Etikettövrigt
Läst 1889 ggr
[KittKatt]
2013-08-06, 16:53

Fel på mig?

Jag vet att inte ni som sitter här inne på forumet inte kan ge mig någon diagnos eller liknande. Men  eftersom jag levt med detta flera år utan att ha sökt hjälp ännu så tänkte jag även om det är någon som känner igen sig eller skulle kunna veta vad jag kan tänkas ha, om jag ens skulle klassas som någon diagnos? Eller bara någon likasinnad att prata med då man lätt känner sig ensam.

Jag har sedan jag varit liten fått höra att jag är "blyg" och det är även det jag själv nästan presenterat mig med som anledning för att folk inte ska tro att jag är konstig då det låter mer normalt än att säga att man är totalt osocial och inte gillar människor i allmänhet. Jag har haft vänner genom hela min uppväxt men blev även mobbad i flera år för att jag var tjock, ful osv. Har haft både anorexia och bulimi i tonåren, men något jag har haft sen 8 års åldern och fram till än idag är att jag hetsäter.

Jag har alltid haft problem med skolan då jag inte kunnat plugga. Det har krävts otaliga förklaringar osv från lärare för att jag tilsllut skulle förstå något av det vi höll på med för tillfället i skolan och den tiden hade ingen så det blev mestadels skolk för "jag fattade ju ändå ingenting" och hade inte ro i kroppen att bara sitta där på lektionerna timme ut och timme in för att lyssna på något som jag inte förstod någonting av. Det blev mycket bråk med föräldrar och pojkvän som tyckte jag var dum i huvudet för att jag inte skötte skolan och var lat. När jag försökte förklara att jag KAN inte, men de tyckte ju att alla kan om man bara vill och anstränger sig. Jag kände mig bara helt oförstådd då de inte förstod hur jag kände och att jag faktiskt inte kunde, jag kunde inte och känner likadant idag. Jag har sedan jag var liten känt mig annorlunda, har funderat mycket på varför men inte kommit på något, jag har helt enkelt alltid kännt mig annorlunda, att alla andra är normala människor men jag något annat på ett negativt sätt.

Jag är totalt osocial och det värsta jag vet är att träffa folk och nya människor, vilket jag aldrig heller gör. Jag kan inte ens träffa folk då jag knappt kan prata med nya människor. Där hamnar jag och pojkvännen också ofta i bråk då han är social och tycker att någon gång kan jag ju ändå följa med, för att man kan prata och umgås om man anstränger sig, men där känner jag den här känslan igen att ingen verkar föstå mig, jag KAN verkligen inte, jag har försökt men jag kan inte prata med folk, hamnar jag i sånna situationer så känner jag mig gråtfärdig och att jag är på en plats där jag inte passar in och skulle nästan hellre dö än att vara där. Jag är alltid hemma och vill aldrig hitta på någonting. Det ända sällskapet jag alltid älskat och brunnit för är djur. Jag har inga vänner nu då jag valt bort de och inte känner att jag vill ha några eftersom det mer känns som en börda att behöva höra av sig till folk och ses osv.

Jag känner mig deprimerad nästan jämt, förstår inte vad livet är till för, vill aldrig göra någonting, tycker att jag är värdelös och ful och inte klarar av någonting. Jag har väldigt ofta en tomhetskänsla i kroppen och de gånger jag nu faktiskt hittar på något som att resa eller göra något jag faktiskt lever upp av och tycker är kul så brukar jag få en känsla av att det inte är jag som är där och då, det känns som att det är för bra för att vara sant och att jag står utanför min kropp och tittar på. Ibland får jag någon knäpp och tycker att jag är skitsnygg, jag tränar mycket och har lust att hitta på saker och känner till och med ibland (verkligen inte ofta) att jag till och med har en gnutta lust att träffa folk, Jag blir överaktiv och kan börja städa och göra en massa på samma gång och vill gärna även att allt ska ske NU.  dessa stunder känns mitt liv faktiskt bra, det håller kanske i en månad om ens det för att sedan återgå till deprisson, hetsätning och bara vilja sitta hemma och en självbild i botten där jag tycker att jag är ful, fet och inte ens är värd att vistas utomhus, att folk inte ska behöva se en sån som mig. Ibland kan jag vakna med denna livslust för att det sedan tvärt vänder under dagen och blir som jag beskrev ovan.

Folk skulle nog beskriva mig som kall och som inte kan känna så mycket sympati för andra.

