Etikettakut-stöd
Läst 3003 ggr
knarrebarre
2013-07-13, 20:30

17 år, Hur får man hjälp

Hej, Jag är en snart 17 årig tjej. Sedan två år tillbaka har jag varit ständigt deprimerad sedan min bästa vän gick bort, haft ångest, fått en ätstörning och med den kom ännu mer ångest, jag har användt alkohol och annat, även skadat mej själv genom slag, skärning, riva, dra i hår. Jag har vaknat mitt i nätterna av panikattacker, som jag även fått i skolan. Jag ser ingen mening med livet..

Jag är så jävla trött på allt. ALLT. 

Vill så gärna försvinna, men kan inte lämna min familj, eller såra min pojkvän även fast han sårar mej.

Jag vill verkligen ha hjälp med detta, orkar inte gråta mej själv till sömns varje natt, orkar inte slåss med mej själv. Problemet är att jag inte vill berätta för mina föräldrar..

Hur går det till ifall man får hjälp? 

Rossini
2013-07-14, 02:44
#1

Åh, det är så sjukt svårt att få hjälp när man inte är myndig om man inte vill blanda in föräldrarna. 

Ett tips är kuratorn på skolan. När jag började på min nuvarande skola hatade jag henne. Ett år senare och hon känns som en ängel. Nu kan det vara för att jag är över 18, men hen har tystnadsplikt och om man ber hen, så tror jag inte att hen säger något. Annars är psykologen på Ungdomsmottagningen kanon. OM man gillar hen. Bästa är nog att berätta hur det ligger till och säga att man inte vill blanda in föräldrarna. Dock tror jag inte att man kan berätta om man t ex är självmordsbenägen (oavsett 18 -/+), då det börjar handla om allvarligare saker.

[Odde]
2013-07-14, 03:38
#2

PRova gå till bup? dom kanske kan ge svar på fler frågor. vet själv hur det är min bästa vän gick bort i vintras det är tungt men det blir bättre jag försöker fokusera på dom goda minnena och inte bortgången! lycka till hoppas du får den hjälp du behöver!

M A N I N A N
2013-07-14, 08:42
#3

Jag är nästan helt säker på att man kan vara anonym när man vänder sig till ungdomsmottagning, och man kan få tid relativt snabbt, iaf där vi bor. Jag är helt säker på att man inte kan vara anonym om man går till bup. Bup har skyldighet meddela föräldrar allvarliga saker som självskadebeteende ätstörningar självmordsplaner. Bup har dessutom oacceptabelt långa väntetider. Du har det inte lätt, och det är därför viktigt att du får hjälp. Det är du värd😄 Ring ungdomsmottagningen i morgon!

milow
2013-07-14, 18:10
#4

Det du skriver kunde ha varit jag när jag var i din ålder. Jag hade antagligen en otrolig tur, men jag blev medtvingad till psyk-akutmottagningen av en vän och ville, precis som du, inte att mina föräldrar skulle få reda på något. Det kom fram att jag var självmordsbenägen, självskadade och aktivt utsatte mig för "farliga" situationer som kunde leda till allvarliga konsekvenser. Psykologen kände nog att det var värt att hålla föräldrarna utanför, och lita på mitt ord att jag inte skulle skada mig. (Jag kan ju tillägga att jag sett i journalerna i efterhand att han kollade upp med någon myndighet om tidigare fall där psykologer ej kontaktat föräldrarna till minderåriga patienter osv, för att ha "ryggen fri" antar jag). Jag kom iaf in på bup omgående den vägen så det kanske är något du skulle kunna prova? Annars är det ju jättebra om du träffar någon på ungdomsmottagningen eller skolkuratorn som du får förtroende för. 

Det sista jag vill fråga är: vad är det värsta som kan hända om du berättar för dina föräldrar? När det till slut kom fram till mina föräldrar hur jag mådde fick jag en otrolig stöttning.

M A N I N A N
2013-07-15, 10:51
#5

Min ena dotter säger att man inte alls kan vara anonym på ungdomsmottagningen men jag är så säker på att jag har hört att man kan det. Jag kan mycket väl ha fel. Om du går dit och vill vara säker på att isiga öräldrar inte ska få veta någonting så lämna inte ut ditt personnummer eller andra uppgifter som gör att personalen kan få tag i dina föräldrar. Tystnadsplikt betyder inte att de inte lämnar ut uppgifter om allvarliga saker om omyndiga barn till deras föräldrar. Jag är dock inne på samma spår som milow; det kan var bra att ens föräldrar får veta att man mår dåligt. Mina barn, särskilt ett av dem mår väldigt dåligt och jag märkte ingenting av detta från början för hon dolde det så väl, men det var en lättnad för henne när jag fick veta. Som förälder vill man ju det bästa för sina barn och det är mycket troligt att dina föräldrar inte har en aning om att du mår dåligt och att de skullege dig massor av stöd och hhjälp om de bara fick veta. De är säkert villiga att "ändra sig" om det är något i er relation som kan förbättras som kan göra så att du ska må bättre. Har du utvecklat en ätstörning behöver du dessutom hjälp från omgivningen för att klara dig ur den. Så det bästa är som jag ser det att du låter dina föräldrar få veta. För du kommer att behöva dem för att må bättre. Nu förutsätter jag att du har fungerande föräldrar. Om du inte har det behöver du ännu mera hjälp och då är det viktigt att du berättar om din hemsituation för den som du väljer att anförtro dig åt. Det är viktigt att du söker hjälp. Med de erfarenheter jag har från mina egna barn går dåligt mående inte över av sig själv utan blir värre och värre och det blir allt svårare att komma ur det pissiga måendet ju längre tiden går. Lycka till!

