Etikettmin-egen-berättelse
Läst 2589 ggr
ElementOfLaughter
2014-01-18, 23:59

Hjärtat bankar och har sig.

Hallå! Måste börja med att skriva att jag kom o tänka på denna sida för inte alls så länge sen igen då jag saknade ett forum där man kan skriva om sin ångest och andra kanske faktiskt förstår hur det är! Det var ett par år sen jag var här sist men det är riktigt trevligt att se att sidan fortfarande hänger kvar!

Just nu så känner jag bara att det skulle vara skönt att få skriva av sig lite och då är det skönt att detta forum finns här!

Jag är 21 år gammal och har haft återkommande problem med ångest och depression sen ungefär 6 år tillbaka. I höstas hamnade jag hos en terapeut igen och fick för första gången en ordentlig socialfobi diagnos samt agorafobi och rejäla problem med stress (det var dock känt sen tidigare). Så nu går jag på KBT. 

I tisdags var jag hos min terapeut och berättade stolt att jag ska åka iväg med familjen för att fira min systers examen kommande fredag. Detta skulle då involvera att för det första vara ca 35 mil ifrån min säkra zon, sitta i en fullsatt kyrka, äta ute för första gången på över två år och vara med på ett kalas hos systern med många som jag inte ens känner. Jag berättade att jag var nervös, men trodde ändå att det skulle gå bra. Är jag nervös så är det ju trots allt ett bevis på att jag behövde göra detta.

Torsdagen kom och det började kännas rejält i nerverna. Jag bestämde mig för att skotta hela uppfarten för att få tankarna på annat. Det är en ganska rejäl uppfart så det var ungefär tre timmars slit för att få det gjort men det kändes bra när det var gjort. Senare på kvällen så kom jag precis ut ur duschen då det högg till i bröstet.

Hjärtklappning. Igen. Jag har haft det många gånger under dessa sex år som har gått, ibland har det hållt på i runt en timme så jag bestämde mig för att ta mig ner till soffan och låta det köra på som det brukar tills det ger sig. En kvar senare så kändes det inte bra längre, jag blev ovanligt nervös och rädd. Ångesten blev riktigt påtaglig så jag beslöt mig för att gå in till huset bredvid där min mamma och styvpappa var för säkerhets skull.

Det slutade med att två timmar senare så blev det ett samtal till 1177, de rådde oss att åka till akuten för säkerhets skull även fast hjärtklappning i min ålder sällan är tecken på något allvarligt (min kära mamma fick ringa och var med mig till akuten). Tre timmar senare var vi på akuten, inte konstigt att det kändes i bröstet, pulsen låg på 210 slag i minuten trots att jag låg ner och slappande av (så gott jag kunde!), ibland gick den ner till 205. Det hela blev en ganska chockartad upplevelse då jag helt plötsligt blev skjutsad till nästa rum där tre pers kom fram till mig och satte nål i armen, EKG och läkaren kände pulsen. Hjärtklappningen ville inte ge med sig så de beslöt sig för att ge mig medicin intravenöst. Jag var livrädd som jag alltid är när jag tar någon medicin jag aldrig har tagit förut och nu hörde jag ju dessutom "bromsa hjärtat" och "vissa kan känna lite smärta i bröstet när den sätter igång". Men allt skedde väldigt snabbt och efter en krampaktig känsla i hela bröstet (som jag tyckte var fruktansvärt obehaglig men lyckligtvis bara varade i några sekunder) så gick pulsen ner till 120. 

De tog ännu flera prover och höll mig kvar ett tag, men fick åka hem lite senare så jag antar att inget visade något just då. Det kan ha varit en kombination av oron över morgondagen samt ansträngingen tidigare den dagen som låg bakom hjärtklappningen. Men jag kommer att få en remiss för att ta ett ultraljud på hjärtat för säkerhets skull. Läkaren sa även att om det händer igen och det inte går över efter 15-30 minuter så är det lika bra att åka in direkt då det ibland händer att folk behöver den här medicinen för att få hjärtklappningen att ge med sig.

