Jag känner igen mig så väl i det du beskriver. Blir så lätt sårad, det får mig att må otroliga dåligt att jag tar åt mig så lätt när jag verkligen försöker låta bli. Jag blir också helt handlingsförlamad av ångest och det över precis hela livet. Det blir som en ond cirkel av allt för jag kan inte göra något när det är så och jag har ju ångest för att det är så. Gråter dagligen av ren och skär ångest. Jag har alltid sprungit ifrån den hjälp jag fått, har inte ens klarat av det. Det känns så ofta som att jag inte klarar någonting och jag orkar inte vara ledsen längre, orkar inte vara så fruktansvärt klen.

Har du besökt vårdcentralen? Känns som en första instans som är bättre att vända sig till än till kurator direkt. Kurator kan man ju alltid prata med ändå, men om du tror att du har en diagnos måste du till en läkare. Vården i sin tur slussar vidare dig till t.ex. kurator i vissa fall, eller psykolog. Kan föreslå medicin.

Handlingsförlamningen du beskriver skulle ju kunna vara en analkande depression. Det fick jag efter att ha varit en orolig människa i hela mitt liv, man kör slut på sin energi tillslut…!

Hoppas det löser sig för dig =)

Mvh

Jessica

Jo, det var de som tyckte jag skulle gå till en kurator. Har ännu inte fått någon tid. :/.. Har varit deprimerad till och från tidigare i mitt liv, beror mycket på livssituationen och säkert något hormonellt också, så medicin skulle vara på sin plats. Får hoppas jag slussas vidare snart, så jag får det konstaterat. 

Tack :)!

Har själv mått dåligt i flera år, skolkat från skolan, jobb osv. Att nu vara arbetslös känns ju hopplöst och man mår ännu sämre, men samtidigt vill jag inte gå till ett jobb som jag ogillar. Stressen över att man måste göra något av livet snart tär på en. Jag vill vara en sån som älskar att vara runt andra människor, gå till jobbet, vara social. Håller med om det du skriver, sårbarhetströskeln är låg; minsta lilla kan få en att ramla ner till botten igen, och man vill bara gråta ut allt. Det känns som om man sårar människor i sin omgivning hela tiden, och så mår man dåligt över det. Ångesten över allt är för jobbig..

Har inte fått någon "diagnos", bara medicin mot depression, som jag inte vet riktigt om det hjälpte eller inte. Det var först förrförra året jag tog tag i det och fixade tid hos kurator (varit på tre olika ställen). Kan inte påstå att jag mår mycket bättre, men det är skönt att prata med någon som kan sin sak, och som inte dömer. Hoppas du får en tid snart, det är en bra början!

Du måste försöka lära dig att arbeta med din ångest.

Det eh ändå en livsviktig funktion i våra liv.

Finns saker att göra men det eh inte lätt tro mig jag vet.

Jag har gjort det i så många år, vilket är anledningen till att jag inte sökt hjälp förrän nu. Du har rätt. Tråkigt att tänka att folk upplever samma sak, önskar ingen den känslan.

Jag äter medicin nu och jag har aldrig mått så bra förut som jag gör nu! Det känns som att man blivit normal och kan leva utan att behöva känna en malande ångest i kroppen över varenda liten grej. Visst kan jag få ångest ibland (ska diskutera dosen med läkare) men det känns på ett helt annat sätt, mer lätthanterlig och "bekväm". Fick de vanliga biverkningarna i början och muntorrhet varje dag(kul när man har problem med karies), men det är allt. Tror jag har haft ett sånt underskott på sertralin att kroppen tog sig an medicinen som en gåva skänkt från ovan typ. :p/trashclown

Jag har också problem med stress och ångrst osv, kännrr igrn mig i allt du skriver i #0.. Sökte hjälp nu i veckan och det kundr ta upp till ett år innan jag skulle få hjälp. Vilket är sjukt, man hinnrr dö 30 gånger innan man får hjälp.

#8 VA?!  Ett år?? D: Skulle vänta max 3v (blev typ 3-4mån pga. att de bytt kurator osv) Hoppas du får hjälp snarast och får rätt hjälp, ingen ska behöva känna sådär i onödan. Ja verkligen! D: Usch, när man får hjälp och tar medicin mot ångest så får man en känsla av hur 'normal' oro och ångest SKA kännas. Om man jämför det med hur man känt sig förut… Ja, då kan man nästan inte räkna med att de i vården inser hur allvarligt det är. Som sagt, hoppas du får hjälp snart :(

#9 Jag vet! Helt sjukt! Men dom hade tydligen lite personal, men trist att det ska gå ut över mig. Inte så kul att veta att man måste må såhär i ett helt år till, det förstör ganska mycket då jag skulle behöva prata med någon nu, precis nu då allt går åt helvete och jag är heeelt sönderstressad och håller på att gå in i vägen IGEN. 

Jag har medicin men det hjälper ju inte direkt, Lamotrigin och Sertralin tror jag dom heter, haft i flera år, sen några mer som jag inte minns vad dom heter. Men har mest massa biverkningar av dom! 

Men när någon som t.ex jag kommer in och faktiskt BER om hjälp, så borde dom på något vänster kunna lösa så jag slipper vänta alltför länge eftersom jag faktiskt vill ha hjälp (och mår ganska allvarligt dåligt eftersom jag inte ens kan gå till skolan normalt. Har svårt med människor och världens prestationsångest så har varit på 2 lektioner på 2 veckor och då satt jag bara och skakade, så det gick ju sådär!)

Vården suger!

Och jag menar inte att jag ska få hjälp fortare än ALLA andra, finns såklart människor som mår mycket sämre än mig. Men menar att man kan få gå före folk som inte vill gå dit och inte behöver hjälp just för sekunden. (Äsch, vet inte! Hoppas någon förstår vad jag menar!) :)

#11, Vad tråkigt att du har fått medicin som inte fungerar för dig :( Finns det inget annat sätt? Nån annanstans att vända sig, annan vc? Om det är ont om personal och de har så lång väntetid så tycker man ju att de kanske borde rekommendera andra ställen. 

Det låter som stor prio när du faktiskt mår som du gör och inte kan prestera normalt i skolan. Har du testat få kontakt med skolkuratorn? :(

#12 Man kan väl gå till Umo eller nåt, men grejen är ju den att jag inte vågar ta kontakt med något annat ställe, vågar inte ringa eller gå dit, är ett under att jag gick till den där psykologen!

Ja, jag har pratat med skolkurator, men eftersom skolan ligger 2 timmar bort så är det inte så lätt att prata när jag aldrig är där :(.

Kämpa på, vad du än gör.

Jag känner igen mycket av det du skriver.

I mitt fall handlar min ångest mycket om mina grundantagande.

Och vad som komma skall.

Ångest är en singnal på förändring.

Alla har en viss ångest 0 - 100

Mediterande munkar har 0

Arbetar klassen 30 chefer osv något högre 40

A och o är att försöka bygga upp resurser som du kan tillämpa.

Medicinering kan va ett alternativ MEN man måste bygga upp försvaroch resurser under tiden. Annars eh det som ballonger med luft som blir attackerade av pilar. Skriv gärna till mig om du vill arbetar nu med ångest problematik.