Annons:
Etikettallmänt-om-ångest
Läst 886 ggr
Calcifer
6/16/17, 5:48 AM

Överreaktioner?

Är ni som jag att ni ibland kan överreagera över småsaker och bli nästan helt hysterisk trots att det går att ordna, även om det kanske dröjer några dagar? Nyss gick min datorstol halvt sönder, och jag fick total panikångest, låg på golvet och typ grät så mycket att det inte kom något ljud förutom flämtningar, kändes som om någon sparkade mig i bröstet och jag kunde inte tänka eller se på typ 10 minuter. Fastän jag i bakhuvudet visste att jag kan temporärt fixa det nu, sen antingen i helgen eller i början på veckan få hjälp av min styvpappa att fixa det mer permanent. Ändå reagerade jag så starkt att jag ville självskada - men som tur var gjorde jag inte det.

Om ni känner igen er, hur hanterar ni det? Det är liksom otroligt tröttsamt att bli så hysterisk över saker som faktiskt går att lösa. Typ jag kan börja gråta och hålla på i en timme om jag bränner maten om det är sista maten jag har hemma, och affären inte öppnar fören om en timme, och jag vet att jag måste försöka få bort det brända ur kastrullen. Egentligen är det ju en skitsak, liksom. Vad är en timmes väntan på att köpa mat???? Vart ligger problemet i att ställa kastrullen i vatten några timmar för att det ska gå att få bort det som sitter fast i botten???? Och ändå känns det som om hela världen går under och hela livet är förstört…

Så sjukt less på att känna så, känner mig alltid så löjlig efteråt… 😟


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
[Roe Deer]
6/16/17, 6:39 AM
#1

Jag tror det hela baserar sig på något djupare. Känn ingen skuld eller skam över att du reagerar som du gör. Det är som att du har pyspunka på ett cykeldäck- ett underliggande problem, och det sipprar ut vid minsta tillfälle. 

Kanske har du varit med om något tidigare (kanske i barndomen), som gjort att du känner dig otrygg vid förändringar/ändrade planer. Det blir därför till en "trigger" elller en "påminnelse" som skapar en känsla. Att acceptera det som är utan att ha en åsikt om det kan hjälpa. Livet är bara som det är, det är våra tankar som har en åsikt om allt… som leder till våra känslor. SÅ iaktta dina tankar.

Du verkar basera din trygghet i saker. Saker är förgängliga, allt går sönder med tiden/allt dör med tiden. Inget varar för evigt. Ändra på tanken kring "trasig stol"=panik, till "tack för den tid vi haft". Och kastrullen där: "Fan! Bränd mat, hungrig, affären stängd!!!"- till: "jag ska bli mer närvarande i allt jag gör, tack för påminnelsen om att jag är för stressad och disträ. Tack för att jag får äta mig mätt idag". 

Hoppas detta hjälper

Calcifer
6/16/17, 6:43 AM
#2

#1 Ja alltså jag vet ju att det är direkt kopplat till min asperger, saker som händer oförutsägbart eller planer som förändras tvärt stressar mig alltid extremt mycket. Logiskt tänkande hjälper inte då, eftersom jag redan vet logiskt sett att det ordnar sig.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Herveaux
6/16/17, 7:00 AM
#3

Nu är jag en aning nyvaken så hjärnan har kanske inte startat upp helt ännu, men det första jag tänker på att det kanske är att man känner sig maktlös och att man inte har kontroll över situationen, eller vad som hände, att man inte kan påverka och styra?

Jag kan känna igen mig lite i känsloläget, men långt ifrån lika intensivt.
Småsaker kan få känslorna att storma, men inte så pass starkt som du upplever det.

När något liknande händer här så brukar jag sätta mig, eller lägga mig ner och bara fokusera på att andas, det är något jag kan kontrollera om jag fokuserar, det vet jag. Där kan jag känna att jag har något att säga till om.

När andningen funkar så kan jag sen fokusera på att lösa situationen, oavsett om det är något som går att göra på studs eller om jag måste vänta tills affären behagar öppna. Då kan jag acceptera att jag får vänta lite, för jag har en plan iaf.

Kan en sån sak funka för dig eller blir du alldeles tillplattad av känslorna på en gång innan du ens hinner försöka genskjuta paniken?