Kom hem till midnatt och min mamma frågade mig om jag fortfarande ville följa med till systern dagen efter. Det var som att hela kroppen skrek "NEJ, stanna hemma och vila!", men beslöt mig för att åka med nästa dag ändå. Ja nu sitter jag här, igår överlevde jag min styvpappas biltjuvskörning i ovädret i ca fem timmar, två timmar mitt i en fullsatt kyrka, middag ute på en kinakrog och övernattning hos min syster och hennes pojkvän. Idag överlevde jag ett kalas med massor av personer jag aldrig träffat förut och jag lyckades även klämma ut ett par ord (haha!) dessutom överlevde jag ytterligare fem timmars biltjuvskörning hem. Känns riktigt bra att jag faktiskt gjorde det trots allt ståhej innan och den enorma oron över om hjärtklappnigen skulle komma tillbaka.

Nu när jag sitter här hemma igen så har jag faktiskt fått lite tid att reflektera över vad som hände och nog hänger det var en viss oro och detta har skapat en ny tanke i mitt huvud med socialfobin "tänk om detta händer när jag är med någon?!" fast samtidigt så känns det lite… "tänk om detta händer när jag är helt ensam, hur ska jag ta mig till akuten när inte mamma kan skjutsa mig, jag totalvägrar tåg och buss när jag dessutom mår helt bra, inte en chans att jag sätter mig där med hjärtklappning!". Sen är det nya orosmoment som "tänk om ultraljudet visar att det är något fel på mitt hjärta?!", så fort som jag känner den minsta lilla spänning eller smärta någonstans i bröstet så får jag ångest. Även känslan att inte kunna kontrollera detta heller, hjärtklappningen kommer ju lite när som helst och det är inte så mycket jag kan göra åt det utan att fortsätta undvika koffein och annat som jag vet kan öka risken för att det händer.

Ush! Nu känns nästa möte med min terapeut i början av februari så otroligt långt borta när så många nya tankar har tagit plats i mitt huvud! Men det kanske känns bättre när alla provsvaren har kommit och ultraljudet är gjort, så kan jag återgå till att fokusera på alla de gamla problem jag har o göra med!

Men får tacka för att denna sida finns och att jag har fått möjlighet att skriva ner denna lilla "bibel"! Har tyvärr vanan att skriva väldigt mycket ända sen jag upptäckte att skrivandet faktiskt kan få mig att må bättre ibland! Det är lixom som att man får ta tankarna ur huvudet så man kan få en stund att bara slippa tänka på allt det som oroar en!

En smått skakad tjej men fortfarande med någorlunda positiv inställning ska sätta punkt här! Så får jag önska er alla en så bra dag som ni bara kan ha och om någon mot förmodan har orkat läsa allt så är det helt fantastiskt!

hansson57
2014-01-19, 09:28
#1

För det första måste jag få gratulera dig till att du klarade och orkade med resan och kalaset till din syster! Känn dig duktig och krama om dig, från mig!

Ang. hjärtproblem, så har jag varit i nästan samma sits som du. För att göra en lång historia kort:

Min första ångestattack upplevde jag på väg till ett jobbigt möte.

Senare har det visat sig att det inte var panikångest, det var en hjärtinfarkt.

När jag fick reda på att jag hade haft en infarkt och också fick högt blodtryck, då blev jag RÄDD! Det här med hjärtproblem är ofta väldigt skrämmande för en människa.

Jag förstår din oro. Hoppas att du snart får besked.

Hjälper det att skriva här, så gör det. Jag ska i alla fall läsa vad du skriver!  

KRAM

Ingrid

[JeanetteK]
2014-01-20, 12:10
#2

Grattis till att du klarade denna resa med allt vad det innebär. ❤️🎈Riktigt bra gjort!

Har själv "bara vanlig" hjärtklappning och bara det är obehagligt. Känner med dig och hoppas att du får hjälp att komma tillrätta med det här. Håller med Hansson57 - skriv hit! kram

ElementOfLaughter
2014-01-20, 19:24
#3

Tack så mycket för svaren! Lär nog bli mer skrivet här i framtiden! :')

Och Ingrid, ush för hjärtinfarkt! Jag kan verkligen förstå att du blev rädd!

Upp till toppen