Etikettakut-stöd
Läst 1096 ggr
Eywa
2013-07-08, 20:43

Nu tror jag det tog stopp

Jag vet inte riktigt vad som har hänt idag, men det känns precis som att det har tagit stopp.

Jag har länge gått runt och funderat på om jag är nära en utbrändhet men jag har försökt hålla ut, jag trodde jag kanske skulle kunna försöka överleva på en halvtidslön i framtiden.. men kroppen verkar ha fått nog tidigare än min eventuella halvtidstjänst började gälla.

Det som fick bägaren att rinna över var faktiskt inte själva arbetet, utan någonting som skedde på min fritid. Men likväl är det någonting som påverkade mig mer än vad det hade gjort hos en normal människa, antagligen för att jag redan är så mentalt nedbruten och känslig.

Så hela dagen på jobbet idag har jag längtat hem för att få gråta. Jag har alltid haft svårt för att gråta men jag lyckades idag. Hela dagen har det känts som att jag har haft influensa i kroppen och jag har till och med varit rödflammig på halsen och bröstet helt utan anledning. Nu när jag är färdiggråten och ligger i soffan så känner jag att jag inte kan ta mig upp härifrån. Jag vill inte äta (har knappt ätit på hela dagen, annars älskar jag mat), jag vill inte gå på toa, jag vill inte sova, jag vill ingenting.

Jag vet inte hur det kommer sig att jag kan skriva, men jag kan det helt enkelt. Men jag kan inte göra någonting annat, så känns det iallafall. Jag undrar om det kommer gå över, jag undrar om jag kommer att vara pigg imorgon och kunna gå till jobbet. Men det här har aldrig hänt mig, så här har jag aldrig mått tidigare. Det känns precis som att kroppen och sinnet har dragit i handbromsen och nu ligger jag här och det känns som att jag är ut och invänd. 

Är det över huvud taget någon som känner igen sig i det jag beskriver och kan berätta för mig vad som har hänt med mig idag?

Rossini
2013-07-14, 03:00
#1

Jag var där när jag var 15, innan jag fick Borderline och bipolär. Jag tappade intresset för ALLT, struntade i skolan, tog inte varningen på allvar när personalen på BUP berättade att jag var utbränd utan jag jagade istället "depressionsdiagnosen". Isolerade mig, orkade inte umgås med någon och satt i sängen 24/7 och tittade på tv-serier. orkade inte sysselsätta mig och hade ingen motivation för det heller. såfort jag skulle göra något så enkelt som att laga mat eller städa, så fick jag sån ångest att det inte gick. så för att öht ta mig ur sängen fick jag vilseleda hjärnan genom att tänka att jag ska inte, jag kommer inte orka. så utan att kunna tänka tog jag mig upp och gick på toaletten, tills jag tillslut stod där med dammsugaren i handen och kände hjärtat bulta i 180. bara den ansträngningen fick mig att lämna dammsugaren på golvet och ta mig till sängen och sova 2-3 timmar. idag kan jag fortfarande känna av det lite, och får då varva ner lite och säga nej till tyngre saker. men det går.

Upp till toppen