I somras kände jag mig lite nere. Inte superdeppig men på väg åt det hållet. Jag hade allmän ångest och kände att det är bäst att ta itu med det nu innan det blir värre. Jag har ätit anti-depp förut så det är inget nytt. Jag gick till läkaren som skrev ut sertralin och jag fick börja på en väldigt låg dos som vi skulle öka långsamt eftersom jag är väldigt läkemedelskänslig. Det blev katastrof. Jag fick massor med biverkningar, bl.a. av panikattacker på nätterna, högt blodtryck, huvudvärk och andra saker. 

Efter fyra veckor på dessa bytte vi till Fluoxetin. Samma visa där, vi började på en låg dos där jag ökade succesivt. Min ångest blev värre, jag fick utskrivet Sobril. Vi ökade fluoxetinet och det slutade med flera panikattacker på dagarna samt en hemsk depression, jag kände ingen livslust och såg ingen mening längre. Varför leva vidare med detta? Varför må så här? Min man och mina barn kommer få det bättre utan mig. Fastän jag kände så visste jag att jag inte alls vill dö innerst inne. Jag hade ångest för allt, nu mest har jag ångest över att jag äter sobril eftersom jag läst att det är beroendeframkallande o.s.v. och jag får ångest och vill inte ta dem. Sedan kommer en ångestattack och jag mår så otroligt dåligt, det går bara runt. Igår fick jag otroligt ont över hjärtat, jag kände mig jätteyr jag trodde jag skulle svimma, frossa, hjärtklappning och känslan av att jag ska dö.

Jag ringde till VC i måndags igen och en jättefin läkare ringde upp mig direkt och ville att jag skulle komma dit. Han menade på att jag skulle byta till Venlafaxin för att den kunde bita bättre på ångesten. Han beordrade mig även att ta sobrilen för att jag behöver den, punkt. Jag äter mindre än högsta doseringen jag fått, det är iaf bra. Så jag slutade med fluoxetinet och har gått på venlafaxinet. Jag vet att det tar några veckor innan den har full effekt. Av denna har jag inga speciella bieffekter, har förvisso bara ätit i fem dagar, men de tidigare kom bieffekterna efter 2:a dagen så än så länge är det positivt. Jag känner inte längre den hemska känslan av uppgivenhet och att jag inte vill leva längre. Ångesten däremot, den är inte bra. Kan det bero på att dels att jag slutade tvärt med fluoxetinet och påbörjat venlafaxinet? Hur orkar man? När jag har min ångest blir jag så less, jag blir less på att må så här. Vad ska man göra? Ledsen att det blev så långt men det är skönt att få skriva av sig. Om ni har erfarenheter och positiva ord så tar jag tacksamt emot dem! För jag mår sämre nu än innan jag sökte hjälp :-(

Jo jag ska ringa kuratorn på tisdag och be om en tid. Jag har bara haft ångest inför att ringa henne. Det är så olikt mig. Jag har alltid varit en positiv och glad människa och mycket social. Det enda jag klarar av numera är att ligga i soffan när jag inte tvingar mig själv att ta promenader. Jag vill bara få känna mig som mig själv igen!