Jag fick min depression diagnostiserad för ca två månader sedan nu. Jag har blivit medicinerad och äter cipralex i liten dos. Jag var väl lite anti att äta medicin mot depression då jag snarare såg det som ett nedslag för mig själv, att jag inte kunde reda ut det utan någon annans hjälp. Dock så har jag inte så bra koll på olika mediciner mot depression och liknande då jag har hjärtfel och inte får äta vilken medicin som helst. Men tillsammans med medicin och samtal känner jag en liten förbättring och ångrar nog inte att jag sa ja till medicin. Angående det du tänker så rådfråga med din läkare, psykolog eller liknande. Alla är värda att må bra och om medicin hjälper tycker jag att man ska ta sig en stor funderare tillsammans med sin läkare. Det är ju ett ganska stort steg att börja medicineras och med biverkningar och gud vet allt. Men det funkade som sagt för mig och jag har goda erfarenheter av det..

Tack för bra svar! Du nämnde det där om biverkningar? Är det vanliga grejer som aptitlöshet, ont i huvudet, trötthet eller liknande eller kan det vara allvarligare biverkningar?

Det fanns en hel rad olika biverkningar på cipralex men jag äter bara 10 mg 1 gång om dagen och det är ingen stor dos alls. Jag har inte ätit medicinen så länge men jag har inte upplevt några biverkningar än. Det står bland annat att man kan få ökad hunger eller minskad. Där upplever jag att jag fått ökad vilket är positivt för mig då jag gick ner i vikt när jag gjorde min hjärtoperation i september. Trötthet har jag fått mindre av och jag vet inte om det beror på medicinen eller om det är solen ! Ont i huvudet har jag haft mycket hela mitt liv så det tror jag inte heller beror på min medicin. Jag äter b-vitamin tillsammans med min cipralex och har fått mer energi med de två tillsammans. Däremot, precis som med de flesta mediciner, så brukar symptomen man ha bli värre de första fyra veckorna innan medicinerna börjar verka och kroppen förstår vad den ska göra med dem. Min nedstämdhet och min handlingsförmåga sänktes mycket första två veckorna och jag grät mycket för ingenting. Sen om det var biverkningar eller om det var jag själv som framkallade dem i rädsla för biverkningar vet jag inte…

Det finns många andra och allvarligare biverkningar men de är ganska ovanliga och de förekommer heller inte vanligtvis i den lilla mängd jag äter. Jag ska diskutera med min läkare nästa vecka tillsammans med min psykolog om de ska öka dosen, kanske så kan biverkningarna yttra sig mer då.

Det låter som jag ser så lätt på medicin och det gör jag inte. Jag övervägde lääääänge med mig själv, min psykolog, min vårdkontakt, vänner och hjärtläkare. Man ska tänka igenom det noga precis som jag läst i flera trådar här och komma fram till vad som är bäst för individen.  För mig räckte det inte bara med samtal och jag upplever att medicinen har hjälpt mig. Det jag kan känna är väl att jag är lite rädd för att sluta med den, eftersom det ska vara så svårt…