kan ju tillägg att han inte får försörjningsstöd för att jag har csnpengar, jag anses kunna försörja honom

Ack du lyckliga ovetande om dessa problem… antagligen är enda anledningen till att din sambo är utskriven ur sjukförsäkringen en av regeringens olyckliga misstag.

ADHD gör att det är otroligt svårt att koncentrera sig på en sak, om det blir det minsta lilla tråkigt så far tankarna iväg åt ett helt annat håll. Försök jobba vid ett produktionsband då du :D

Social fobi… rädsla för sociala sammanhang. Det går inte att beskriva hur otroligt otrevligt det är att bliutslängd i en folkhop… man känner sig naken, försvarslös och fångad vilet snabbt leder till tredje problematiken…

Ångestattacker.. Man blir som förlamad, det känns som att hjärtat kläms ihop och man har svårt att få luft. Paniken växer men ingen hör en, ingen förstår, ingen kan hjälpa.

Asperger… Vi har problem med att förstå vissa sociala delar, vi har ofta specialintressen som vi finner mer intressanta än något annat. Jag har tränat på att vara "normal" i 33 år… när jag var ung så ansåg folk att jag var galen, att jag borde låsas in och få ECT… visade sig senare att dom enda som inte var drabbade av någon form av bokstav var dom barn som var adopterade.

Din pojkvän fejkar inte. Han döljer antagligen en stor del av problematiken för dig för att du ska slippa se hur illa det är. Att kalla honom lat är väldigt fel eftersom det antagligen tar all hans koncentration att skona dig från den fulla effekten av hans problematik.

Om du har problem med honom och hans problematik så ska du nog inte vara tillsammans med honom. Hitta en NT med ett fast jobb och som gillar krogen på helgerna istället och låt den här killen finna en tjej som accepterar honom för den han är.

Jag tycker du var lite elak nu. Anledninge til latt jag skriver detta är att jag vill FÖRSTÅ honom inte eg. för att han ska få ett jobb. Visst pengarna är viktiga då vi har problem med att klara räkningar och ha råd med mat osv, men vill främst veta om man ska puscha på honom eller hur man ska göra för att hjälpa honom och även mig då jag har svårt att förstå.

För mig får han gärna vara hemma hela livet för då kanske han mår bra. Men han verkar bli rastlös och uttråkad hemma med och jag vet inte hur man ska bete sig för att hjälpa honom. Jag älskar honom med hela mitt hjärta. Vi har bott ihop i fyra år och varit förlovade i fem och skulle ALDRIG i livet lämna honom.

Jag tycker INTE han är onormal elelr konstig, men ibland är det svårt att förstå. Jag försöker lyssna på honom, men iblandär det svårt när han inte säger något.

Min fråga var ju om man ska puscha honom att jobba eller låta honom sköta det helt själv?

Uttryckte mig nog oändligt klumpigt. Förlåt! Vill bara veta hur jag ska kunna hjälpa honom.

Anledningen til latt ja gskrev att han inte lärt sig att göra trista saker är för att jag inte riktigt vet om det är sjukdoimen som gör att han inte vill/kan jobba. Försöker bara förstå!

Det var hur du uttryckte dig i #0 som fick mig att svara på det sätt jag gjorde.

Om du pushar honom så kommer han aldrig att känna sig trygg, om han är kapabel till någon form av arbete så måste det antagligen vara specialanpassat för just honom.

Orsaken till att jag känner så mycket för din sambo är för att vi delar många diagnoser…. Jag har aspergers, social fobi, panikångest (panik pga. det går så otroligt fort när ångesten kommer att jag blir skräckslagen bara av det) och jag har drag av add och adhd finns i den närmsta släkten.

Hur länge har han varit utförsäkrad? efter 3 månader ska dom ju göra en ny koll och ta reda på om det verkligen var en god idé att slänga ut honom…

Kombinera aspergers med adhd och du har en människa som inte för sitt liv kan sitta still och göra något som inte är intressant. Släng in social fobi så mår han skit när det är folk som han inte känner runt omkring honom, är han dessutom asperger och inte tränat på sociala delen så förstår han inte heller vad dom menar med vissa kommentarer.

På posten kommer då ångesten… och vips så har du en kille som mår så dåligt att man inte ens önskar sin värsta fiende detta.

Förklarade jag bättre nu?

jo som sagt jag uttryckte mig dåligt och jag ska inte ljuga, visst spelar pengarna roll, men önskar honom inget ont och mår han bäst av att vara hemma så får han vara det. Förstår lite bättre vilka problem han har.

