Annons:
Etikettallmänt-om-ångest
Läst 1312 ggr
shia
12/10/17, 10:08 PM

Glömma självmordsförsök

Den 16 okt försökte jag ta mitt liv. Jag var på botten, och allt var kaos. En främling räddade mitt liv och strax efter kom min kompis Mf Efter mina föräldrar ambulans å bup å allt vart inkopplat. Nu mår jag inte lika dåligt har bra dagar ibland! Äter, hur svårt det än är så går jag upp om morgnarna. Men inte en dag går utan att jag tänkt på 16 okt minst 10 ggr. Jag kommer aldrig glömma, men hur slutar jag tänka på det? Hur går jag vidare…

Annons:
reflec
12/10/17, 10:46 PM
#1

Tack för att du fortfarande är kvar och ditt mod kommer göra det värt din tid här kommer att ha ett syfte. Den minsta lilla sak, till det mer avgörande. Ingen har mer än den andra.. Det du värderar och fyller i luckorna räknas lika mycket. Jag förlorade en vän två månader innan dig och han hade inget sagt i förväg. Idag känns det som om han lämnat kvar oss att undra vad meningen egentligen är. det är en känsla.. Gräver man sig djupare hamnar man längre ner. Det går att komma upp. Lyckan behöver bara blomstra.

Zadeira
12/11/17, 9:43 AM
#2

Jag tänker att du kanske behöver bearbeta just den där dagen och händelsen genom att prata med någon. Du verkar ju ha fått kontakt med Bup och så, men du kanske behöver prata med någon speciell som kan hjälpa dig komma vidare. Jag tänker att vid tex olyckor kan man behöva krishjälp, och det du var med om var ju en traumatisk upplevelse som du behöver bearbeta.

Sen har det inte gått särskilt lång tid sedan dess. Det är inte konstigt att du tänker på det så mycket och att det känns övermäktigt. Försök att varje gång du får den tanken uppmärksamma att du tänker på det, men att den dagen var då och denna dagen är nu och inte densamma.

shia
12/11/17, 10:03 AM
#3

#1 vad tråkigt att höra att du mist din vän och att han inte hade sagt något i förväg. #2 har ingen kontakt med någon just nu som arbetar på typ bup osv. Enligt dem mådde jag bra trots att jag självskadade, hade ätstörningar, självmordsförsök och självmordstankar osv. De på skolan skickar mig till vårdcentralen som skickar mig till BUP å bup säger att de bara hjälper de med seriös psykisk ohälsa å skickar tbx mig till de på skolan and so go on. Mina föräldrar å jag pratar inte alls om det som hände. Typ det enda var kvällen efter att mamma frågade hur jag vågade stå så nära kanten å att hon var. Glad jag klev tbx. Thats The only. De jag ibland pratar med om det som hände. Är mina fyra närmsta kompisar. Sen kan jag om jag behöver och vill prata med resten av min klass, samt med lärarna. Lärarna var i väldig chock efter de som skedde. De tänkte att de ställt för höga krav, sett men inte reagerat osv. Min klass var också i chock då de märkt att jag mått dåligt, gått till lärare (sen sjuan har de gått minst 3-4 ggr) men att de inte gjort med och känner mig så hemsk när jag förstått vilken skuld en del skulle känna. Trots att min klass (nuvarande) inte sagt ett enda dumt ord om eller till mig. Jag själv har som försökt förminskat med att tänka att jag aldrig skulle hoppa osv, men jag vet att det är lögn. Hade inte tanten kommit hade jag hoppat. Trots att jag hela tiden tänkte att jag kommer inte hoppa… Vet int vad vi snacka om jag å en kompis som var på skolan när det hände, men jag sa iaf att ingen skulle märka eller bry sig om jag försvann en dag eller så. Att ingen skulle sakna mig. Då berätta hon att lektuonen när jag var borta, så var klassen väldigt orolig. De hade frågat gång på gång var jag var, de killar som jag minst skulle tro bry sig, de va typ skitoroliga å trodde jag var kidnappad osv. (inget vsrt gjort den lektionen) Men just det att jag minns känslan så väl, detaljrikt, hur jag skakade å grät å skrek. Det är det hemskaste jag varit med om. Jag är glad jag har mina vänner å hästar. Utan dem, skulle jah inte orka ta en dag i taget.

shia
12/11/17, 10:03 AM
#4

#1 vad tråkigt att höra att du mist din vän och att han inte hade sagt något i förväg. #2 har ingen kontakt med någon just nu som arbetar på typ bup osv. Enligt dem mådde jag bra trots att jag självskadade, hade ätstörningar, självmordsförsök och självmordstankar osv. De på skolan skickar mig till vårdcentralen som skickar mig till BUP å bup säger att de bara hjälper de med seriös psykisk ohälsa å skickar tbx mig till de på skolan and so go on. Mina föräldrar å jag pratar inte alls om det som hände. Typ det enda var kvällen efter att mamma frågade hur jag vågade stå så nära kanten å att hon var. Glad jag klev tbx. Thats The only. De jag ibland pratar med om det som hände. Är mina fyra närmsta kompisar. Sen kan jag om jag behöver och vill prata med resten av min klass, samt med lärarna. Lärarna var i väldig chock efter de som skedde. De tänkte att de ställt för höga krav, sett men inte reagerat osv. Min klass var också i chock då de märkt att jag mått dåligt, gått till lärare (sen sjuan har de gått minst 3-4 ggr) men att de inte gjort med och känner mig så hemsk när jag förstått vilken skuld en del skulle känna. Trots att min klass (nuvarande) inte sagt ett enda dumt ord om eller till mig. Jag själv har som försökt förminskat med att tänka att jag aldrig skulle hoppa osv, men jag vet att det är lögn. Hade inte tanten kommit hade jag hoppat. Trots att jag hela tiden tänkte att jag kommer inte hoppa… Vet int vad vi snacka om jag å en kompis som var på skolan när det hände, men jag sa iaf att ingen skulle märka eller bry sig om jag försvann en dag eller så. Att ingen skulle sakna mig. Då berätta hon att lektuonen när jag var borta, så var klassen väldigt orolig. De hade frågat gång på gång var jag var, de killar som jag minst skulle tro bry sig, de va typ skitoroliga å trodde jag var kidnappad osv. (inget vsrt gjort den lektionen) Men just det att jag minns känslan så väl, detaljrikt, hur jag skakade å grät å skrek. Det är det hemskaste jag varit med om. Jag är glad jag har mina vänner å hästar. Utan dem, skulle jah inte orka ta en dag i taget.

Upp till toppen
Annons: