00. Allmänt om ångest

Hur mår ni?

2017-12-28 09:38 #0 av: Zadeira

Det är väldigt tyst här inne, vilket är en positiv sak om man mår så pass bra att man inte  behöver skriva här inne. Det kan ju också vara ett tecken på att man mår väldigt dåligt och inte orkar/vill prata om det.

Så här kommer en kort fråga: Hur mår ni just nu?


Anmäl
2017-12-28 09:44 #1 av: Zadeira

Kan själv börja med att jag mår skit, Fysiskt är jag ett vrak pga min kroniska sjukdom och har så förbannat ont att jag inte alls kan gå.

Psykiskt mår jag ungefär lika piss. Hat börjat självmedicinera pga att läkaren skriver ut ångestmedicin som inte hjälper. Jag vet att det är dåligt, men när jag dessutom mår så fysiskt kass som jag gör såg jag ingen annan väg. Men det är tillfälligt bara, tills jag kunnat träffa läkaren igen (när jag nu kommer kunna gå förhoppningsvis snart.)


Anmäl
2017-12-28 09:51 #2 av: Soligajag1

Hejsan !
Jag är inte medlem i denna grupp , brukar
Läsa ändå , har vänner och anhöriga som mår dåligt
Emellanåt ,
Jag mår bra , men såklart har jag problem av
Olika slag , som gör att man mår dåligt.
Vissa problem kan man avhjälpa med terapi samtal ,
Andra problem går ej att lösa.
Julen och denna press gör att många mår dåligt !
Pengar , barn , mat och julklappar ,

Usch säger jag bara !
Varför inte försöka hjälpa varann så gott det går !
Jag tycker att denna värld har blivit mer o mer egoistisk.
Jag försöker hjälpa till så gott jag kan.

Hur mår du själv ?
Kram Kram 😀🌺

HH Glad 

Anmäl
2017-12-28 10:45 #3 av: Herveaux

Tack för att du frågar! 
Jag mår... okej...tror jag? 
Känns som att jag inte har haft tid att sörja min bortgångna moster (finns en hel tråd om det här på forumet...) än. Jag har lite kvar att kasta i lägenheten och så ska bouppteckningen göras klar, förrättning ska hållas. 
Rädd att jag kommer krascha när allt praktiskt och juridiskt är klart. 

Igår började jag på en ny praktikplats hos en hästuppfödare här på orten. För att vara första dagen på ett nytt ställe kändes det som att jag kunde slappna av hyfsat. Djur är verkligen balsam för själen.Hjärta

Snart ska jag iväg på besök nr 2 av 3 hos psykologen i utredningsteamet (könsdysforiutredning) och hon är trevlig och så, men jag är så RÄDD för att jag inte ska få min diagnos så att jag sen kan få min vård. 
Har mardrömmar om det. 

Så det är lite upp och lite ner, men just nu känns det som att jag har hyfsat fotfäste ändå. Oftast. 

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-12-28 18:51 #4 av: Calcifer

#1 Jag har också börjat självmedicinera av exakt samma orsaker. Vet också att det inte är bra, men ibland blir man så desperat att man gör vad man måste för att överleva.

**

Fysiskt mår jag skit och psykiskt mår jag ännu sämre. Är stressad och har ångest nivå en miljon pga min ekonomi just nu och det faktum att jag fyller 30 nästa år = kan inte få aktivitetsersättning längre av FK utan måste ansöka om annat. Så drömmer mardrömmar varje natt, varje vaken stund plågas jag av ångest, orkar inte göra nåt alls, och bryter ihop ungefär tio gånger om dagen minst.

Därför jag inte orkat skriva, har mått för dåligt helt enkelt.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2017-12-28 19:15 #5 av: Zadeira

#4 Ja tyvärr. Jag gick genom samma helvete i höstas med att fylla 30, och inte få aktivitetsersättning mer. Det var en jävla karusell innan jag fick något som kallades Rehabiliteringsersättning (med tanken att jag ska arbetsträna, vilket tack och lov inte verkar bli av än). Det är dock en väldigt temporär lösning  och  jag troligen kommer få gå genom nån ny process med nån ny ersättning när sjukskrivningen går ut den sista januari.

