Etikettmin-egen-berättelse
Läst 2561 ggr
[Saoirse]
2013-09-07, 11:02

Presentation, eller nått sånt

Hej på er, tänkte passa på att presentera mig lite.

Jag är en gammal medlem som har kommit tillbaka med ny användare efter att ha varit borta ett tag. Jag var inte så otroligt aktiv inne på just den här sidan så det är nog ingen idé att avslöja mitt gamla användarnamn eftersom ni mest troligt inte skulle komma ihåg mig.

Jag är 23 år och har ganska nyligen diagnostiserats med PTSD(+ sömnstörningar), min skötare på psyk misstänker dock att jag har haft det sen jag var 14. Kan ha fått det ännu tidigare till och med. Men då jag var 14(precis innan jag skulle fylla 15) så gav kroppen och knoppen upp och jag fick ett rejält krampanfall och fick fara in och ut på sjukhus i flera månader. Behöver jag ens berätta att läkarna inte kunde hitta ett enda fel på mig trots alla undersökningar?

Jag har i efterhand fått veta att innan krampanfallet så var det ett gäng på 4 killar som hade pressat upp mig mot väggen på skolan och hållt på att "gräva mig mellan benen" och tafsa på mina bröst. Vad som egentligen hände och under hur lång period det pågick vet jag inte, jag kommer inte ihåg någonting alls. När jag fick det berättat för mig för ungefär 2 månader sedan(tror jag att det var) så hade jag väldigt svårt att tro att det var sant. Fick veta många fler saker som pågick under den tiden som jag inte ska gå närmare in på. Men jag kan säga att jag förstår varför jag helt slutat lita på andra människor och varifrån idén om att alla andras lycka är viktigare än min. Dom killarna kom iallafall undan genom att hävda att för dom hade det hela bara varit en lek.

Åren gick och jag fortsatte i mina vanliga fotspår. Såg till att ha överdrivet mycket grejer att göra för att stänga ute alla tankarna på att mitt liv inte var värt att leva. Antalet gånger jag försökte ta mitt liv tappade jag snabbt räkningen på.

Sen verkade det komma en ljuspunkt, en vändning i livet. Jag satte ner foten och röt ifrån, sen lämnade jag grundskolan och alla jag hade lärt känna genom den bakom mig och såg fram emot att helt byta umgängeskrets.

Första året i gymnasiet var som att dansa på moln varje dag! Åh, det var så underbart att det inte gick att beskriva. Sen kom sommaren och mitt mående sjönk snabbt. Tankarna på självmord kom tillbaka och jag hamnade bland en grupp människor som verkligen inte gjorde det bättre. Blev tillsammans med en av dom och sen efter det var det fysisk misshandel fram tills jag gjorde ett försök att säga ifrån. Efter det, fram tills jag avslutade förhållandet var det psykisk misshandel från han och några av dom andra personerna i gruppen. Jag försökte vara storsint och kliva åt sidan. Jag sa till dom andra att om ni inte tycker om mig så behöver vi inte umgås, men han är min pojkvän och det får ni respektera. Det gjorde dom så klart inte. Under dom strax över 2 åren som jag var tillsammans med honom så hann jag även bli gravid. Han märkte att kondomen sprack men sa ingenting förrän han var "klar". Sen såg han till att dra ut på tiden så pass länge att dagen efter-pillret inte skulle funka. Under aborten och den närmaste tiden efteråt var han självklart för upptagen med sitt eget liv för att ha tid att ens prata med mig. Jag skulle alltid stå till förfogande för han, men ville jag han någonting fick jag snällt sitta och vänta. Allt som jag behövde var oviktigt. Igår var det 5 år sedan en av mina kompisar tog sitt liv, efter att jag fått veta det så ringde jag till honom, men jag fick svaret att det var inte nog viktigt för att han skulle slösa sin tid på att prata med mig om det. Det hände många andra saker som jag varken vill eller orkar ta upp just nu.

Men jag tog mig iallafall därifrån. Med livet i behåll! Han har sen fortsatt att försöka få det hela att verka som att det var mitt fel. Han har gått och spridit lögner om mig, precis som han ljög för mig om tjejen han var tillsammans med innan mig(enligt han var hon en instabil f*tta, men jag har efteråt fått kontakt med henne, hon är en helt underbar människa!). För ungefär ett år sedan nu gjorde han misstaget att komma in i samma hus som mig, och allt jag kan säga är att han fick vad han förtjänade!

