Annons:
Etiketterposttraumatiskt-stressyndromptsd
Läst 787 ggr
Magrat
2018-08-21 20:10

Vi planerar barn, men har problem med medicinering

För att göra en lång historia lite kortare så började jag och min man prata om att vi skulle vilja ha barn i framtiden. Till besväret hör att jag är psykiskt sjuk och äter en hel del medicin som får min vardag att fungera relativt smärtfritt, men bieffekterna om fosterskador är destovärre.

Självklart vill vi det bästa för vår tilltänkta barn och medcininerna måste väck under graviditeten. Det är här kruxet slår till! Min läkare är väldigt orolig att jag ska hamna i en depression, eller få en fullblown psykos när jag inte äter mina mediciner och kroppen dessutom hamnar i en något hormonell inbalans. Det känns ju riktigt skrämmande, men samtidigt vill vi ju ha barn.

när jag äter mina mediciner är jag relativt stabil och behövs ibland läggas in på grund av återkommande depressioner och problem med PTSD, men ändock fungerande.Kan tilläggas är även att läkaren är orolig för att jag ska få en massiv psykos om alla mediciner sätts ut och jag dessutom hamnar i en hormonell inbalans på grund av graviditeten.

Någon som har erfarenhet av det här? Någon som vet hur vi borde gå till väga?

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

Annons:
Isalel
2018-08-23 01:16
#1

Har tyvärr inga råd att ge gällande erfarenhet och medicinering men när jag var gravid och hade småttingar så var familjeliv.se ett forum där många med liknande funderingar ställde frågor. Tror att chansen att hitta nån med liknande erfarenheter är större där än här, tror att det forumet fortsatt är väldigt aktivt.

[Thiah]
2018-08-24 14:18
#2

#1familjeliv är dock också fullt med väldigt "bestämda" åsikter. Jag har märkt att man förblir stämplad som dålig mamma där, hur man än gör.

Magrat
2018-08-24 17:39
#3

Ja, alltså jag har tyvärr inget gott intryck av familjeliv. Jag vill inte gärna direkt få stämpeln, "Du är psykiskt sjuk och borde inte skaffa barn!"

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

Lona
2018-08-28 22:16
#4

#3, Aarghh, jag riskerar nog att kvala in där. Det är absolut inte min mening att sparka på den som ligger och givetvis behöver du inte svara här, men är dina psykiska sjukdomar något som kan gå i arv? Att PTSDn inte gör det fattar jag ju, men jag vet inte om dina andra problem hänger ihop med just den biten eller om det orsakas av annat.
Det är givetvis upp till var och en att bestämma över sitt liv, men om det är ärftligt i viss mån så ber jag dig tänka igenom saken riktigt, riktigt noggrant.
Jag har tagit beslutet att avstå från barn, till stor del för att jag inte vill utsätta dem för samma helvete jag själv har.

Det här är inga lösningar utan mer lite tankar (som både din man och du förmodligen redan har tänkt igenom).
Är din man beredd på att han kanske måste bära hela ansvaret själv emellanåt och att ni riskerar att du skall bli totalt psykotisk? Att han kanske även måste "bära ansvaret" under graviditeten för att hålla dig någorlunda ok?
Och, förmodar jag, att du kanske tar livet av dig? (Har ingen aning om du är suicidal, tänkte mer allmänt hur det är när det gäller psykiska sjukdomar.)
Har du ett vettigt skyddsnät runt dig, förutom din man? Vettig vård som kan (och vill) fånga upp dig? Som du litar på? 
Skulle det tom kunna vara så att du på något sätt är "omhändertagen" under graviditeten? Inte tvångsintagen givetvis, men själv blir jag både tryggare och mår bättre om jag kan "ta semester från mig själv" genom att vara instoppad på lämpligt ställe. Faktum är att jag nog gärna hade bott på någon form av behandlingshem jämt…
Har du även ett vettigt skyddsnät för barnet när det kommer? Inte bara din man utan kan du till exempel få hjälp med någon form av stöd/avlastning om det behövs?
En rent krass fråga, har ni ekonomin för att få det att gå ihop även under en kris där du är jättedålig och din man måste vara hemma för att ta hand om dig och/eller barnet?
Om ni skulle separera - för det ÄR en rejäl påfrestning, men det kan ju hända i vilket fall - grejar du det ändå?
Att vara småbarnsförälder kan vara tillräckligt jobbigt även under de bästa omständigheter, jag menar inte på något sätt att du skulle skada barnet men att du kanske inte orkar "hålla ihop".
Jag inser att jag låter väldigt negativ, men det här är bitar som är viktiga att tänka igenom tror jag. De kanske inte alls är relevanta för er, man kan ju inte dra all psykisk ohälsa över en kam.

Sen… det kan vara fruktansvärt jobbigt att växa upp med en psykiskt sjuk förälder. Även om föräldrarna gör allt för att visa och bekräfta att det inte är barnets fel så tar man lätt på sig åtminstone en del av skulden i alla fall.
Det borde inte vara någon skillnad mot att ha en förälder med en somatisk sjukdom men dessvärre är det så.
Klarar ni att lotsa barnet genom den fällan?

Jag är som sagt inte ute efter att slå ner dig i skorna utan det är sånt jag själv har grubblat över. Önskar dig allt gott och att ni hittar en vettig väg.🌺


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Zadeira
2018-08-29 13:12
#5

HUr man ska göra eller bör göra är helt upp till en själv, men jag skulle absolut göra mitt val i samråd med läkare som känner mig.

Jag hade en kompis som för henne var det så viktigt att få barn att när hon och hennes partner blivit fasta och beslutat sig så avstod hon sin medicinering, i samråd med läkare. Hon fick tätare läkarbesök och tätare samtal med sin psykolog. Hon blev gravid och eftersom hon kämpat så och det var så viktigt för henne så kunde hon med extra stöd genomföra graviditeten utan de mediciner som påverkar foster osv.

Idag är barnet snart 2 år och min vän är tillbaka på de mediciner som är nödvändiga för henne, men hon klarade av graviditet och amning med extra stöd och extra läkaruppföljning.

Det var också säkert att det inte var ärftliga besvär hon har, annars hade hon inte valt graviditeten.

Upp till toppen
Annons: