Diagnos på mig?
Jag ska så kortfattat och sakligt som möjligt försöka redogöra hur mitt liv hittills sett ut och vad jag anser att jag avviker i från "normala beteenden". Jag är mycket medveten om att jag borde träffa en psykolog istället för detta men jag vet att något är fel på mig. Något som jag inte kan rå för… Blev mobbad hela lågstadiet, mellan och högstadiet. Främst pga mitt utseende ("för kort", "för ful" etc). På gymnasietiden så blev det lite bättre men det slutade ändå med att jag blev utfryst. Då var anledningen att jag var "för negativ", "tråkig". Försökte ta mitt liv i 16-17 års åldern och hamnade på intensiven. Blev oerhört rädd av denna händelse och jag tror att det var då jag drog på mig min panikångest. För när jag får mina ångestattacker så känns dom precis som när jag var nära döden. Kraftig yrsel, kan inte stå på benen, illamående och hjärtklappning. Idag utspelar detta sig i stressande situationer som att stå i kö, vara i en folkmassa eller när jag måste göra något jag är rädd för. Detta har jag fått utskrivet medicin (sertralin) mot men dom hjälper dessvärre inte så bra mot mina andra problem. Får mindre attacker men bär fortfarande på grov ångest till och från. Socialt så tycker jag inte att jag verkar vara speciellt populär och jag kan medge att jag beter mig konstigt bland folk. Jag är en sjukt snäll person innerst inne men det verkar som att många uppfattar mig som dryg och otrevlig. Som exempel så kan min sambo ta med mig på fest med sina kompisar och speciellt om det är andra tjejer där så blir jag inåtvänd och vill bara vara ifred. Jag rycker på axlarna som svar, är tystlåten och kommer bara med dryga skämt. Sen om jag väl börjar bilda en relation med någon så blir jag för "på". Jag känner att "åh vad jag gillar min nya vän" och blir väldigt kärleksfull rätt tidigt i vänskapen. Vilket jag vet kan skrämma i väg en del. Jag blir bara så glad när jag hittat någon jag tycker om men det känns som att det sällan är ömsesidigt. Speciellt nya vänner av det manliga könet kan ta detta som att jag stöter på dom och drar sig då undan. Och just det här med dryga skämt… Jag gillar att vara lite "elak på skoj" mot dom jag känner och detta uppskattas ju inte alltid. Det finns en kille som jag kan köra detta med utan problem och han skrattar bara med mig men ibland känns det bara som att jag borde hålla käften men inte kan sluta. Jag har väldigt dålig självbild. Jag känner mig alltid som den fulaste tjejen på festen och alla ser så "vuxna" ut jämfört med mig. Jag ser mig själv nästan som en tonåring fast att jag är 25. Något är galet med mig men jag vet inte vad. Det känns inte som att jag kan rå för mitt beteende. Och sedan blir jag så sjukt ledsen och gråter när "ingen gillar mig". Vilket jag även fått höra av tre olika personer som jag haft gräl med… Jag känner mig helt socialt missanpassad. Och DUM känner jag mig också. Det är som att jag har koncentrationssvårigheter och därför är jag även sjukt dålig på matte och liknande ämnen som är lite mer invecklade. Jag har inte tålamodet till sådant. Jag känner mig bara så jäkla konstig jämfört med alla andra. Jag vill också vara snygg, smart och populär men det är jag inte. Ingen ringer mig och frågar om vi ska hitta på något. Blir inte bjuden någonstans heller. Känns som att detta är anledningen till att jag inte får något jobb heller… Känner mig VÄRDELÖS.
Sen en till sak som jag märkt med mig själv. Jag klarar inte av att ta ansvar för saker. Jag blir rädd av ansvar och tror inte att jag klarar av det och därför vill jag helst inte ha det. Haft en del djur under mina år men jag var tvungen att flytta de flesta pga jag fick ångest över att ha sådant ansvar, ekonomiskt och skötsel. Jag överpresterar ofta med mina ansvarstaganden. Alla djur jag har haft har alltid haft BÄSTA maten, BÄSTA underlaget, BÄSTA buren m.m. Har skapat så pass mycket stress för mig att jag inte kunnat slappna av alls i vaket tillstånd. Även när jag har haft sköthästar så har jag slutat rätt snabbt för att jag kände att det tar kål på mig. Jag överpresterade såklart då också. Tog med mig täcken hem och tvättade, rengjorde utrustning varje dag… Om jag inte gör allt detta så känner jag mig otillräcklig och dålig. Och tror inte att mina djur ska må bra, att ingen hästägare ska tycka om mig. Just pga detta så har jag inga djur idag och tänker inte skaffa heller. Fast att jag älskar djur. Detta gäller inte min dotter dock. Hon är jag avslappnad med men frågar mig såklart rätt ofta om jag är en bra eller dålig mamma.
Jag kan inte se något mönster för någon diagnos just nu på det du skrivit. Grejen med diagnoser är att det finns så många diagnoser med liknande kriterier och man måste ha fler än ett av kriterierna för att få diagnosen. Det känns däremot som att du inte har så bra självkänsla vilket kan leda till en hel del saker och problem. Om du verkligen vill veta så är det självklart bäst att gå till någon som kan detta, en psykolog eller liknande.
Det kan vara bra och skönt att prata med folk som känner likadant och jag känner igen mig i en del av det du skriver. Så om du vill prata så är det bara att skicka ett meddelande till mig.
Värd för https://socialtarbete.fria.ifokus.se och medarbetare på Psykologi ifokus.
Ja. Det har du rätt i iofs. Jag har bara väldigt svårt att tro att jag "bara" har panikångest. När jag känner mig utan kontroll hela tiden. I alla lägen. Det känns inte som att det är "jag" ibland. Svårt att förklara ..
Wow! Hittar dig igen och känner bara "shit, min soulmate!" Känner igen mig i så mycket och vi känns så lika, men säkert med många undantag ändå. Men just det vi är lika I, är så värdefullt för mig att hitta någon sådan nu… Man känner sig så sjukligt ensammen då man inte har någon likasinnad i sitt liv!
Desperat och patetisk som jag är med min ångest ikväll vill jag bara skrika "kom och bli min vän!" Haha.
Dagboken, ventileringen när det blir för tufft
http://sjukforalltid.blogg.se
Haha! Ja, sjukt :) Man tror ju alltid att man är ensam om sina problem så det känns lite lättare när man vet att man inte är ensam. Tack!
#5 utan att bidra alls till tråden insåg jag nu med mitt tidigare svar.. Haha. Trött o jävlig var man inatt. Men det borde ju finnas en del självtester att pröva, för olika diagnoser. Även om det inte kan ge dig någon garanti på något så kanske det kan ge dig en idé om vad det handlar om för dig!
Pröva googla ;)
Dagboken, ventileringen när det blir för tufft
http://sjukforalltid.blogg.se
#1 Jises, kände igen mig en hel del i det du skrev. Speciellt hur du beskriver hur du beter dig när du är ute. Är precis likadan, kan vara riktigt jäkla elak for no reason och jag skäms som jag vet inte vad sekunden efter jag sagt något. Samma när jag träffar någon ny person som jag börjar gilla, då vet jag det egentligen på 5 min om jag gillar denne eller inte, och blir på som tusan, vilket tyvärr skrämmer många.
Jag är diagnoserad Borderline + bipolär, for those who wanna know :)
Ingen på internet kan ge dig en diagnos eller ens gissa sig till en diagnos. Tror du att du har en så kontakta din läkare och säg att du vill ha en utredning.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
![[Odde]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#8 har rätt du får nog kontakta psykolog!! :D
Starta ny diskussion