Så jäkla starkt av dig att inte göra illa dig själv, vad än tankarna skriker åt dig! 🤗


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Calcifer
6/16/17, 7:18 AM
#4

#3 Det är typ… jag vet inte, jag har alltid drabbats av katastroftänk, det har följt mig hela livet. Allt ifrån typ, ja säg att min lärare skulle ringa mig angående ett viktigt provresultat klockan 14. Då sitter jag där 14.05 om de inte ringt än och tänker "jaha, de kommer inte ringa, eller så när de ringer säger de att jag fått IG på provet och jag måste läsa om kursen" eller så. Verkligen direkt "jaha, allt har gått åt helvete nu". Det är något som är otroligt jobbigt, för det är verkligen så med allt. Jag hatar att jag har den egenskapen för som sagt intellektuellt sett vet jag ju att bara för att någon inte ringer EXAKT den sekund de sagt så betyder det inte att nåt är fel. Eller om någon säger "hinner inte skriva nu" så betyder det inte att de hatar mig och aldrig mer vill prata med mig. Men känslorna hinner liksom slå till ändå.

Mycket har att göra med min diagnos, men mycket har också att göra med att dessa katastroftankar faktiskt har stämt i många situationer. Där det verkligen blivit exakt så illa som jag fruktat och saker faktiskt gått käpprätt åt helvete. 

Sen är det ju den där satans envisheten jag har också. Den jobbar jag mycket på. Det där "NÄ JAG SKA FIXA DETTA NU OMEDELBART KOSTA VAD FAN DET VILL!!!!!!!!!!!!!" och då går det ännu sämre än om man sätter sig ner, andas lite, och tänker att okej jag får ta en paus, sen försöker jag igen…

Är lite som Kalle Anka där. Ju argare jag blir desto värre går det. 😟


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Herveaux
6/16/17, 7:28 AM
#5

Ah okej, tack för att du förklarade mer hur du känner och tänker!

Hm… I min nya älsklingsbok Handbok för oglada finns det ett kapitel om just tankar och hur dom fungerar, men jag undrar om det är lite för klent virke för att bita på dina tanke-demoner…
Boken har annars hjälpt mig mycket (i kombo med min fantastiska psykoterapeut), men vet inte om du behöver ett tyngre artilleri än så för att få tänka klart även i stundens hetta så att säga.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Calcifer
6/16/17, 7:39 AM
#6

#5 Jag ska kolla upp boken, det skadar ju inte! Jag hoppas på att jag äntligen ska kunna få en psykolog att prata med så småningom då kommer jag definitivt att ta upp det med dem. Bara att få en metod som gör att jag tar 5-10 minuters paus hjälper ju, för då hinner känslorna ikapp hjärnan. Jag har dock blivit mycket bättre på det, nu brukar jag kunna i många lägen avbryta det jag gör innan det går överstyr. Så lägger jag det åt sidan, gör nåt annat, sen återkommer till det när jag lugnat ner mig. När jag var liten var det extremt illa. Då kunde jag typ sitta och rita och inte få till nåt på hästen (eller vad jag nu ritade) och bli helt tokig och kunde inte sluta heller för det MÅSTE BLI SOM JAG VILL och det slutade alltid med sönderriven teckning, hysteriskt gråtande, och ibland slet jag mig i håret osv. Så gör jag åtminstone inte längre.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
Herveaux
6/16/17, 7:50 AM
#7

#6 HÄR kan du läsa mer om boken, ber om ursäkt att jag tjatar om den, men den har verkligen gjort skillnad för mig. Jag är annars otroligt skeptisk mot "självhjälps-böcker" men den här är annorlunda. För att vara skriven av två herrar med gedigen kunskap inom psykologi så är den varken tung, tråkig eller mästrande.
Bara omslaget får mig att le.

Även om den inte riktar sig mot exakt din problematik så kanske den kan vara något att pyssla med i väntan på en vettig psykolog?

