Etikettallmänt-om-ångest
Läst 4960 ggr
mary8012
2012-10-30, 21:38

Den här jävla ångesten!

Det är så jävla typiskt för nu har man mått bra ett par dagar men nu börjar panikångesten göra sig påmind igen….

Nu har det börjat kännas i magen inte i axeln som det brukar vara, den hittar nya ställen hela tiden. Den är så jävla smart. Jag orkar inte mera, jag vill leva och vara glad, inte behöva vara orolig hela tiden.

Känner mig trött och sliten och så gammal är jag ju inte, men jag kääner mig som 100 ibland.

Varför ska just jag vara såhär känslig och varför måste just jag leva med denna ångest.

Vet att det kan bero på att jag har börjat med nya kurser på skolan igen att jag "triggar" upp mig, att jag ska göra allt så komplicerat för mig.

Man jag vill ju leva som alla andra, eller så som jag gjorde förut när jag inte hade denna ångest ständigt i kroppen.

När man mår såhär så känner man sig helt ensam, att ingen förstår mig, att allt bara är inbillning.. Men jag lovar det är det inte…

Har nyss tagit 5 mg ocxsacand måste nog ta en till för att känna mig lugn, men jag blir nervös över att de tar ju snart slut, och va gör jag då. det är ju inte säkert att man får de utskrivet alltid, doktorerna vill ju inte att man ska vara beroende av dem, men va ska man göra när det inte finns annat att ta till. Då blir det akutbesök till akuten igen med bröstsmärtor eller något annat som hjärnan spökar med.

Känner någon igen sig?? Va ska man göra?? Ska man behöva leva såhär??

[Lina89]
2012-10-30, 22:32
#1

Jag förstår dig helt i de du säger att man känner sig ensam när man mår dålig, att ingen förstår..

vad pluggar du till?

ForestSpirit
2012-10-31, 01:20
#2

Jag känner verkligen gen mig i det du skriver. Har själv haft min ångestsjukdom i sex år nu snart, har fått det ena till det andra som medicin (mest adhd medicin eftersom jag har add..)

Jag pluggar också, så jag bor inte hemma. Men just nu är jag hemma (har höstlov) och känner att ångesten kommer krypandes. När det är som värst kan jag vakna ur min dvala om nätterna av att det nästan känns som någon står på mitt bröst och jag "kan inte få in luft". Hemskt jobbigt..

Så jag förstår verkligen hur du känner..

Ta hand om dig!

AkiMar
2012-10-31, 10:39
#3

Jag känner igen mig i allt du skriver, det är hemskt att inte kunna känna sig glad varje dag! Jag har fått lära mig att ha TÅLAMOD för att någon Ggn kommer det tydligen bli bättre, jag längtar tills den dagen! Försök att sysselsätta dig med något när du går runt med ångesten, jag målade min lägenhet och stunden jag höll på måla vart min ångest helt borta för att jag var så koncentrerad i något annat, men tyvärr så fort jag vart klar kom den tbx :( !! Jag hoppas verkligen att vi blir av med denna skit någon Ggn !!!

AkiMar
2012-10-31, 10:42
#4

Jag känner igen mig i allt du skriver, det är hemskt att inte kunna känna sig glad varje dag! Jag har fått lära mig att ha TÅLAMOD för att någon Ggn kommer det tydligen bli bättre, jag längtar tills den dagen! Försök att sysselsätta dig med något när du går runt med ångesten, jag målade min lägenhet och stunden jag höll på måla vart min ångest helt borta för att jag var så koncentrerad i något annat, men tyvärr så fort jag vart klar kom den tbx :( !! Jag hoppas verkligen att vi blir av med denna skit någon Ggn !!!

kristina130
2012-10-31, 12:03
#5

Hej igen mary8012!