Ber om ursäkt om jag trampat någon på tårna. Vet ju nu hur jag ska "hantera" hans jobbsökande osv.

Han har inte haft något "stöd" från försäkringskassan förutom det han får för att han är med i amf i två år tror jag det är. Han fick förut pengar för förlängd skolgång oc hnär han hoppade av (eller rättare sagt mer eller mindre blev utslängd) så hade ha ninte rätt till dessa pengar.

Dessutom vill han ju ha ett jobb, dels för att göra nåt och dels för att få mer pengar. Men han hittar ju inget där de förstår honom. Han är med i Sius nu via amf, något företag elelr liknande som har till uppdrag att hjälpa de med speciella problem att hitta jobb, men inte ens de förstår honom. Han får inte tillräckligt med rast på den praktik där han är för att ha nska kunna koppla av (får bara 30 min under hela dagen) och han är dessutom rädd för höjder och tvingas måla hus från en vinglig stege oc hhan ha rförsökt förklara detta för damen på Sius, men ho nsäger bara att det är så det är. Känner så med honom för han mår inte bra över detta och jag känner att om inte sius kan hjälpa honom som är specialicerade på detta, vem kan? Finns det någon organistation där de kan hjälpa honom reda ut saker och ge hono msjälvförtroende elelr en vettig syssla någon dag i veckan?

Jag är så pass komplicerad att fixa sysselsättning åt att jag har blivit förtidspensionär. Han borde ta kontakt med sin kontakt på psyk och be om hjälp, kanske även få ytterligare en utredning ang. asperger.

Går han på några mediciner? Jag vet att vissa av oss reagerar fel eller inte alls på traditionell medicinering. Mig har dom gett upp om :D lägsta dosen av den mildaste medicinen höll på att ta död på mig.

Han mår skitdåligt av al lsorts adhd medicin, har provat dem alla, Ha nblir helt matt, illamående, får magsmärtor atc även av jättelåg dos så det funkar inte. Han har försökt prata med olika läkare och psykologer, men de säger att han är för frisk för att sjukskrivas eller liknande…..

Angående utredning så är jag osäker på om han vill, tror han skäms…

Han är kille, klart han skäms… det är ju omanligt att vara sjuk och ännu värre psykiskt…

Jag har fortfarande inte berättat för min pappa att jag har blivit förtidspensionerad…. Han skulle aldrig prata med mig igen.

Följ med honom till psyk. Förklara från en NT till en annan hur hans problem ser ut. Det är ju fullt möjligt att han har som ett eget språk eller som  jag, slår på "normal"…

Jag kan fejka normal max 1 tim innan det börjar äta på alla energireserver jag har. Men det är lätt att man gör det när man skäms över något.

Om han dessutom inte kan medicineras mot adhd´n så, nu ska jag förklara det bra… det är som att du sitter och ser på tv och någon zappar mellan kanalerna, en halv sekund på varje kanal… Man kan inte behålla koncentrationen på något och lyckas man så tar det på all energi.

Hjälp honom, ring läkaren själv om han inte vill och förklara hur det ser ut. Han ska inte vara i arbetslivet för det kommer att sluta med katastrof…

Hej :)

Jag har läst lite vad ni har skrivit om. Det känns som att väldigt mkt du skrivit om din sambo stämmer in på min. Vi har levt tillsammans i ca 4 år och har barn ihop. Och han har jätte svårt att skaffa sig ett jobb så det blir jag som försörjer familjen och har hand om det mesta i hemmet. Blir svårt att få ihop det ibland, så på så vis så önskar man ju att min sambo någon gång skulle hitta sig något att göra som passar honom. Och för hans skull så vore de också bra, för han mår dåligt av att gå hemma o inte kunna försörja sin familj. Och sen blir han väldigt rastlös och kan bli helt tokig om han inte fått utlopp för sin energi.

Han har stått i kö i nästan 3 år för att göra en ny utredning. Sen när han väl fått gjort klart den så ansökte vi om aktivitets ersättning som han fick avslag på, han har svår social fobi. Om jag ska ringa för hans räkning till tex sjukvård så brukar dom vilja att han bara säger att han finns där så ja inte hittar på typ, då springer han o gömmer sig för han får sån panik att prata i telefon med ngn okänd. Blir på så sett svårt att söka jobb. Sen mår han lite dåligt sedan barn tiden och har vart i kö för att träffa en psykolog i ca 3 år nu och äntligen har han kommit in, tycker det är så dåligt att man får vänta i kö så länge. Och också hur dom kan avslå hans äredne för aktivitets ersättning, han klarar inte av att göra saker på befallning som på en vanlig arbetsplats, allt ska gå i hans takt, å helst en sak åt taget. Han skulle få panik på en valig arbetsplats, å då bestämmer försäkrings kassan avslag efter att han suttit med en läkare i 2 timmar för läkar utlåtande som han stod i kö för i 3 år. Det är skam att man kan bestämma så över ngns liv under bara några timmar.

