Först och främst vill jag skriva om min sjukt jobbiga separationsångest som är inte bara mot individer, utan tillochmed beteenden hos mig själv och saker. Jag bryter ihop totalt i panik och kan inte fungera när min sambo åker iväg. Och får bo hos mina föräldrar.

 Jag dör inombords när jag ska gå på behandling för tex ätstörning för det innebär att jag måste LÄMNA den jag är nu. Och då jag känner bara att jag kommer dö jag kommer dö jag kommer dö.

Jag fattar inte grejen, det jobbigaste är att jag inte kommer ur "jag kommer dö"-stadiet förrens någon faktiskt hjälper mig ifrån min totala panik. Jag vet hur den funkar. Paniken. Men jag kan liksom inte hindra/förbättra/underlätta den.

Och saker. Där ligger det något lättare men jag sparar ALLT. Så det blir jobbigt. Jag menar, skräpsaker som typ trasiga kläder/möbler/prylar för jag tänker "det kommer nog till användning". VAFAN? Vad är det för fel på mig? En trasig porslinstallrik går inte att använda!! Varför slänger jag den inte bara? - Jo för det går inte. Jag kan inte. Jag bara lägger den åt sidan.

OCH sen har vi då dethär… med förhastade slutsatser. Ja.. min sambo är sjukt snygg till skillnad från mig och ALLA vill ligga med henne hela tiden. Och jag är så fruktansvärt svartsjuk - inte på ett dåligt sätt mot henne utan, jag får PANIK. Jag gråter, spyr och svettas när jag hör/ser/känner på mig (oftast känner på mig) att det är något. Jag tänker direkt "nu är det slut." Jag får dödsångest. Det känns som mina organ slutar fungera och jag håller på att dö.

Exempelvis: Jag såg min tjej krama en kille och han gav henne en tvångskyss på munnen. Jag skrek och grät av smärtor, min själ gjorde sååå ont. Jag blev så ledsen och svartsjuk.

Men sedan.. en vecka efter kan jag skratta åt min rektion. WTF?