Men, det enda jag kan säga till dig för att lugna dig är att det är en rent helvete men det löser sig på något vis. Det finns lösningar även om det inte känns så. Även om det är tillfälliga eller dåliga lösningar så kommer du inte stå utan någon hjälp alls från FK.


Anmäl
2017-12-28 19:26 #6 av: Calcifer

#5 Jag har dock redan varit med om två gånger då det varit extrema problem med att få t:ex bostadstillägg i tid så jag har fått alldeles för lite pengar att överleva på. Jag har inga pengar undanlagda till hyra, el, internet, osv om det skulle strula. i så fall måste jag låna pengar av mamma tills allt löst sig och det är inte som om min pensionerade mamma har en massa pengar att ta av heller...

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2017-12-28 20:58 #7 av: Zadeira

#6 Ja nu minns jag inte om boendetillägg och bostadstillägg har samma regler, men boendetillägget som jag får kommer en månad i efterskott, så första månaden jag fyllt 30 fick jag ut 2500 kr av FK. Det räcker inte ens till min hyra på 3100 kr. Att jag sen i slutändan kommer få en månad extra efter istället hjälpte ju mig inte ett dugg.

Jag fick tack och lov låna av min bror, men nu ligger ju skulden till honom över mig.


Anmäl
2017-12-28 23:32 #8 av: Calcifer

#7 För mig har det varit så att det strulat länge och de har tagit minst tre månader på sig att godkänna bostadstillägget, trots att jag inte är 30 än. Båda gångerna fick jag naturligtvis retroaktivt, första gången fick jag runt 12 000 och andra gången runt 9 000 då som klumpsumma - så jag kunde naturligtvis betala tillbaka till mamma på en gång då jag aldrig lånade mer än vad jag visste att jag skulle få. Men de månaderna var jag ändå beroende av att få hjälp av mamma då enbart aktivitetsersättningen inte räcker till att överleva på. Vilket är vad jag verkligen hatat. Och jag är orolig för att samma ska hända nu igen.

Jag är godkänd aktivitetsersättning fram till och med juli (fyller 30 i augusti) men har fortfarande inte fått något beslut kring bostadstillägget trots att jag ansökte om båda delarna i augusti. Min fk handläggare gissade på ett beslut om bostadstillägg till mitten av januari. OM de godkänner då på en gång blir det inget glapp eftersom jag har ersättning och bostadstillägg till och med januari. Däremot om de skulle säga "det saknas uppgifter" eller liknande - det är DÅ paniken slår in, för då måste jag komplettera och sen vänta på beslut - och denna process har alltså två gånger tidigare alltid dröjt minst 3 månader. 

Dessutom är jag rätt säker på att jag inte kommer få sjukersättning eller vad det nu heter, det som är mer permanent, utan i så fall måste jag ansöka om något speciellt slags bidrag. Detta pga att fk förmodligen kommer anse att jag inte försökt tillräckligt mycket att bli rehabiliterad så att jag kan komma ut i arbetslivet. Trots att det inte ligger på mig utan på psyk som i tre år vägrat ge mig det jag bett om (hjälp att bearbeta tidigare trauman i livet). 

Ekonomi är något jag alltid stressat över, hela mitt liv, då vi alltid från barnsben levde på existensminimum. Och nu när det ser ut som det gör... ja, det gör ju inte saken bättre. Dessutom vet jag att jag aldrig kommer vara kapabel till att ha ett fulltidsjobb, förmodligen inte ens deltidsjobb. Pga mina diverse nedsättningar. Något som psykiatrin eller habiliteringen inte heller vill lyssna på.

Så det lägger bara på i högen av stress jag lever med just nu.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.