Men men det som hjälp min sambo väldigt mkt är att han har ett "Personligt Ombud" som finns till som en kontakt person tex. Denne person är utbildad för att jobba med personer som min sambo. Och han vet väldigt mkt om hur man kan gå till väga med saker och hjälper min sambo att fixa saker å lär han. Då blir jag också samtidigt lite avlastad och det är ju bra för förhållandet i längden. Kolla upp det för din sambo, skulle kunna vara en idé. Sen personer som har ADHD liknande diagnoser brukar må bra av att få träna/röra på sig, få utlopp för sin energi. bara dom har något att göra, tror faktiskt inte att din kille skulle må bra av att BARA gå hemma, tror att dom behöver struktur o ev schema för vardagen, som behöver vara liknande varje dag så blir det oftast lättare för dom har jag både hört och provat med o vi båda tycker att det fungerar bättre. För han kan nästan aldrig komma på själv vad som finns att göra.  Min sambo älskar att träna kampsport o när han är på träningarna o tränar så har han konstigt nog mkt lättare med det sociala. Nu är han till o med instruktör ibland för dom nya på klubben, så mitt förslag är att han börjar med ngt intresse där han trivs o känner sig hemma, så blir de ju lättare att träna det sociala i den miljön.

När min sambo var yngre/liten så gick han på en skola som heter art, för personer med diagnoser, där man lär sig att kunna prata för sig/ bete sig i sociala samanhang. De kanske finns ngt liknande fast för vuxna. Finns ju också i varje stad ett ställe som brukade heta "dampens hus". Där får man ngn att prata med, man hittar på saker ihop, eller så kan dom bara hjälpa en att få en praktik på ens egna villkor i ens egen takt. ingen press o inga krav, de enda är väl att personen bara ska ha ngt att göra för sin egen skull o utvecklas i sin egen takt.

Hoppas att ni hittar ngt som kan passa för eran bådas skull. Man vill ju göra så mkt för att hjälpa. :)

mvh

har inte läst några svar alls i tråden, men visst låter det som aspergers. Inte handlar det om lathet, utan det är en del utav funktionshidret/hindrena högst troligt.

Angående jobb så gäller det att finna det som passar bra. Bara för att man har NPF så är man inte oförmögen att jobba, men man kan ha ett rent och skrät helvete att finna DET jobbet, och att ha en såpass ordnad tillvaro att man är i skick för att jobba. Det kan vara hemskt svårt att få allt att klaffa. I synnerhet när det brukar stupa på utbildningen också rätt ofta. Den vägen blir extra lång och krånglig då man nästna alltid tvingas kämpa med kurser som man har 0 intresse av. Det blev iallfall mitt fall rätt in i väggen.

jo att finna just det rätta jobbet är ju det han har svårt för. Han VILL verkligen jobba, men allt ska stämma perfekt.. Det är jättejobbigt när han misslyckas och inte trivs. Han mår verkligen inte bra.. Och jag försöker stötta och hjälpa, men jag kan egentligen bara vara just ett stöd och försöka cocha honom att hitta rätt….

Jag har sjukersättning tills vidare dvs. permanent eftersom det inte går att nischa en arbetsplats så pass att jag skulle klara av den.

Jag jobbade inom vården förr, det funkade så att jag jobbade ett par månader sen krashade jag och var som paralyserad i minst 6 månader, kunde inte ens gå och handla ordentligt

Hur gjorde du för att få bli sjukskriven? Min sambo har fått tid hos psykolog och ombudsmän, får hoppas det funkar för honom nu stackaren…

Hur jag gjorde? Tja, jag är i så pass dåligt skick så att skicka ut mig på en vanlig arbetsplats skulle vara otroligt destruktivt för mig och det finns ingen chans att nischa en arbetsplats så den skulle passa mig utan att spendera otroligt mycket pengar så för dom så är det mycket ekonomi.

Att skapa en arbetsplats som enbart handlar om djur, pärlor och måleri enbart för mig skulle kosta pengar. Hade jag bott i glasriket så hade jag inte blivit sjukskriven.