Deppig, ledsen och kanske ångest?
Hej
Jag har under en lång tid nu känt mig väldigt deppig. Det började väl med att alla i staden jag har lägenhet i flyttade därifrån till universitet, har dock en väldigt bra vän kvar som jag tycker mycket om att umgås med. Min familj bor i en annan stad 40 mil bort, så har börjat känna mig väldigt ensam. Just nu får jag jobba så lite som vikarie så har nästan ingen inkomst, så jag har fått ta väldigt mycket pengar från mitt sparkonto som jag får ångest över. Därför står jag nu inför ett val att antingen flytta hem till mina föräldrar och leta jobb där och bo gratis så länge hos dem. Eller bo kvar i lägenheten och vara småfattig och få pengar från A-kassa. Problemet är att jag har så svårt att välja och mår så dåligt över det. Känner att jag verkligen vill bo hemma just nu (är 20 år för övrigt), men samtidigt så har jag så svårt att slita mig från Piteå (var jag har min lägenhet). Tror att detta är största orsaken till att jag känner mig så deppig hela tiden och gråter mycket. Hur ska man kunna välja? Känner att jag nästan vill att någon väljer åt mig för att jag inte klarar av det själv just nu.
Skrev att jag inte hade någon familj i Piteå, men har ju faktiskt min morfar som känns väldigt svår att flytta från, så han håller mig lite kvar. Hade känts jättejobbigt att flytta ifrån honom särskilt nu när min mormor är dålig. Han är som min bästa vän och jag tycker om honom så sjukt mycket att det känns som att jag hade kunnat bo där enbart för hans skull.
Känner mig även ensam även fast jag har vänner, beror delvis på att ca 90% av mina vänner har sambos/pojkvänner och det gör att jag känner mig väldigt ensam. Det är alltid jag som går hem och är ensam. Känner nästan avund att dem alltid har någon, men inte jag. Lever även med känslan av att jag alltid kommer vara ensam, vet inte varför! Just nu hade jag bara velat ta en paus från livet i ett års tid till nya intagningar till universitet börjar… Känns som att det hade kunnat bli en nystart.
Ibland så känns det som att allt detta plus mindre saker blir för mycket, så nästan varje kväll så rinner det över och jag börjar gråta och känner mig hjälplös och får någon typ av ångest om man kan säga så.
Förlåt om det blev lite rörigt skrivet och hamnade i fel kategori. Ville mest skriva av mig och kolla om någon annan känner liknande? Känner mig så ledsen, förvirrad och deppig hela tiden, sommar som vinter… :/
Fan asså de eh inte lätt.
Gör för dig vad som är bäst för dig även om det låter hårt.
Tror ej din morfar vill att du ska stanna om han vet hur det får dig att må. Så det är win win.
Sitter i liknande situation kommer från småland är på behandling nära gbg. Har alla mina vänner där i småland men har bestämt mig nu för att sadla om. Och prova på gbg plugg/jobb osv.
Annars kommer jag bara ångra mig. Och lägger inga fingrar emellan längre tänker ego.
Och alla förstår mig faktiskt i mitt beslut
Nä, verkligen inte.
Försöker känna på nu hur det är att bo hemma och i Piteå, men inget lätt val. För båda ställena känns bra på sitt sätt… :/
Okej, men det är ju bra att du kanske känner att du gjort ett bra val. Kommer ju också flytta och plugga om typ ett år, men är ändå en rätt lång tid kvar.
Nej det eh inte de. Gör vad som eh bäst för dig själv.
Bra val eh jag inte känd för att göra;) Men jag gör vad jag tror är rätt:)
Känner igen mig i mkt av det du skriver, speciellt ensamhetskänslan. Flyttade till annan stad för att plugga, en bra bit från där familj och släkt bor. Han vänner men de flesta är i förhållanden, har oxå en känsla av att jag alltid kommer vara ensam och just nu vet jag inte hur ekonomin kommer se ut, nekas jag CSN (vet inte varför de skulle neka men är livrädd att de hittar en anledning) har jag bara pengar för en månad till :/
#3 Haha ja men klart man ska göra det man tror är rätt. :)
Ekonomin ska alltid vara ett problem, jag har iaf tur att jag har rätt till A-kassa så får lite pengar där, men känns inte kul att aldrig få pengar över till annat än räkningar typ… :/
Är ju garanterat inte så att man är ensam livet ut, men känns bara som så ibland. Det är inte kul att vara ensam singel i sin kompisskara.
Jag hoppas verkligen det löser sig för dig med ekonomin, för det är inte enkelt utan!