Efter att jag lämnade vårat förhållande så mådde jag bra under en längre period, fram till sommaren 2011 då ångesten började komma smygande. I början av 2012 var den så illa att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Sommaren 2012 kom jag i kontakt med vårdcentralen, först en läkare och sen en kurator. Körde KBT i ett år men fick ett totalt sammanbrott nu i maj. Då blev det förflyttning till psyk och utredning. Efter att dom gått igenom mina journaler och hört min berättelse så sattes diagnosen för ungefär en månade sedan.

Nu tar vi ett steg i taget, först få mig att sova, sen stresshantering och aggressionshantering. Med samtalsterapi under tiden förstås. Jag kan ju säga att jag längtar till den dagen jag kommer att gå ifrån psyk med diagnosen struken!

M A N I N A N
2013-09-08, 07:35
#1

Underbart att du får hjälp:-) Det kommer att ordna sig för dig tror jag, för du verkar så angelägen om att må bra och den viljan är viktig! Umgås med personer som tillför dig något och som du mår bra av. Skippa skitstövlarna. Lättare sagt än gjort, men tänk på att du är värd så mycket bättre :-)

[Saoirse]
2013-09-08, 18:03
#2

Jo, vissa dagar känner jag ju dock för att bara dra täcket över huvudet och skita i allting. Men dom dagarna måste man ju också få ha ibland. Det viktigaste är ju att man tar sig igenom varje dag ändå, och det är ju en väldigt stor seger i sig.

M A N I N A N
2013-09-08, 18:15
#3

Bra inställning! Kämpa på! Det är inte enkelt, men du kommer att fixa det! Är du inlagd eller går du i öppenvård?

[Saoirse]
2013-09-08, 18:23
#4

Jag är inom öppenvården, eftersom jag inte är självmordsbenägen längre och inte längre har ett självskadebeteende så tyckte dom att det skulle vara onödigt att lägga in mig. Jag bad även om att slippa bli inlagd då jag har ett extremt stort behov av att kunna gå ut i skogen när som helst. Var inlagd en kort period förra sommaren på grund av att jag höll på att svimma flera gånger per dag, och på den korta tiden jag låg inne höll jag på att förlora förståndet. Så som tur är så gick dom med på att ha mig i öppenvården :)

M A N I N A N
2013-09-08, 20:10
#5

Du har kommit en bra bit på väg😃Bra att bup litar på dig! Det är viktigt att de släpper taget. Lika viktigt är det att anhöriga litar på en. Hur länge får man gå kvar på bup där du bor? Där vi bor är det 18 år utom när det gäller rena ätstörningar. Då är det 25. (Jag är mamma till flera barn med psykisk ohälsa, jag känner igen det du berättar om, såväl genom egna erfarenheter fast mest ur ett föräldraperspektiv)

[Saoirse]
2013-09-08, 21:21
#6

Jo, fast det är inte bup jag är på, är på vuxenpsykiatrin. Här så får man bara vara på bup tills man blir 18, sen är det vuxenpsykiatrin som gäller för allihopa. Jag slutade på bup när jag var 17 eftersom dom tyckte att jag var "klar". Förstår inte riktigt hur dom tänkte där. Jag hade knappt ätit alls på 3 månader(3 dl yoghurt var det mesta jag kunde äta på en dag), sov max 3 timmar per natt och var otroligt självdestruktiv. Så på det sättet är det ju bra att man flyttas över på en gång. För hade det varit bup jag fått komma tillbaka till hade jag nog inte farit dit. Men det är otroligt skönt att min skötare och läkare litar på mig nog mycket för att låta mig vara "ute". Dock så rekommenderade dom inte att jag skulle vara själv, så jag sover hos mina föräldrar, spenderar mina förmiddagar hos min ena moster, eftermiddagarna hos mormor och morfar och bara nån timma på kvällen själv hemma i min lägenhet.

