2017-12-04 22:49 #0 av: shia

I mina ögon är jag inte värd någonting. Jag ser mig själv som minst viktig i alla samanhang och det enda jag gör bland andra är att ta minst plats å vara minst i vägen. Om ngt dåligt händer är det mitt fel vet jag. För om jag gjort annat hsde de säkert inte hänt. Om jag vore smartare ellet si å så hade det blivit bättre för andra.
I förskolan till femlan var jag utanför, mobbad. Slagen, retad osv. Men jag tänkte att jag är värd det. När jag sedan bytte skola å hamna i en underbar snäll klass där alla är positiva. Så tänkte jag fortfarande att jag inte är värd något. Och det är så svårt(märker jag nu då jag börjar kunna tänka, har ätstörningar osv men börjar må bättre nu) för mig att bara prata utan att tänka så jag säg rätt osv.jag tänker hela tiden att jag är värdelös å att ingen skulle märka om jag försvann en dag, fast jag vet att det int stämmer. I okt for jag frpn skolan efter första lektionen å försökte ta mitt liv. Kom då alltså int epå lektionen.men fick veta i efterhand att min klass vart jätteoroliga över vart jag var. Tom killarna. Asså seriöst, de mest oseriösa killarna i klassen vart riktigt oroliga. Å de märkte först att jag inte va där, de trodde jag vart med i olycka, blivit kidnappad, allt å så börja alla undra vart jag var å ja. De jobbade inget under den lektionen kort sagt. (min lärare visste mycket lite om vsd som hänt, fast fick beviljad frånvaro haha) å så dagen efter(alla fick meddelande till deras föräldrar av skolan om mitt suicid försök) så kom typ alla å krama å mig å allt. När jag bryt ihop under lektioner så finns de där de kommer kramar om mig å tröstar å däg alla de ord jag behöv höra. De ord å tröst jag aldrig fått. De bjud med mig å äta thai å när de frågar om jag vill följa med så blir jag jätteglad, för blir chockad varje gång att de ser mig. Om jag säger något så struntar de inte i mig utan de lyssnar även när jag tappar bort orden å inte vet vad jags ka säga osv. Så struntar de inte i mig.
När de säg hejbi korridorerna, hej om de ser en på stan, asså jag lyser verkligen upp då. Ett hej kan göra min dsg.
Men jag vet inte vad jag aka göra för att känna att jag är värd någonting. Trots aTT jag gått i klassen 3 år, så tänk jag fortfarande att de nästa dag inte kommer vilja va med mig, att jag kommer bli misshandlad osv. Det är som att jag hela tiden är beredd på att ett slag ska komma å går å duckae hela tiden.

Varit extra tufft nu också då jag inte får ngn hjälp från bup eller så. Då jag mår bra enligt demn hur manbnu kan göra de efter att ha velat ta sitt liv i 5 år 2 självmordsförsök(ett nyligt) Självskadat varje dag i ett år, haft problem med mat i 4 år, gått ned upp till 12 kg under smma period innan jag hetsötit osv. Spytt under ett år å nu vanligtvis inte äter på 3-4 dagar med jämna mellanrum å endast middag de resterande dagarna. Fick fara till BUP efte rmitt senaste suicid försök å berättat allt men de sa rätt till mig att enligt dessa tester mår du bra å har vanliga tankar enligt vsd tonårstjejer brukar ha..
Detta får mig att känna att då jag inte får hjälp(trots massor förösk från min sida dessutom!(för att jag vill ha hjälp så tänk de å att jag inte mår så dåligt) så är jag inte värd det heller...Vad ska jag göra.nn