Ja Du, den där ångesten hittar nya vägar hela tiden. Så har det ju varit för mej alla år, så fort man tycker att man känner igen symtomen så kommer nya, och rädslan drar igång på fullvarv. Ångesten är jävligare än vanliga sjukdomar/värk. När min ångesten var som värst rotfyllde jag tänder utan bedövning, jag tyckte det var skönt att känna riktig smärta för då slapp jag i alla fall känna ångest!

Jag har under årens lopp kommit fram till detta ( hoppas att det inte låter luddigt ). Om man tänker sej att hela ens liv är en ryggsäck. Ryggsäcken blir fullare och tyngre med tiden av saker som händer osv. Till slut brister tyget i på ett ställe i ryggsäcken = vi får ångest, vi sätter en lapp över det, men fortsätter fylla på ryggsäcken med nya saker hela tiden. Lappen lossnar vi får samma ångest igen, men nu syr vi dit lappen litet bättre. Men vi fortsätter lasta ryggsäcken, då brister det på ett nytt ställe = nya ångestsymtom, och så fortsätter det. Jag tror att någonstanns måste vi hitta en balans så att inte ryggsäcken blir för tung och brister. Vi vill göra saker ( som du nu har börjat med nya kurser ), men finns det plats för det i ryggsäcken just nu? Jag menar känner du dej tillräckligt stabil för det? Jag vill hela tiden jätteycket och vill också att mitt liv ska bli bra, men jag vill inte att det ska bli som innan, för någonstanns måste det ju ha gått fel eftersom jag fick ångest. Jag klarar inte att umgås med mycket människor ( eller stress ) för det triggar min ångest direkt. Jag arbetstränar just nu på ett kulturhus där man kan måla, baka, sy snickra, odla osv. Folket som är där har olika bakgrunder, men jättemånga har ångest och utmattningsproblem. När jag är där är jag inte rädd för att få ångest, trots att jag inte känner dem särskilt väl så känner jag mej trygg där eftersom jag vet att de har liknande problem.

Åhhh, det var inte mycket råd jag kunde ge ser jagh nu när jag läst det jag skrivit. men jag tror att det är viktigt att man känner sej trygg, trygga människor har ofta inte ångest. Finns det något som gör dej lugn och trygg, avslappnad? Kanske kan du göra det mer så att du får mer måbra känslor inom dej.

Jag vet att det är omöjligt att ta till sej något när man har ångest, om jag själv går tillbaka och läser detta när jag känner att en panikattack är på väg kan jag inte fatta att jag själv har skrivit det. Men just nu känner jag mej lugn och känner så här.

Men, ångesten hittar nya vägar, det gör den alltid. Styrkekramar till Dej!

mary8012
2012-11-01, 23:19
#6

Hej

Tack för allt stöd och förstående, det värmer mig otroligt mycket.

Jo jag vet att mycket utav ångesten är stressrelaterat, att man sätter upp för höga mål om sig själv att man tycker klarar andra av det så måste ju även jag göra det, men man märker sedan att man får bita i det så kallade sura äpplet att få ångest och må riktigt piss rent ut sagt.

Det här med skolan och kurserna går faktist bra, det blir lite terapi av det hela, att jag får något annat att tänka på, att helt gå in i det jag gör.

Det jag kan märka är att om jag lägger på mig för mycket som till exempel" klumpar" ihop många uppgifter jag ska göra då blir det genast värre. Och jag vet efter förra gången hur många kurser jag klarar av åt gången, det gjorde jag inte då och jag ställde för höga krav på mig själv och då gick rätt in i väggen och blev sjukskriven i ca 3 månader.

Men som nu tar jag mycket hjälp av både lärare och vänner och min lillasyster som även hon studerar nästan samma ämnen. Hade jag inte haft dem eller fått bra feedback från mina lärare som tror stenhårt på mig att det tycker att jag är duktig, då vet jag att jag hade klappat ihop totalt.

Och det här med studierna är roligt för man når fram till ett slutmål det kan jag känna att det har man ju inte i sin ångest så just av den anledningen kan jag kalla studierna för min terapi.

Har någon känt samma som jag??

Kram till er därute

Upp till toppen