Edit: Skönt ändå att höra att det inte är lika intensivt som när du var yngre, känner igen mig i samma beteende, fast i en light-version.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Calcifer
6/16/17, 8:45 AM
#8

#7 Du tjatar absolut inte, alla tips är bra förutom de dåliga. 😃

Jag ska kolla in den närmare när jag har en stund över, just nu är jag upptagen med att översätta artiklar från svenska till engelska. xD


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Zadeira
6/16/17, 3:40 PM
#9

När jag fick min borderline-diagnos var det lite som att jag fick ett svar på varför jag ibland reagerar så starkt på sånt som andra inte verkar reagera alls på, jag har helt enkelt en känslotröskel som är såhär.  

Det tog mig mycket jobb att faktiskt ens börja acceptera att man får lov att känna precis som man gör, att det inte är fel eller fult eller dåligt. Man känner och reagerar olika och det är okej. Vid starka känslopåslag brukar jag säga högt att "jag reagerar såhär och det är okej. Mina känslor är okej." Det är skitsvårt och jag misslyckas nog fler gånger ä jag lyckas, men tänker att början måste ändå vara att försöka acceptera att man faktiskt får känna som man gör, utan skuld och skam, för känslor kan inte vara fel. Det är hur man agerar på känslan som kan vara fel.

Sen jobbar jag mycket på att inte AGERA på känslorna. Exempelvis tillåter jag mig att gråta hysteriskt, känna mig helt hjälplös osv men jag försöker att inte agera med självdestruktivitet. Mina tankar går då i stil med "Är det okej att bli ledsen? Ja. Är det okej att gråta? Ja. Är det okej att skrika och känna mig liten och hjälplös? Ja. Är det rimligt att jag ska skada mig själv, tex skära mig själv, för detta?" Det är ju sällan rimligt att man ska skada sig själv, men det är rimligt och ok att man känner som om man vill göra det. Så att tillåta känslorna, men styra agerandet.

Calcifer
6/16/17, 3:47 PM
#10

#9 Det var ett himla bra sätt att tänka på, tror jag ska försöka med det jag med. Att gråta och skrika i kudden är ju inget som egentligen skadar någon. Bättre att jag reagerar så än att jag gör mig själv illa eller börjar slänga saker omkring mig eller nåt. Det "roliga" är att när det gäller andra skulle jag aldrig tänka något negativt om dem om de reagerar som jag gör. T:ex när jag läser din text finns inte en tanke för fem öre "oj, varför reagerar hon så" etc. Men när det gäller en själv är det så lätt att vara alldeles för kritisk.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Zadeira
6/16/17, 3:57 PM
#11

#10 Det svåraste är inte att acceptera andra, utan att acceptera sig själv. Saker som gäller för andra gäller inte för en själv. Saker man inte ens lägger märke till om nån annan gör hakar man upp sig på att man själv gjort. Man är liksom så himla självkritisk. Det är vad man är bäst på.

Sen tror jag det är väldigt viktigt att om man misslyckas så ska man inte skälla på sig själv för det, utan försöka acceptera att denna gången reagerade man på detta sättet men det innebär inte att man kommer göra det varje gång. 

Det har ju hänt mig mer än en gång att jag tex sovit dåligt, har ont i huvudet, inte ätit tillräckligt och sen smällt av i ren ilska pga att jag inte fick svar på sms från pojkvännen direkt. Nästa gång jag haft precis samma utgångsläge och inte fått svar direkt på sms men typ bara ryckt på axlarna och känt att det är skit samma liksom. Så även om utgångsläget känns precis likadant har ju resultatet varierat utan att jag gjort något annat.

Calcifer
6/16/17, 4:07 PM
#12

#11 Ja det svåraste som finns är att acceptera sig själv och älska sig själv, tycker jag. Men det är en process som jag definitivt måste försöka få igång. Att acceptera att jag måste inte gilla allt med mig själv, men jag är den jag är och att låtsas vara nåt annat fungerar inte i längden. Jag vet med mig att jag måste bli ännu bättre på hur jag agerar och reagerar i vissa lägen, men samtidigt tillåta det att finnas en viss balans på att få släppa ut det som behöver komma ut. Att trycka ner ilska, besvikelse, tårar, etc, är inte heller nyttigt. Men om man kan komma så långt att man gråter i en halvtimme i stället för en och en halv timme så har man ju ändå gjort framsteg.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Upp till toppen
Annons: