Etikettövrigt
Läst 1585 ggr
LitenPyssling
2013-10-14, 14:55

Sjukskrivning

Ska försöka få ur mig detta, känns verkligen inte bra alls att skriva ut det men jag vet ej vad jag ska göra!

Nu är det på tal om en eventuell sjukskrivning för mig på grund av ångest, stress, depression samt en massa svimningar. 
Förslag ifrån Arbetsförmedlingen efter att ha fått hört hur jag mår, känns att vara en idé även om jag känner mig urkass som människa av det. 

Är 20 år, arbetstränar 3h/dag 4 dagar i veckan då jag inte klarar av fulla dagar på grund av det ovannämnda men klarar knappt arbetsträningen nu - har varit där i drygt 3 månader. Detta genom Arbetslivsresurs i samarbete med Arbetsförmedlingen. 

Lite kort:
Deprimerad sedan ett par år tillbaka, blev sjukskriven på 50% i 3an i gymnasiet. Har inte blivit bättre alls.
Ångest och stress har jag haft i ungefär 10 år lite drygt, stressad sedan jag var lill-liten.

Gått hos BUP i 10 år för detta, nu är en kontakt på psykiatrin på gång efter remiss ifrån BUP. Där ska jag ha en samtalskontakt men även en utredning om Bipolär sjukdom kommer att dras igång då stora misstankar finns kring detta. Går inte hos någon alls nu.

Haft problem med svimningar i över 10 års tid, förr på grund av epilepsi som växte bort vid 13 års ålder. Därefter har det varit väldigt upp och ner, har dock en noterad nedsänkt kramptröskel enligt EEG. Det vill säga, jag både svimmar och kan krampa enklare än en "normal" människa. 

Lades in på sjukhuset förra veckan efter att ha svimmat och slagit huvudet i badkarskanten två gånger, reste mig upp efter en stund men föll igen ganska direkt med en värre smäll som följd.
Slog både bakhuvudet samt nacken.
Haft rygg och nackproblem sedan jag var mindre, stel och ont men har ändå hållit mig väldigt aktiv på fritiden - på gott och ont.

Svimningarna kommer och går, för två veckor sedan så svimmade jag 6-8 gånger på en vecka. Läkarna vill dock inte gå vidare med utredning då jag redan varit hos kardiolog samt neurolog utan resultat. Kardiolog av den anledning att mitt hjärta tok rusar innan jag svimmar, visade sig slå oregelbundet och perioder där pulsen ökar ordentligt men enligt de så finns ingen koppling alls. 

I dagsläget mår jag as dåligt, känner mig förstörd, totalt orkeslös, jätte nedstämd och hängig. Gråtfärdig så det visslar om det och ångesten samt stressen ska vi inte tala om, rädsla för att gå utomhus de dagar då jag känner mig fysisk ostabil gör inte saken bättre.
Känner mig som en otroligt misslyckad och dålig människa, jag är ung och borde klara av en normal dag! Känns hemskt och nedslående att berätta hur få timmar i veckan som jag arbetstränar och att jag inte ens klarar av det. Pappa är nedslående gällande detta, mamma har mer förståelse då hon mår psykiskt dåligt och själv inte klarar en liknande arbetsträning.

Hur ska jag gå tillväga?
Vad kommer att hända och hur fort får man reda på saker?

-.::Mvh Evve::.-  Medarbetare på Kanin.Ifokus
----------------------------------------------------
Hoppas på det bästa, var beredd på det värsta!
----------------------------------------------------
www.evveesbjornsson.blogg.se <--- Min blogg

Fialialej
2013-10-14, 15:57
#1

Känner igen mig jättemycket i det du skriver sista du skriver, hur du känner för att inte kunna prestera och hur dina föräldrar reagerar. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig men håller gärna koll på vad andra skriver här. :)

"På natten är alla katter svarta"

LitenPyssling
2013-10-14, 16:06
#2

#1 Tack, då är jag inte ensam i alla fall! =)
Är ingen omkring mig som har det lika, så har ingen alls att prata med som så. Känns dock hemskt, patetiskt och pinsamt att prata alls om mitt mående, när det kommer en fråga om hur mycket jag arbetstränar/vecka så blir jag otroligt illa till mods. Känns jätte hemskt att berätta, det är ju trots allt inte många timmar alls.

I jämförelse så på tre dagar, de timmar jag gör då - det är det antal timmar som min sambo gör på en dag… Nu ska man inte jämföra så, man är olika samt klarar olika och han var arbetslös i 4 år innan han fick sitt nuvarande jobb för ett-två år sedan, han har varit lite i samma båt som mig tidigare men ändå inte då jag är "värre". Han och mamma har dock mer förståelse än någon annan omkring mig.
Men jag kan inte låta bli att jämföra nu när detta gick upp för mig igår kväll!

Förlåt att jag bara vräker ur mig lite på det här viset, vet inte riktigt vad som händer då jag annars inte alls brukar skriva så här utan håller snarare igen med allt.

-.::Mvh Evve::.-  Medarbetare på Kanin.Ifokus
----------------------------------------------------
Hoppas på det bästa, var beredd på det värsta!
----------------------------------------------------
www.evveesbjornsson.blogg.se <--- Min blogg

Upp till toppen