27. Övrigt

(x) orkar inte med skolan å allt

2018-01-13 23:19 #0 av: shia

(x) orkar inte med skolan
i 6 an och början på 7 an var jag den som alltid räckte upp handen, svarade rätt på alla frågor, var klar med inkämningsuppgifter långt innan sista inlämningsdatum, fick A i allt och pluggade så jag kunde allt inför ett prov veckan innan. Var aldrig nervös eller hade ångest inför att lämna in något eller ett prov.

men Jag började även ställa krav på mig själv utanför skolan, jag skulle bli smal, (på riktigt, "småbantat" sen 5 an) svälte mig själv, tränade mkt, och pluggade.

Från början till slutet på 7 an. "går upp 6,00, kör magövningar samt 7 minuts osv tills kvart i 7 då jag "lägger mig i sängen och låtsas sova till 7 då jag väcks av mamma"gör iordning mig långsamt så de andra ätit innan mig, tar en macka, tar en tugga å släng resten. går/joggar till skolan (3-4 km) på lunchrasten, kör magövningar osv på toan, äter ingen lunch. går/joggar hem, vissa dagar äter jag lite middag, andra "far jag på stan med kompisar och äter" = promenad/träning i skog 2-3 tim (när det var varmt, när de va kallt å vinter skider någon tim å sedan buss till å från stan där jag går inomhus) kommer hem, pluggar 2 tim, "gick å la mig 22,00" fast jag tränade till halv elva. Vid två brukade jag vakna första gången å gjorde då en del magövningar tills jag vart trött å somna. Vakna igen vid 4, gjorde då ca 20-30 armhävningar innan jag gick å la mig igen. skar mig någon gång under natten också, ibland två ggr.

trött å fryser 24/7 å kan inte koncentrera mig på skolan vilket fick mig att tycka att jag var världelös å pressade mig hårdare.

där började jag få mer å mer ångest inför skolan osv. vissa dagar hetsåt jag för att sedan kompensera. Mina vänner, min klass, mina lärare alla började reagera. Såg ut som ett skelett, hade "typ fjun" på armar å ben osv, som jag rakade bort då de ej va fint. läst nu å vet att det är kroppens sätt att försvara sig mot kyla när man blablabla.

började gå till kuratorn, ljög ihop jag mådde bättre. sluta gå dit. Sommaren var jättebra i stallet, åt, mådde bra, men jag var livrädd för när skolan skulle börja. för jag visste allt skulle börja om igen-.

iaf vart ht i åttan värst. allting började om, men steget värre plus alla visste allt så var tvungen ljuga väldigt mkt, kräkas upp mat oftare då jag var tvungen äta osv. svimmade gång på gång på idrottslektionerna. Men kom jämt på massa bra lögner. "gick till skolsyster" gick dit, å gick en promenad å tbx. gick aldrig in till henne. benen fyllda av skärsår. Men jag sa jag mådde bättre att de bara skulle veta hur mtk jag gått upp i vikt. Men ingen trodde mig. Alla (inkl killarna i klassen) började bli riktigt oroliga(dem oroar man ej upp så mkt, men de fråga mina kompisar vad som händer, frågade mig osv)

orkade inte kämpa inför prov, kunde inte koncentrera mig utan kolla in allt vi skulle kunna kvällen innan och fick typå B på proven, Mest B+ annars A´n. Sov typ på lektionerna och stirrade tomt ut enom fönstret, men jag låtsade må bättre " sista veckan"en vecka i oktober. "åt" och skratta å pratade. å de kände lättnad å trodde jag började må bättre. men de var planerat. må efter försökte jag ta mitt liv. men missslyckades å bup å polis å allt vart inkopplat.

men, återigen ljög jag och fick Bup att tro jag mådde bra. så jag slapp gå dit ngt mer men mådde fortfarande dåligt. fast jag åt nu, lärare allt kontrollera i matsalen, matpersonalen skrev upp när jag ej kom till matsalen, mina vänner höll koll om jag slängde mat osv.

fast även om jag åt hade jag ingen ork i skolan. och pressade å ställde höga krav på mig själv på det. Sjukt glad inga lärare ställde krav på mig, de hade jag ej klarat.

jullovet va underbart, i stallet.

men nu när 2 dagar av skolan gått är jag på botten igen. vi har två inlämningsuppgifter och har redan nu massor med ångest och vill ge upp. Jag klarar det inte. vill bara ha tillbaka kämparglöden jag hade i 6 an, var det tufft så tänkte jag att om en vecka, en månad blir det bättre. så om jag bara står ut blir det bättre. men det tänket har jag ej längre.

men jag vill prestera bra i skolan, få bra betyg. Hur ska jag lära mig orka å kämpa igen?