Jag ogillar nätter och tanken på att man ska gå och lägga sig får jag väldigt mycket ångest av. Ibland kan jag även helt oväntat få en konstig ångestkänsla i kroppen där det känns som att jag vill krypa ur mitt eget skinn.

Jag jobbar heltid men har aldrig tyckt att det är roligt att jobba. Jag kan jobba max 3 veckor, sedan är jag oftast "sjuk" en vecka då jag inte orkar ta mig dit pga trötthet och att jag inte har lust med något och inte känner någon mening med att gå dit, att det kvittar.

Att tillägga har min pappa svåra psykiska problem och har haft hela min uppväxt, farbror, faster och hans halvbror har även de psykiska besvär med manodeprissivitet, ångest, tvångsbeteenden m.m.

Min mormor hade även psykiska problem med deprissioner, ångest osv.

Det känns som en väldigt rörig text och som att det inte riktigt förklarar hur jag faktiskt känner och att det finns mer att tillägga, men det är svårt.

linslynx
2013-08-07, 13:43
#1

Hej!

Usch, det låter precis som det är mig du beskriver i det mesta! Alltid känt mig annorlunda och andra har märkt det men jag vet inte riktigt vad. Tror jag verkar spänd, nervös och det blir oftast en krystad konversation. Ibland mobbad som liten. Tomhetskänsla sedan unga år och vad jag senare har förstått, deprimerad och ångestkänslor, främst kvällstid då jag oftast upplevde vekligheten annorlunda. Allt var gultonat och jag befann mig i vakuum.

Jag föredrar djur framför människor, har katter och hund. Haft anorexi episoder som ung tillsammans med hård träning. Hände inte med i skolan, okoncentrerad, drömde. När jag i vuxen ålder började plugga fick jag lägga mycket mer tid på studierna. De ämnena som jag gillade kunde jag slukas upp av och fick bra betyg. Annars märkte jag på föreläsningarna att jag har en tendens att fastna på någon mening. Det tar tid att tänka igenom den för att förstå och då har det under tiden babblats på så jag har tappat bort mig och har svårt att ta upp tråden.

Jag har som du en känsla av att stå utanför min kropp om jag gör något roligt som att resa eller andra upplevelser. Som det är en dröm, en verklighet som jag inte har tillgång till. Jag är ytterst medveten om detta och gör allt för att studera och memorera ögonblick och detaljer för att få tillträde till dem och sedan kunna minnas dem.

Min man har ett arbete som kräver mycket social kontakt, ibland även av mig, gräsligt! Gör allt för att slippa. Jag har också överaktiva perioder då ingen får stå i min väg och mina projekt. Då är jag både duktig och vacker. Hade en längre period, ca 2 år, av detta positiva, då jag fick en ganska stor umgängeskrets. Det mörka han i kapp mig och jag har nu kvar en riktigt bra vän och en som jag träffar ibland. Resten lät jag rinna ut i sanden en efter en. Orkade inte träffa någon, stämma träff och sedan lämna återbud. Jag är nöjd med mina två vänner och de förstår mig.

Sedan 5 år vet jag… jag är bipolär typ 2 och har ADD

Fortfarande kan jag ibland se att folk jag inte känner, som jag kanske måste prata med, betraktar mig underligt ibland skrämt. Vid något tillfälle har jag då fått se min spegelbild i ett fönster eller i en spegel. Har då fått en chock då jag sett en människa med ett blodtryck så högt att det synts på hals och  i ansikte i form av uppsvällda blodkärl. Vilt stirrande blick som flackande försöker fly. Det är jag

[KittKatt]
2013-08-07, 15:46
#2

Hej och tack så hemskt mycket för ditt svar! Känns väldigt bra att höra andras berättelser och även att se att man faktiskt inte är ensam utan att det finns fler! :)

Calcifer
2013-08-08, 02:24
#3

Låter hemskt mycket som mig när jag mådde som sämst, och jag har aspergers syndrom.


Vila i frid, mamma. 1951-2021 🌹

tessbess
2013-08-18, 22:45
#4

Känner igen mig i mycket i det du beskriver.

jag har Borderline, fobisk personlighetsstörning, paranoid personlighetsstörning, social fobi, lindriga tvångssyndrom och PTSD. utreds nu också för bipolär.

Det ända man önskar är att människor ska förstå.

Älskar att Hata, men Hatar att Älska.

Upp till toppen