Etikettakut-stöd
Läst 3643 ggr
Enilorac_90
2013-01-21, 18:57

Vilsen, hur sjuk är jag - egentligen?

Sitter och funderar på en sak som oroat mig mycket under den senaste tiden. Det har aldrig funnits i min tanke att ens tänka på behandlingshem , men pga vad andra ansett som själva har mycket i bagaget så kan det vara ett bra alternativ för mig, men jag vet inte? jag vet inget alls..

Hur vet man hur sjuk man egentligen är , man kanske är frisk men blir sjuk av alla hjärnspöken som snurrat till allting för en och kanske är så enkelt att bara hitta rätt psykoterapeut för mig?=/

Jag är väldigt bra på att "förfina" mig själv inför andra och jag har så svårt att vara till besvär . ringde ett behandlingshem som jag tyckte verkade väldigt vettigt och bra uppstyrt av dem som lider av svår ångest , depression , panikångest osv..

Men klart som fan jag inte har minsta lilla chans om jag säger : " näe men jag är ju ej aptatisk så jag ligger i sängen hela dagarna, jag vill inte dö liksom…

Men varför sa jag inte tvärtom? för det är det som är sanningen, vill jag inte ha hjälp? Jag orkar inte leva med mig själv en ynka dag till och så har jag känt i herrens massa år , från 16 års ålder och nu är jag snart 23. Då kan man fråga sig varför jag gör tvärtemot…

Ena dagen är jag så dålig fysiskt o psykiskt att jag är så nära att ringa 112 eller ett behandlingshem och andra dagen känns det som att jag kan studera, eller jobba och att jag är alldels för frisk för att läggas in.

Är det någon som har erfarenhet av dethär "dilemmat"

Hur ska jag gå till väga, hur vet jag vad som är bäst och om det är behandlingshem, en proffesionell psykoterapeut…vad krävs för att jag isåfall ska övertala vården och ev få remiss ??

gonzo56
2013-01-21, 19:07
#1

Meditation kan kanske hjälpa dig..

Kram!/Gonzo

Internettan
2013-01-22, 08:38
#2

Jag har inte så djupa dalar som du verkar ha, men mitt mående svänger otroligt mycket. Det är som om jag är två olika personer eller som att världen ser ut på två olika sätt.

Och jag har också en tendens att när jag ska berätta för viktiga personer hur jag mår så känns plötsligt problemen som "ingenting att tala om". Som om jag glömmer hur dåligt jag kan må.

Jag glömmer också lätt hur dåligt jag kan må när jag mår bättre. Då åtar jag mig saker, lovar saker och planerar saker som jag känner att jag klarar av. Men sen gör jag ju inte det när jag mår dåligt igen. När jag mår bra upplever jag det som att "det är nu jag är mig själv och det är så världen ser ut och det är så jag fungerar. Det andra är bara tillfälliga svackor". När jag mår dåligt så känner jag jättestarkt att "det är nu jag är mig själv och jag kommer alltid att ha de här problemen och det är ingen idé att försöka. När jag mår bra så är det bara tillfälliga "ryck", men det är inte jag egentligen".

Ungefär så. Det är svårt att veta hur man ska göra när man inte hela tiden är samma person, på något sätt. Även andra människor märker ju att jag beter mig på olika sätt, talar olika mycket, umgås olika mycket, är extremt osäker ibland och är normal ibland. Inte lätt att få dem att förstå att jag inte klarar vissa saker när de själva "ser" att jag visst gör det.

Tyvärr vet jag inte var man bäst söker hjälp. Själv mår jag aldrig så jättedåligt som du verkar göra, utan jag hankar mig fram med min ångest. När jag mår dåligt är jag på vippen att söka hjälp men jag skjuter ändå upp det av någon anledning, och sen mår jag bättre igen. Är rädd att de inte vill hjälpa mig eftersom jag ändå på sätt och vis klarar av mitt liv.

Kan man inte bara ringa vården och berätta om sina symtom? Att svänga i sitt mående är ju också en sjukdom och ingen ska behöva må så dåligt som du gör och acceptera det bara för att du ibland mår bättre. Att svänga lite är säkert normalt men att få riktigt djupa svackor är ju lika allvarligt som att må dåligt på ett jämnt sätt, så att säga.

"Every point of view is a view from a point."

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

[LemonLime_]
2013-01-26, 18:29
#3

Jag var i samma situation som dig för men det har förändrats lite efter att jag tagit kontakt med vårdcentralen fått bedöming, medicin och varit sjukskriven några månader nu.

Säg eller skriv att du vill ha en depressions bedömning vid ett läkarbesök (det kommer bli lättare för dem att hjälpa dig efter det)

Dom bedömer genom de svar du ger i detta formulär, du kan göra det och räkna själv om du vill:

http://doktorerna.com/tolkning/madrs-s-tolkning/  (http://www.lakarhuset.com/docs/MADRSS.pdf)

Många dagar tänker jag bara att denna bedömning kan väl inte vara helt riktig, "svår depression" har jag verkligen det? Men så kommer de tider och dagar då man funderar på om man verkligen ska fortsätta detta "ensamma" och "tragiska" liv men så sitter man bara ensam någonstans och gråter tills tårarna tar slut eller tankarna försvinner…

Ändå tvekar jag, kanske mycket pga att jag aldrig haft ett jobb, stabil inkomst eller för att jag mått dåligt så många år. Folk tröttnar på att man är ledsen länge eller tycker att man är barnslig/fjantig, iallafall har det varit så för mig. Men ändå finns jag kvar här än, vet inte riktigt varför men vi får se vart det leder.

Hoppas du får hjälp snart, Enilorac!

tanya.w
2013-01-28, 00:00
#4

Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med någon inom vården! Om du inte vill ta några mediciner så kan du ju gå och prata med en psykolog, det tror jag allihopa skulle behöva med jämna mellanrum :)

Jag har haft liknande symptom sedan jag var 14.
Det började med att jag plötsligt bara började gråta, och jag kunde inte sluta. Ingenting hade hänt och jag hade ingen orsak att vara ledsen, men jag bara grät. Mamma ringde nästa dag och bokade tid så att jag fick gå och prata med någon inom vården. Det fortsatte med att jag bara utan vidare kunde få hemska ångestattacker var som helst, i skolan,i affären, där hemma eller när jag var med mina vänner. Ena minuten var jag hur glad som helst och i den andra började jag bara gråta och visste inte hur jag skulle stå ut en enda minut till att leva.

Äter 3 olika mediciner nu och har gått i psykoterapi i 3 år.
Jag mår mycket bättre nu och fast det känns som att man aldrig skulle bli bra när man har det som värst, så blir man nog det bara man får den rätta hjälpen och håller ut :)

tanya.w
2013-01-28, 00:17
#5

Gick till olika psykologer och till kuratorn före, men psykoterapi fungerade bäst för mig! Så jag rekommenderar en psykoterapeut :)

Upp till toppen