Jag är nu inlagd för fjärde gången sedan början av januari. En gång helt frivilligt, de andra gångerna antingen på tvång eller frivilligt med hot om tvång. Det är inte hållbart alls och jag vill inte mer. Jag känner mig så otroligt deprimerad att jag knappt känner någonting. Likgiltig inför allt och alla, och samtidigt försöker jag låtsas som att jag bryr mig när jag pratar med min familj eller mina vänner på telefon. Den här gången har jag varit här i ca 2 veckor utan att dom gjort någonting. Sist jag var på denna avdelning var det på lpt och mina föräldrar hade berättat för läkarna hur bra jag mådde i höstas innan jag slutade med de flesta mediciner jag hade. Problemet med det är att i höstat bodde jag på ett behandlingshem i en annan del av landet, och mina föräldrar visste enbart vad jag berättade för dom. Jag sa aldrig något om när jag mådde dåligt. Men läkarna lyssnade inte och satte in medicinerna ändå. Nu verkar det som att dom fortfarande väntar på att något "mirakel" ska ske på dessa mediciner, trots att jag uppenbarligen inte mår bättre av dom. Dom har inte sagt ett ord om att byta eller ändra doseringen, och jag har inte energi nog att försöka prata med dom om det. Jag orkar inte för jag har prövat så mycket utan resultat att jag inte har någon förhoppning alls om att må bättre av medicin. Dom vill "avvakta" tills jag haft vårdplanering. Dvs vilket stöd jag ska ha hemma så att jag inte ska behöva bli inlagd hela tiden. Vårdplaneringen kanske blir av nästa vecka, men jag vill inte bara gå runt på avdelningen och må dåligt. Hade jag orkat hade jag föreslagit någon ändring i min medicin bara för att jag skulle känna att det finns en poäng med att jag är här. Men samtidigt tror jag inte att mediciner hjälper mig och jag orkar inte försöka. Dom funderar också på om jag kan få tillräckligt med stöd av boendestöd. Jag har fått frågor om jag skulle vara intresserad av att bo på ett stödboende av något slag, men jag älskar min lägenhet och vill inte bo någon annanstans igen, när jag precis flyttat hem från behandlingshemmet. Jag känner mig som ett litet barn som tänker så när det uppenbarligen inte funkar hemma själv. Jag är så trött och uppgiven. Dom säger att det här inte är hållbart, och det vet jag, och jag vill bara avsluta allt. Vad ska man göra när man tappar hoppet, viljan och motivationen? (Behövde skriva av mig)