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-01-14 00:00 #1 av: Calcifer

Det låter som om ditt problem är bra mycket större än skolan. Det är nog bara en liten faktor i hur ditt mående ser ut, och du måste förmodligen ta tag i alla faktorer innan du kan vara tillbaka på rätt stig. Du har en ätstörning, du har ångest över din skolgång, du självskadar och du har ett självmordsförsök i ditt bagage. Det är mycket större än bara "orkar inte med skolan". Det första jag skulle säga är sluta ljuga om att du mår bättre. Det är inte så du blir bättre, genom att ljuga och neka den hjälp du blir erbjuden. Be om att få prata med någon om din ätstörning, där är nog första steget.

Så  för att lära dig orka kämpa igen måste du ta itu med alla dina problem.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2018-01-14 02:28 #2 av: [Lonalia]

Det du beskriver är en klassisk depression. Första steget i tillfrisknad är att våga erkänna både för sig själv och sin omgivning att man behöver hjälp. Finns ingen anledning för dig att gå och må på detta viset när det finns hjälp att få. Ju förr desto bättre! En depression beror inte alltid på någon traumatisk händelse utan kan i många fall komma smygande enbart pga obalans i hjärnkemin. Jag mådde som du men var inte förrän jag var 20 år gammal jag bad om hjälp för första gången. 2 år senare önskar jag att jag bett om hjälp tidigare, för det hjälpte ju faktiskt! Men det viktiga är att du måste vilja det själv... Du måste vilja må bra igen. Och göra vad som krävs för att nå dit. Önskar dig all lycka till <3

Anmäl
2018-01-18 21:35 #3 av: Lonaa

Håller med både #1 och #2.
Någonstans måste du finna kraften att be om - och ta emot - hjälp. Att inte "smussla" med det jobbiga, åtminstone inte gentemot personalen på Bup osv. Att våga inse att du mår dåligt och behöver hjälp.
Det är svårt, det gör ont och det är skitjobbigt, men du fixar inte det här själv.
Som jag förstår det så trivs du ändå med dina kamrater i skolan, det är kraven (både från skolan och från dig själv) som trycker ner dig?
När du är i stallet, "smiter du från verkligheten" eller är det ett "äkta må bra-ställe"?
Jag tillbringade större delen av högstadiet i stallet, pallade inte alls med skolan på grund av en djup depression med ångest.
Det finns lösningar, men jag vet inte hur det funkar numera, det är ju rätt länge sedan jag gick i skolan så mycket har säkert ändrats sedan dess.
Prata med skolan (din klassföreståndare? annan lärare? skolsyster/kuratorn? studierektorn?), det viktiga är inte vem du pratar med utan att du gör det och att det känns bra med den personen. Att du/ni har en kommunikation med skolan, att du inte bara struntar i att gå dit om det går så långt.
Försök hitta en lösning som innebär att du i alla fall får gymnasiekompetens och kan fortsätta plugga sen om du vill.
Jag läste kärnämnena själv hemma, var några dagar i månaden i skolan och fick privatlektioner - resten av tiden spenderade jag i stallet.
Det kräver förstås att dina föräldrar/vårdnadshavare går med på det, likaså att de i stallet (du är väl i ett travstall?) tycker att det är ok.
Jag kan tänka mig att de vill att någon "håller koll på dig" med tanke på dina ätstörningar, självskadebeteende och så vidare. Att någon checkar av att du verkligen är i stallet och inte hittar på "dumheter".

Eftersom du är duktig i skolan och inte har svårt att hänga med kunskapsmässigt(?) så kan jag säga att man klarar sig alldeles utmärkt med bara en bråkdel av vad som lärs ut i skolan på högstadiet. Inte så pedagogiskt av mig att skriva det kanske, men har du huvudet på skaft och är beredd att eventuellt få kämpa lite extra på gymnasiet så klarar du dig sannolikt bra där ändå.
Det viktiga nu är inte att du fixar skolan utan att du får hjälp att må bättre - sen kommer det andra självmant.

