om "del 1" till dej! Men att ha det sen man var barn, det kan inte ha vart lätt! :( Kram på dej

Jo jag har läst del 1 #33. Jag närmar mig 30 år så visst  har det varit jobbigt men det har gått i perioder och nu med medicin så är det mycket bättre. Sökte inte hjälp förrän jag var 21 år då allt hade samlats för länge och jag fick en depression… jag önskar att mina föräldrar (som till viss del viss del visste om problemet) sökt hjälp när jag var mindre…

#34 Ja det är inte kul att inte få det stöd man behöver av sina föräldrar! Man älskar dom ju ändå såklart, men msn kan bli besviken på dom ibland… :( Kram

Sen har jag tänkt på det där "om man går vidare" Vad ska man göra där i all oändlighet då? Här på jorden som människa finns det ju hur mkt saker som helst man kan sysselsätta sej med. Men som en själ bara, sja nan sväva runt där förevigt då lr?! Nej jag tror det är så mkt bullshit i det, det tar slut det är vad jag tror… :'(

Med risk att ta över tråden en aning, men skulle ni andra vilja vara "medvetna" när ni dör eller skulle ni hellre tex. dö i sömnen?

Själv så skulle jag nog vilja vara vaken, att dö är ju ändå en sak som man bara gör en gång så jag vill nog ändå vara med om det på ett sätt.

#37, jag är kluven. Jag tror att jag vill dö fridfullt i sömnen utan sjukdom och plågor men samtidigt som du skriver så händer det bara en gång…

De jag har träffat genom jobbet har ju allt som oftast varit sjuka men de ha nästan aldrig varit vid medvetande hela vägen till sista andetaget, de har varit nästintill medvetslösa.

#38 Jag vill ju inte att det ska bli allt för plågsamt och utdraget men att bara försvinna i sömnen tycker jag nästan känns ännu värre. Sjukhus vill jag helst också undvika, vill inte vara uppkopplad och nerdrogad när det väl händer.

Sen är det säkert så att man inte riktigt är medveten hela vägen men jag tror ändå jag vill vara det så länge som det går.

#37 Det bästa är nog o dö i sömnen, men det vill jag inte. Det är det jag tkr är så hemskt, att man går o lägger sej på kvällen o planerar nåt för morgondagen, men sen är det ingen morgondag.. När jag ska dö, vill jag vara riktigt jävla gammal o inte ha allt för ont osv. men att jag ändå kan känna att det ska bli skönt att somna in. Men som jag känner idag kommer jag aldrig acceptera det, även fast det kommer att hända.

Såg nyss en video på mtv som gjorde så mina tankar satte igång igen.. Kan inte ens se tv längre snart :( Hon stog o dansade som människa, sen bakom henne insidan av kroppen, muskler o sånt alltså. Sen va det en kropp med skelettet o den sista var hon en ängel. "Breach - everything you never had" om nån undrar..

#41… ja sånt kan verkligen trigga tankar….

#41 #42 Nej, men vad jobbigt. Sånt där har åtminstone inte jag några problem med.

#43 Vad skönt!

Tänkte höra vad ni tkr om programmet "Det Okända"? Och specifikt om Terry Evans som det står mkt om i aftonbladet plus? (Har själv inte plus, så har aldrig läst hans intervjuer men man ser ju rubrikerna på aftonbladets startsida hela tiden)..

Vem är Terry Evans, vilka rubriker?

#46 Han är ett medium i Det Okända, o i aftonbladet brukar det vara intervjuer med honom samt att man kan fråga honom, tex. "Har min pappa fått ro nu" http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17972586.ab?teaser=true Jag blir typ irriterad när jag ser sånt där, för jag tror ju inte på det så blir arg att dom ger folk "falska förhoppningar". Men samtidigt är det ju bra för då är det ju mindre chans för ångest. Jag trodde stenhårt på spöken när jag var yngre, typ 18 års åldern.. men sen slutade jag tro på det helt o det var då bla. ångesten kom..

#47 Jag blir någon blandning av arg och avundsjuk. På ett sätt håller jag med dig om att det känns som om det mest är "falska förhoppningar" och i vissa fall känns det riktigt hemskt. Tex. om sambo/partner eller så har dött och något medium påstår att denne kan "prata med den döda". Då måste dom ju "luras" för jag tror ju inte på sånt.

Men jag blir ändå lite avundsjuk också, jag skulle vilja tro på sånt också, skulle nog må bättre om jag inte trodde det var ett så säkert "slut" som väntade.

#48 Ja jag håller med, skulle mått mkt bättre då! Nu ställde jag mej nyss framför spegeln, och tkt det var så sorgligt att min kropp kommer åldras o försvinna, o jag som är fast här inne kan inte göra ett jävla skit åt det.. Har haft 6 panikattacker nattetid sen igår. För nån timme sen vakna jag av att jag låg o grät. Orkar inte längre, vill få ett slut på det här men det känns rent ut sagt omöjligt.. :'(

#49 Ojdå, det låter riktigt illa, hoppas att du tar upp det på rehabiliteringen och att medicinen börjar verka för dig, har lite dålig koll på sånt där men du skulle kanske behöva något starkare?

Hoppas det blir bättre. 🌺

#50 Började ju precis med voxran, 150 mg. Får väl ge det en chans, o står ju i bipacksedeln att ångesten kan öka dom första veckorna. Bara härda? antar jag.. Tack för omtanken, kram

#51 Vad jobbigt, men förhoppningsvis går det ju över då. 

Kram och hoppas det blir bättre snabbt. 🙂