M A N I N A N
2013-09-08, 22:22
#7

Ja jag vet inte var jag fick bup ifrån… Bra att du har fungerande vårdkontakter. Bättre vara i öppenvård än inlagd om man inte måste.min ena flicka var inlagd alldeles för länge och hon blev totalt institutionaliserad av det. Vågade ingenting när hon blev utskriven. Helt osjälvständig och ansvarslös. Bra också att du har uppbackning. Är du sjukskriven? Har du isf problem med försäkringskassan?

[Saoirse]
2013-09-08, 23:58
#8

Jo, jag skulle nog bara må sämre om jag blev inlagd. Syrran låg inne där för några år sedan(bipolär) och det var hemskt att se hur det var där. Jag var bara dit och hälsade på henne 2 gånger och hon låg inne ganska länge. Började må dåligt så fort jag satte foten inne i den korridoren. Jag träffade henne ju dock då hon hade permis, men det var under tiden jag var tillsammans med mitt ex, och han lät mig knappt prata med henne. Hon låg inne under min 18-års dag och ringde mig från avdelningen medans jag var hemma hos han, jag fick bara prata med henne i en minut innan han tvingade mig att lägga på. Men, det är ju bra att det finns möjligheten att läggas in för dom som behöver det. Men då man är uppvuxen halvt om halvt i skogen och vid havet så funkar det inte riktigt med att vara inomhus i allt för många timmar. Jag är alldeles för beroende av min egen frihet.

Det kan jag förstå, om man legat inne så vänjer man sig ju vid det. Så då måste man sen vänja om sig med allt utanför.

Jo, jag är sjukskriven nu och fram till sista oktober. Sen blir det mest troligt(ganska garanterat) en förlängning på sjukskrivningen. Försäkringskassan kommer jag mest troligt inte att få någonting från eftersom jag aldrig har haft ett riktigt jobb förut. Har gjort praktiker och arbetstränat, jobbat nån timma kvällstid genom ABF också. Men ingenting som ger sjukpenning. Men jag har fått några papper att fylla i, så jag ska dit imorron och be om hjälp att fylla i dom(finns en handläggare som jobbar på kontoret här som är väldigt trevlig, ska be att få henne att hjälpa mig). Men det ser ut som att det blir att leva på soc farm tills jag kan ta mig ut i arbete

M A N I N A N
2013-09-09, 06:32
#9

Trist med lite pengar men soc är iaf bättre än ingenting… Hoppas det flyter på därifrån iallafall. Skönt att du är sjukskriven så du slipper stressen med att söka massa jobb. Har du några framtidsdrömmar/planer? Bortsett från att må bra.

[Saoirse]
2013-09-09, 09:42
#10

Jo, dessutom är min handläggare på soc jättetrevlig och det är ju en fördel att hon jobbat mycket med min skötare på psyk också. Jo, sjukskrivningen känns det otroligt skönt att ha fått. Det är ju inte kul att vara sjukskriven men som det är nu skulle jag aldrig klara av att jobba. Arbetsträningen gick ju bra och efter 5 månader lyckades jag komma upp i heltid(först 50%, sen 75%, sen 75% 3 dagar i veckan och 100% dom andra 2 dagarna, sen 75% 2 dagar i veckan och 100% dom andra 3 dagarna och tillslut 100%). Men enda anledningen till att jag klarade det jobbet var för att det var ett hunddagis, så det enda som behöves göra var att rasta hundar. Sen så är företaget som har hand om det speciellt till för oss som kan behöva extra förståelse på arbetsplatsen, så jag kunde bryta ihop på jobbet, och det var helt okej. Dom dagar som man inte ville se en enda människa kunde man bara ta 5 hundar och gå rakt in i skogen och leka med dom där i nån timme.

Jo, jag kommer att lämna Sverige då jag känner att jag är helt säker på att jag klarar mig själv. Vad jag ska göra först är jag inte riktigt säker på, om det blir att resa runt ett tag eller fara någonstans och slå sig ner ett tag först. Men när jag har gjort allting som jag känner att jag vill göra och sett alla platser jag vill se kommer jag att flytta till Irland och där tänker jag stanna. Jag känner mig ganska klar i Sverige och det vore skönt att få en riktig nystart. Sen så ska det bli skönt att slippa kolla över axeln var enda gång man går ut också 🙂

Upp till toppen