00. Allmänt om ångest

Alla bara pressar mig...

2018-01-17 17:20 #0 av: Anonym

Så sitter man här igen och känner att man inte orkar. Vill bara be hela världen dra åt *******. Orkar inte med att umgås. Men familjen tjatar; "Varför kommer du inte?" "Du har ju tid nu!" "Vi saknar dig!" "När kommer du hit?" Jag ska åka imorgon. Men jag vill bara vara hemma och vara ifred, Jag kan inte säga till dom att jag inte orkar, jag mår skit. Jag vill inte att dom ska veta det. Jag vet inte varför. Men vi pratar inte om sånt i familjen, har aldrig gjort. Vi har alltid funnits där och stötta varandra med allt annat som pengar, hjälp med saker och materiella ting. Men blotta tanken på att någon av dom skulle sätta sig ner och fråga "Hur mår du egentligen?" är totalt främmande för mig. Och jag vet hur omgivningen reagera om man säger man mår dåligt. Dom ska prata. Sista jag skulle hälsa på min syster sa jag faktiskt som det var. Jag fick en ångestattack, jag orkar inte komma. Slätade över det med att det ju var mycket omkring just nu, det är ingen fara.

Saken är den att jag alltid haft det såhär. Jag kan vara hur glad som helt, sen helt plötsligt blir allt nattsvart. Jag får för mig att alla är emot mig och skulle må bättre utan mig. Dom bryr sig inte om mig. Dom är orättvisa mot mig. Allt skulle bli bättre om jag bara dumpade alla och försvann långt bort. Andra gånger kan jag bli jätteledsen och börja gråta för ingenting. Jag var hos en psykolog för många år sen för att utreda min AS. Hon sa att jag visar tecken på bipolaritet. Säkert, jag vet att det finns i släkten. En äldre släkting dog p.g.a det. Men jag gick aldrig vidare med det. Tyckte att livet fungerade bra ändå.

Det har blivit värre sen jag träffade min pojkvän. Eller så är det väl bara att jag börjat inse hur det egentligen är. Dels för att jag inte kan dölja det för honom. Han ser allt och vill alltid stötta. Det blir för mycket ibland. Jag kan för guds skull inte förklara vad som är fel när jag inte begriper vad som fel. Dessutom är han en del av problemet. Jag mår inte bra som vi lever idag p.g.a honom. Men jag kan inte berätta det för honom. Han kan inte ändra på nånting just nu, vad skulle han må bättre av att veta att det är därför som jag mår dåligt? Jag har ju alltid hållit hållit detta för mig själv och klarat mig bra. Det är inte lätt att helt plötsligt förväntas öppna upp sig för någon. Han mår ju dessutom själv dåligt över hur saker och ting är just nu. Men han blir ju irriterad över att jag stänger honom ute. Jag har börjat förstå det. Jag har lovat att vi ska prata om det. Men han är bortrest just nu, det kan ju knappast vara ett bra tillfälle att diskutera hur vårat förhållande ska se ut eller om vi ska försöka ta oss igenom dethär. Vi hade ett bråk om det igår. Jag villa bara skriva och säga att jag saknade honom. Men på nått vis kom vi in på mitt mående. Han sa att jag mår dåligt, är känslig och ömtålig (den sved!) och är deprimerad. Han vill att jag söker hjälp. Bara jag söker hjälp kommer allt bli bättre, och han kommer finnas där för mig säger han. Jag sa att jag hade tänkt mycket på problemet och att vi måste prata om det, men inte nu. Varpå han sa att jag ALLTID säger inte nu. Alltid stänger honom ute... Det gör ju bara saken värre, jag är så jävla rädd att förlora honom bara för att jag inte kan. Eller så berättar jag som det är och förlorar honom ändå för han kanske skulle få för sig att jag skulle må bättre utan honom. Gråter

Den enda jag kan prata någorlunda ärligt med är min bästa vän. Vi har vuxit upp tillsammans. Han har själv mått jäkligt dåligt och förstår hur det kan vara. Han kräver inga svar, bara lyssnar och ger råd. Men jag märker att det är enormt frustrerande för honom att jag börjat berätta detta nu, för att min pojkvän äntligen fått mig att förstå att det inte är ok att må såhär. Att jag hållit det hemligt för honom i alla dessa år medan han själv alltid varit öppen med hur han mår. Och sanningen är den att jag inte säger så mycket till honom nu heller. Visst, han vet att jag mår dåligt och tänker söka hjälp. Men Jag vänder mig inte till honom när jag mår som sämst. Han mår j*vla dåligt själv och är alltid så himla orolig över att jag skulle må dåligt. Han frågar hela tiden. Men jag vill inte lägga på mer skit där... Men han har iaf någorlunda förståelse för att jag ibland måste få vara ifred och att jag inte orkar träffas så mycket som han vill. Men känner mig faktiskt pressad av honom också att umgås.

Jag frågade honom hur det går till när man söker hjälp. Han berättade att man måste prata med en massa olika personer och dom ska utreda om man behöver prata med psykolog osv. Jag vart typ jätterädd. Jag vill inte prata med en massa olika främlingar hur jag mår. Hur ska jag kunna göra det? Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Varför kan jag inte bara få krypa in i ett hål och aldrig behöva komma ut igen?

Anmäl
2018-01-17 17:43 #1 av: vallhund

Du behöver inte prata med en massa olika människor för att få hjälp. Sök till psykmottagningen, VC eller ungdomsmottagningen om du är ung. Be att få en samtalskontakt.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2018-01-19 13:26 #2 av: Anonym

#1 Tack för svar. Jag ska vända mig dit. Jag måste bara få upp modet lite först.

Jag skulle seriöst inte ha åkt till familjen. Dom pressar mig såklart att stanna längre. Och allt jag kan tänka på är att jag måste ha ett seriöst samtal med sambon när han kommer hem. Får bara ännu mer ångest att tänka på att det kanske tar slut. Tur nog har jag systers pojkvän att prata med. Han verkar vara den enda i hela världen som förstår mig. Han har alltid goda råd att ge. Och han pressar mig inte att berätta mer än vad jag vill. Han vet mer om mig än någon annan i familjen. Men det är sällan vi får tid att prata bara vi två.

På ett plan är det ändå lite bra med alla krav på umgänge familjen ställer på en. Skulle jag få bara en minut över skulle jag bryta ihop i ett hörn. Fast det blir ju på natten det kommer fram istället. Men jag är van att klara mig utan sömn.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.