M A N I N A N
2013-07-15, 10:53
#6

dina föräldrar skulle det vara. Inte isiga föräldrar.

knarrebarre
2013-07-15, 15:59
#7

Tack för alla svar, men jag är rätt säker på att man inte får vara anonym på varken bup, um eller hos kuratorn.

varför jag inte vill berätta för mina föräldrar är för att de gör allt för mig, vill inte göra de besvikna..

M A N I N A N
2013-07-15, 17:11
#8

Förr eller senare tror jag att dina föräldrar kommer att märka att du mår dåligt, för du kommer inte att kunna dölja ditt mående hur länge som helst, och ju längre tiden går desto mer besvikna kommer det att kännas för dig som att du gör dem. Om dina föräldrar gör allt för dig så vill de hjälpa dig och de vill definitivt inte att du utestänger dem från ditt mående. Jag lovar. Det ingår i föräldraskapet att stödja sina barn när de mår dåligt. Jag blev såklart ledsen över att få veta att min dotter mådde dåligt. Hon berättade det själv för mig och jag blev väldigt glad över att få hennes förtroende. Sannolikt kommer dina föräldrar inte att bli besvikna över att få vetskap om att du mår kasst. Så reagerar man inte. Man tänker bara inte så. Man (iaf jag) tänker bara att "nu ska jag allt se till att det blir så bra som möjligt för mitt barn". Mina andra barn mår också dåligt och jag märkte inte att de mådde så dåligt som de gjorde för de dolde det så väl. Den ena märkte jag det på för jag råkade se hennes skärsår. Hade jag inte märkt det själv hade jag längre fram fått veta det genom att socialtjänsten ringde mig, för någon gjorde nämligen en anonym anmälan, och det var då mycket skönt för mig att kunna säga till socialtanten att jag redan visste om att dottern skar sig men att läget var unde kontroll. Hade inte varit roligt att bli överrumplad. Den tredje dottern berättade själv om sitt självskadebeteende för mig för hennes samtalskontakt på bup påverkade henne att göra det eftersom hon annars hade varit tvungen att göra det pga anmälningaskyldighet. Det känns mycket mycket bättre att få veta att ens barn mår dåligt av barnet själv än av andra. Det första barnet som berättade för mig att hon mådde dåligt; henne hade skolan vetskap om utan att ha berättat för mig. Gymnastikläraren hade tex sett hennes såriga armar utan att berätta någonting för mig vilket jag tycker var mycket dåligt gjort av henne. Som förälder kan man göra mycket för att hjälpa sina barn om man bara vet att de mår dåligt. I mitt fall sänkte jag tex kraven på att de skulle hjälpa till hemma väldigt mycket för först då förstod jag varför framför allt den ena inte orkade hjälpa till. Då slapp hon höra mitt tjat och gnat. Det finns många fler exempel på saker som blev bättre hemma när jag fick veta. Jag fick en helt annan förståelse när barnen inte orkade gå till skolan för jag visste att de hade mardrömmar på nätterna och stora sömnsvårigheter. Jag fick lära mig om deras illabefinnanden och kunde vara hemma från jobbet när det behövdes. Jag tycker att du ska tänka ett varv till innan du bestämmer dig för att avstå från att söka hjälp. Har du föräldrar som bryr sig om dig så har du ingenting att oroa dig över. De kommer att förstå dig och vilja ditt bästa. Det hade varit en annan sak om du hade haft föräldrar som själva hade mått dåligt och haft svårigheter. Isf hade du behövt ännu mera hjälp. Än en gång lycka till😃

Disturbed-Angel
2013-07-22, 02:27
#9

Du ringer vårdcentralen och ber att få en tid hos en kurator. När du är där berättar du det du just skrev i ditt inlägg och så bestämmer de vart du bör vända dig och eventuellt skickar remiss. Du kan också vända dig direkt till BUP eller ungdomsmottagningen. Tror dock att det är svårt att få tid på bub då du snart är för gammal för det. Men alla kuratorer, läkare psykologer och så vidare har tystnadsplikt så du behöver inte vara orolig för att dina föräldrar ska få veta nått du säger där.

Upp till toppen