03. Social Fobi

Orkar inte med min sociala ångest

2017-08-16 15:18 #0 av: Anonym52

Hej. Jag är en tjej på
15 år som precis har börjat nian. Jag har så mycket social ångest och panik att jag bara vill gråta. När jag går till skolan har jag så mycket ångest att det känns som min bröstkorg ska slitas sönder och mitt hjärta och huvud bultar så hårt. Har aldrig haft en "riktig" panikattack men har varit väldigt nära flera gånger. Jag vet inte var jag ska göra, vågar inte säga till mina föräldrar för jag tror de inte kommer acceptera mig. Det är väldigt jobbigt eftersom de hela tiden lägger kommentarer om att de som inte pratar är tråkiga eller tvibgar mig att typ hå och köpa saker eller fråga saker fast jag är jätte rädd. De säger bar "det är väll inte så farligt" och det är det värsta jag vet. De skulle ändå inte förstå överhuvudtaget. I skolan pratar folk också indirekt till mig och säger typ i en diskution att " om man inte vågar prata så kan man ju inte veta vad som kommer hända" eller " jag fattar inte varför vissa är så tysta det är väll inte så svårt att prata, vad är problemet?". Det känns som att jag bara sårar folk och alla tror att jag är sur bara för jag måste få vara ensam ibland och jag måste få gråta ifred och inte behöva gå ut bland människor hela tiden. Jag vill verkligen ha hjälp men jag vet inte hur, skulle aldrig våga prata med en kurator eller typ en psykolog. Förlåt för en lång text men jag orkar verkligen inte mer, gråtet varje dag och har ångest hela tiden. Om du har något tips eller vad som helst skriv det gärna.

Anmäl
2017-08-16 15:30 #1 av: Niklas

Kan du inte låta dina föräldrar läsa det du har skrivit här? Du har förklarat väldigt bra hur du känner.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Värd för iPad for Work, Mobile Photography & How to....

Anmäl
2017-08-16 16:02 #2 av: Annielle

Jag håller med Niklas, dessutom är det väldigt lätt att tro att människor inte skulle förstå, man kan bli förvånad över att de faktiskt kan förstå mer än man tror många gånger, förstår de inte så bra först så vill de ju ofta förstå och att man berättar mer.

Dina klasskompisar som säger så där vet ju inte alls hur det är att inte våga prata, om någon berättade hur det är skulle de också förstå bättre än att säga så där. Jag vet hur det är, jag var jättetyst i skolan och mådde jättedåligt med allt det sociala o.sv.

Jag hoppas att du vågar prata med dina föräldrar och senare kanske en kurator eller psykolog, för du är värd att må bättre och slippa ha det så där.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2017-08-17 16:40 #3 av: Schhh

Ibland finns det en mailadress till skolkuratorn på skolans hemsida. Kanske kan du maila kuratorn och berätta om dina tankar? Annars brukar det gå att kontakta ungdomsmottagningar via nätet/mail... det är värt ett försök.

Det är lätt att fastna i undvikande beteenden men det leder sällan till att saker blir bättre. Tvärtom. Det förstår du säkert själv, men det är svårt att gå emot sin ångest. Jag tror att du skulle bli hjälpt på sikt om du fick prata med någon vuxen, om inte dina föräldrar så en kurator. Vem som helst funkar egentligen. 

Ibland måste man pressa sig till att må dåligt kortsiktigt (söka hjälp) för att lösa de mer långsiktiga problemen. Det kan verka omöjligt, som att du är fast i en återvändsgränd, men jag lovar att det går att ta sig igenom. Viktigt att komma ihåg att kuratorer är vana vid att prata och kommer att anpassa sig till din sociala ångest. Berätta att du är rädd om du vill, det är bara bra.

Att erkänna sina problem för någon annan är ett stort steg. Lyckas man med det har man kommit en lång bit på väg. Men det är svårt. Jag förstår det och kan intyga att för min del fasade jag länge för att söka hjälp. Jag vet att man inte ens vill röra vid den tanken. Man fortsätter sitt liv tills man inte står ut. Kämpar. Men du förtjänar att ha det mycket bättre. Du ska inte behöva ha ångest och gråta varje dag. Kram <3

Lite tips:

  • ta reda på om det går att kontakta skolkuratorn eller någon ungdomsmottagning via nätet. E-post är bra.
  • ta med en text som du skrivit och låt kuratorn läsa den vid ett vanligt besök. 
  • bokar du tid hos en ungdomsmottagning kan du uttryckligen be om ett telefonsamtal, om det känns lättare än öga mot öga-kontakt. 
  • smsa din mamma/pappa, eller lämna framme en lapp. 
  • ta hjälp av en vän.
Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.