Du behöver givetvis inte svara men hur har du det hemma? Har du stöttning av dina föräldrar/vårdnadshavare, fattar de hur du mår? Klarar du att vara ärlig mot dem med dina tankar, ätstörningar och att du skär dig?
Kan du få bra stöd där, tror du?
Vad tycker de om att du är i stallet, är de ok med det?
(Mina föräldrar hade förmodligen mycket hellre haft en "normal" tonåring som skrek "Jävla kärring", smygrökte och slängde i dörrar - nu fick de en fjortonåring som låg och skrek i ångest och bara ville dö. Mamma insåg dock att de ändå inte kunde få mig att funka i skolan, då var stallet en bra lösning. De visste var jag var, jag hamnade inte i dåligt sällskap och jag hade något vettigt att göra istället för att bara ligga hemma och grubbla. Jag har en väldigt klok mamma, pappa hade lite svårare för det där.Förlägen)

Ta hand om dig, så gott det går, och våga be om hjälp! Om du tycker att det är jobbigt att prata om (med skolan och Bup) så kan du skriva ett brev istället, ungefär som ditt inlägg här.
Du får gärna PMa mig om du vill skriva av dig eller få lite stöd.
Stor kram!Hjärta

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2018-01-18 21:39 #4 av: [Lonalia]

Som kommentar 3 säger får du jättegärna PM.a mig också. Allt från tillfällig chatt till stöd och bollande av tankar <3

Anmäl
2018-01-18 23:06 #5 av: shia

Hej. Tack för att ni tagit er tid att skriva. Kan säga att sen den 13/1 har mycket ändrats... Ska på BUP igen om 1 1/2 v(ngn grej de har att de ska kolla upp var 3 e må efter suicid fördök) min kompis å jag åt på frasses i tisdags och spydde upp maten. Den ena vaktade medans den andra var på toan å vice versa. Jag har börjat skära mig igen efter några v uppehåll. Sover knappt ngt om nätterna. Jag och min kompis är övertygade att vår mentor/so lärare vet ngt vi inte vet då vi satt å jobba i grupprum kom han, fråga hur de gick å sen stod kvar en bra stund å titta på oss båda (med blicken som från året innan när jag å min kompis inte gick till matan utan satt i korridoren istället å han kom å fråga om vi ätit(nej) -Ja. Å han titta på osv å sa -nej de har ni inte. Blablabla. Han hade matvakt)

Så något vet han..

Har inte sååå bra kontakt med mina föräldrar. Vi har aldrig haft det eg. Något jag alltid önskat är en familj som gör saker tillsammans kan prata osv. Enda tiden jag tillbringar med mina föräldrar är när vi ät och åker någonstans med bilen. resten av all tid sitter jag på mitt rum eller är i stallet. De vet om mina "problem" å vetat i snart ett års tid, sen jag sökte hjälp hos skolkuratorn första gången. Men de enda de sagt är typ har du spytt något mer? (typ när de fick veta av kuratorn osv) samt efter mitt suicidförsök på kvällen. -Hur vågade du gå över staketet? Det var ju jättehögt. Glad du klev över igen.

Jag behöver inte dölja ngt för dem. De gör ändå inget vare sig de vet eller ej. De enda de typ undra när vi är på BUP är vad dem ska göra för att det ska bli bra. Vilket jag inte vet.

Men just nu känns allt bara piss.... Gått upp 2 kg sen i höstas och har panik över det och vill gå ner i vikt igen...
Mina kompisar vet inte vad de ska säga osv. De vill jag ska äta å de vill inte jag ska gå ner i vikt å bli så smal som jag var i 7 an å början på åttan. Då var jag helt borta å gick knappt prata med. Enligt dem. Men jag vet inte, jag minns inte mkt från dess...

Inte fått ngn kommentar att jag blivit tjock eller så på den här skolan, men i sjuan sa de att de var rädda jag skulle kollapsa å dö då jag var så sjukt smal. Att jag måste äta för at leva. Men nu är det ingen som säger jag är för smal och det tar jag som att jag är tjock vilket jag visserligen vet inte stämmer.... Känns bara som jag vill slå på stand bye läge...
Önskar verkligen jag kunnat vara i stallet ist för skolan. Lär mig mer i stallet om verkliga livet. Men om jag skulle missa skola skulle jag få panik över de å över att jag ek får B eller A i allt osv.. Glad helgen börjar imorn iaf... Så får man en vilopaus

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2018-01-19 00:11 #6 av: Lonaa

Får du någon medicin? Ångestdämpande?
Hur funkar sömnen? (Kan låta basic men om man inte sover vettigt så är det hopplöst att vända skutan)
Hur ofta är du på BUP?
Usch, sitter här vid datorn och önskar att det fanns ett magiskt sätt att hjälpa dig på...Blomma

(Du behöver självklart inte svara på frågorna om du inte vill!Hjärta)

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2018-01-19 07:32 #7 av: shia

Nope.. Får ingen medicin. Träffar bup nu var 3 e må då jag, trots när jag talade sanning, blev stämplad som en vanlig tonårstjej utan större problem. De sa, en 1/2 v efter jag kom in akut, att jag mådde bra å inte behövde träffa dem eg då de endast tog hand om de som mådde dåligt på riktigt... Sedan dess har jga tappat förtroendet för dem.

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.