Jag har i hela mitt liv haft det väldigt krångligt, familjerelationer som varit allt annat är bra och säkra. Skilda föräldrar sedan jag var 4 år och ständiga bråk och bekymmer. Mobbning i skolan i hela mitt liv, om dittan och dattan. För att hålla allt kort. Allt har varit kaos iprincip. Jag är nu 17 ska snart fylla 18 år.

Sedan sommaren 09 har jag haft värre bekymmer. Jag blev diagnostiserad med djup/svår depression och ångest, som jag började äta medicin för, vilket jag sedan efter 6 månader slutade med. Massvis med bekymmer i skolan, magkatarr, magsår och dyl.

Träffade en kille då som jag då blev tillsammans med och vi var tillsammans i 2 år. Första halvåret var bra, resten av tiden mådde jag sämre och sämre då han inte var snäll mot mig. Jag skulle kalla det psykisk misshandel. Han psykade mig, sa elaka saker och brydde sig inte om mig fast han i nästa sekund älskade mig mest av allt. Jag tog mig ur det tillslut.

Efter det kom depressionen ifatt mig igen i rekordfart, hade redan känt den lite smått men den blev mycket, mycket värre.

Hade en killkompis som stöd, som skulle sova hos mig för att jag inte ville vara ensam. Det var klart att vi inte var annat än kompisar. Fast jag den natten vaknade av att han tafsade på mig och försökte ligga med mig.

Massvis med bekymmer i skolan vid den här tiden. (gick då i första året på gymnasiet) Halkade efter, fick avsluta kurser för att avsluta dom något annat år istället osv.

Sen mötte jag min nuvarande pojkvän. Han får mig att på jättebra och han är otroligt stöttande och helt underbar.

Men trots detta, så växer mer ångest, och bekymmer fram.

Jag är övertygad om att jag har någon form av dyskalkyli, då jag alltid haft bekymmer med matten, allt flyter ihop och jag kan bara inte förstå. Läraren kan göra en uppgift med mig, som jag förstår och gör bra ifrån mig på, och han kan sedan be mig 1 minut senare göra samma tal, så fattar jag ingenting igen.

Jag har ångest över massor med saker. Hur mycket jag än vilar, och tar bort som måsten (prov, kurser osv.) Så slutar jag aldrig känna mig stressad. Jag slutar aldrig ha ångest. Jag kan ta en helt vecka off från skolan för att lägga fokus på mig och sova ut, slappna av. Och ändå så är jag lika stressad.

Äter nu återigen Omeprazol pga reflux. Magkatarr osv som jag haft i några månader.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva mer.. Kommer inte på något jag är bara nere just nu, känner mig stressad och allt möjligt.

Jag går hos BUP och hon jag pratar med är ett bra stöd. Men dom vill aldrig hjälpa mig få ett lugn med att kolla upp sakerna, om jag ev. skulle ha någon diagnos eller dyl. Jag blir bara tokig på det här för att jag känt mig sönderstressad och som att jag nosat i den berömda väggen sedan 2009.

Vill bara ha lite stöttning antar jag.. Tankar? Vad ni tror. Vad borde jag göra? Hjälp :(