Etikettallmänt-om-ångest
Läst 2117 ggr
Felliiis
2013-10-17, 10:08

Ord från en störd tjej

Jag är verkligen sämst i världen… Jag lider av depression och panikångest. Började skolan i augusti nu igen då det kändes jättebra men nu är jag lika idiotisk som jag va innan… Skippar skolan för att ligga i sängen. Hade ett besök inbokat hos skolans kurator idag men ligger fortfarande i sängen. Tänker ljuga för mamma när hon kommer hem och säga att jag va i skolan. Varför håller jag på såhär? Varför mår jag så dåligt… Varför är jag så jävla korkad och håller mig hemma när jag måste till skolan? Jag är redan nu nära att kugga pga min urusla närvaro. Jag vill bara ha hjälp men ingen hjälper mig. Skulle vilja bli inskriven på psyk och bli om hände tagen. Slippa allt… Jag är bara så fruktansvärt värdelös.

xoxo Tahki
http://tahki.blogg.se

[BlackPaw]
2013-10-17, 12:08
#1

Du är verkligen inte värdelös! Eller korkad. Anledningen till att du stannar hemma är inte för att du är korkad utan för att du har ångest (vågar gissa på att det är därför iaf, rätta mig om jag har fel!) och det kan vara väldigt svårt att hantera. Depression är en sjukdom precis som magsjuka, reumatism, öroninflammation etc. Och det ska behandlas därefter. Om du inte får den hjälp som du behöver så är det ju inte så konstigt att du fortsätter att må dåligt.

Att fundera över varför du mår dåligt är faktiskt onödigt. Fast väldigt VÄLDIGT vanligt. Har gjort det själv väldigt många gånger. Problemet är att det är väldigt lätt att hamna i "men det finns ju många som har det mycket värre än mig, jag har ju egentligen inte någon anledning att må dåligt, det är ju bara att rycka upp sig, alla andra klarar det här, hjälp vad jag är värdelös". Vilket för det första inte stämmer och sedan gör det ju faktiskt bara att man mår ännu sämre och tycker ännu sämre om sig själv.

Konstatera istället ATT du mår dåligt. Se vad det finns för möjligheter för att du ska mår bättre. Känn inte skam eller skuld över att du mår dåligt, det är faktiskt inget du kan styra över. Det bara ÄR.

Jag brukar tycka att det är väldigt bra att jämföra med t.ex. magsjuka. När jag har en svacka så försöker jag att ställa frågor till mig själv som t.ex:
Om jag hade magsjuka, skulle jag behöva be om ursäkt till alla i min omgivning? Förhoppningsvis är svaret NEJ. Det betyder att jag inte heller ska agera så när det kommer till mitt psykiska mående.

Det funkar såklart inte alltid. Huvudet är ju väldigt duktig på att vrida och vända på saker. Men det kan hjälpa i många fall och är en bra påminnelse om att det inte är ens eget fel!

SEN ÄR DET JU tyvärr så att samhället ofta har svårt att förstå det som de inte kan se. Därför är det mycket svårare att bli bemött med respekt när man lider av en psykisk sjukdom istället för en fysisk.

HOPPAS ATT DET KAN HJÄLPA DIG LITE GRANN I ALLA FALL!
STOR KRAM OCH LYCKA TILL, DU KAN TA DIG IGENOM DET HÄR <3

Felliiis
2013-10-17, 12:53
#2

Tack så jättemycket för ditt svar! Det fick mig att må mycket bättre! Just det tänket att andra har det värre så jag ska inte gnälla, är ett tänk jag har otroligt ofta och innerst inne vet jag att man inte ska tänka så men det är svårt. Jag har sökt hjälp från läkare, de gav mig anti-depp men det hjälpte inte och nu känns det som att de inte alls bryr sig. Ville ta ett blodprov för att se mina värden men de sa att de inte var nödvändigt… Blir så otroligt arg på sådant :(

Åter igen, tack så jättemycket för svaret!!

xoxo Tahki
http://tahki.blogg.se

petrizza
2013-10-17, 13:28
#3

wow BlackPaw det var ett grymt bra inlägg, det tröstade mig också!!
☀️

Min konst- blogg: http://petrahyberg.wordpress.com/

 

Kimsi
2013-10-20, 22:08
#4

Jag har varit och är där du är. Säg till! Kontakta bup, ju tidigare ju bättre. Det finns hjälp men man måste aktivt be om den. jag har varit inlagd två gånger, det går att ordna!

Niiinah92
2013-10-20, 22:40
#5

#1 säger som #3! Tack 🌺

DuMittKonstverk
2013-10-22, 18:42
#6

Felliiis, jag var i samma situation som du när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Jag lät det gå till bristningsgränsen och sökte inte hjälp förrän slutet av trean och då var det verkligen akut. Jag hade turen att komma till en fantastisk psykolog som verkligen fick allting att kännas okej och normalt och sen jag accepterade att det är okej att må dåligt så har det blivit lättare att hantera.

Nu har jag flyttat för att plugga på universitetet och tvingas börja om processen, vilket visade sig vara ett helvete. I början av september fick jag komma till en läkare som frågade "Haschar du?" och skrev ut en jävla massa sömntabletter och sen dess har jag inte hört någonting mer. Trodde verkligen sjukt mycket bättre om psykiatrin innan jag själv fick erfara den, det är sjukt svårt att bli tagen på allvar och få det man behöver.

Se till att stå på dig och fortsätta kämpa för att få det stöd du behöver för att må bra igen. I början kan det kännas svårt att berätta för ens familj och vänner om depression och sånt, men de är ens närmaste och det är sjukt skönt när man lagt korten på bordet och kan börja prata om det istället. 

Kom ihåg att du aldrig är ensam i att känna som du gör, för vi är så sjukt många och om vi kan stötta varandra och sluta "skämmas" över att må dåligt skulle antagligen vi alla må lite bättre. Du får skriva till mig i PM om du känner att du vill lätta på hjärtat.

Det kommer en dag, och det kommer vara bättre.

Leffe 2013-08-17 <3 http://konstverk.blogg.se

Upp till toppen