Annons:
Etikettmin-egen-berättelse
Läst 711 ggr
Melkorka
12/20/18, 9:54 AM

Anknytning

Jag mådde otroligt dåligt under hela mina uppväxt, och mina föräldrar såg inte det. Eller dem valde att rationalisera och ignorera. I tonåren bröt mitt psyke ihop och jag började missbruka först mat och sedan alkohol och sedan sex. Mina föräldrar såg det som att en sjukdom bröt ut i tonåren, och det sa dem till bup. Men tio år senare och jag äter fortfarande för att få mening med livet, dricker inte alkohol för att jag vet att det kommer leda mig i mörker. Anledningen till att jag skriver om mig här är för att påminna folk om anknytning. I min familj var anknytning otrygg och jag fick det som kallas oorganiserad anknytning. Jag har idag lugnat mig emotionellt men jag upplever många problem som brukar bli lättare när jag har en psykolog jag litar på. Så till alla er som mår förjävligt men inte fattar varför: läs om anknytning och kolla om du verkligen får den kärlek du har rätt till i din familj. Det tog mig 10 år inom psykiatrin för att kunna upptäcka alla saker mina föräldrar skulle ha lärt mig, att veta vad sorg var, hur ilska kändes och att kunna sära på de två känslorna. Det tog också tio år att se att mina föräldrar varit emotionellt otillgängliga och min mamma har antagligen en narcissistisk personlighetsstörning och alkoholism på det. Så… det jag vill säga är… Att må dåligt som barn är väldigt svårt och om ni känner stort behov att prata med någon så försök kämpa er fram i vårdjungeln och kräv det. För det är inte möjligt att se bristande kärlek om man aldrig upplevt något annat! Och den ångesten som man känner den känns ju i DIG, så hur ska en 14-15 åring förstå att den finns där för den vill säga åt dig att du känner dig otrygg?! 50 procent av befolkningen sägs ha otrygg anknytning, det är värt att belysa och läsa på särskilt om man upplever ångest som känns oförklarlig. Jag skickar en virtuell kram till alla som är i behov av det♥️

Annons:
FataMorgana
12/24/18, 6:32 PM
#1

Bra att tänka på är ju också att  föräldrar som inte kan visa kärlek för sina barn själva har varit barn en gång i tiden och kanske inte heller fått den kärlek de själva skulle ha behövt. Det är liksom inte möjligt för dem heller att se bristande kärlek om de aldrig upplevt något annat. Så vad dom borde ha gjort kanske deras egna föräldrar skulle ha gjort eller föräldrarnas föräldrar. Därför har jag själv svårt för att skuldbelägga föräldrar i såna här frågor,  utan ser dem mer som offer dem med, som också skulle ha behövt lite mer kärlek.

Upp till toppen
Annons: