27. Övrigt

(X) Ångest kring mående, ekonomi, etc.

2017-02-04 21:27 #0 av: Calcifer

Jag får aktivitetsersättning och bostadstillägg. Det täcker normala utgifter, men det täcker ingenting annat. Jag kan aldrig göra något kul, kan inte unna mig saker om de inte är på rea till extremt nedsatt pris (typ sist när jag köpte en tröja jag velat ha i flera månader på 70% rea), och när det dyker upp trevliga räkningar anslutna till mina diverse psykiska problem måste jag vända på varenda krona för att överleva. Jag är så jävla less på det och vet inte hur mycket mer jag orkar. Är nära att bara skita i psykiatrin och alla andra möten för jag har inte råd att ta mig till och från dem. Och jag äter så enformigt för jag har inte råd med annat att jag förmodligen har brist på rätt många olika vitaminer samt säkert järn men har inte råd att kolla upp och även om jag hade har jag inte råd att köpa diverse tillskott. Och det här är vad jag får, det är vad jag kommer att få, det kommer aldrig bli bättre. 

Jag är med på att man inte ska bli rik av att inte kunna arbeta, men att alltid säga nej till saker (fika med folk t:ex), välja bort bio fast man längtat efter en film i flera år, använda kläder tills de är så trasiga att de typ ramlar av (som 90% av mina underkläder), och alltid köpa det billigaste av allt (schampo, tvål, tandkräm, etc) och inte kunna tänka "åh, denna vill jag köpa för den verkar bra" utan "blir denna, billig". Spenderar ungefär halva månaden med att äta coops egna snabbmakaroner om de varit på extrapris (som nu, 2 kg för 15:-) och jag är så jävla less på det att ibland äter jag hellre ingenting och då mår jag ännu sämre för att jag psykiskt och fysiskt tar stryk av det. 

Och samtidigt får man kommentarer av omgivningen som typ "men skaffa ett jobb då" och ja, det är väl fan klart att jag skulle göra det om jag inte mådde så dåligt. På en skala mellan 1 och 10, om 10 är att man är sjukt nöjd med allt och 1 är att man är missnöjd med allt ligger jag på minus jämt. Jag mår så dåligt att jag knappt kan gå ur sängen, vill inte träffa folk, tänker på döden varje dag och har ungefär 10 olika sätt att avsluta allt på om/när det blir för mycket. Säger jag det får jag "men sök hjälp då", tack, jag har gjort det sen jag var 7, men får fan aldrig någon som tar mig på allvar. Nu har jag t:ex slussats fram och tillbaka mellan olika kuratorer hos habiliteringen i över två år, trots att jag försökt säga att jag måste få prata med en psykolog detta är inte nog. Har träffat samma kurator 2 gånger högst, sen slängs jag vidare. Psykiatrin avbokar tider som de vill, läkarna där byter medicin hur de vill utan att säga nåt, och jag har träffat minst 15 läkare på 2 år. Är helt jävla vansinnigt och jag orkar fan inte med det här mer.

Hur jag någonsin ska få ett liv där jag inte minst en gång om dagen (fast oftast många fler) funderar ordentligt på att avsluta allt har jag ingen aning om. Tror inte ens det är möjligt längre. Så här får jag nog ha det tills jag ger upp.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-04 21:31 #1 av: Aleya

Trist situation. Du har inte rätt till hjälp från socialen? För det låter inte som att du får mycket.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2017-02-04 21:32 #2 av: vendelay

Jag önskar att det fanns en variant där de inte ler men jag skickar en kram ändå:

Kramas

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2017-02-04 21:46 #3 av: Zadie

Låter helt galet att du inte fått träffa en psykolog än.. Går det inte att ligga på dom ytterligare och kräva det? Verkar som en väldigt jobbig situation för dig.. :( Vill ändå tro att det kommer att bli bättre för dig en dag, och att du då känner att det var värt att stanna kvar i livet och kämpa! 🌹

Anmäl
2017-02-04 21:47 #4 av: Calcifer

#1 Nej, jag får så mycket som man generellt ska få. Mitt problem är att kostnader kring mitt psykiska (och fysiska) mående blir för mycket per månad samt att jag betalar av en skuld till mamma t:ex. Hade jag inte haft så mycket kostnader runt vård så hade det gått rätt bra. 

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-04 21:53 #5 av: _Fisken

Det jävliga i detta är också att ORKA söka extra pengar/söka hjälp/ringa o fixa andra vårdgivare. Så jag lider verkligen med dig. Jag har inga råd att ge mer än ett öra. 

Anmäl
2017-02-04 21:55 #6 av: Herveaux

Jag har läst lite i dina andra trådar men just nu är allt som bortblåst så ber om ursäkt om jag tar upp saker som du redan provat eller som inte funkar för dig.

Hur ser din relation med föräldrar / syskon ut?
Finns det en chans att flytta hem till någon för att lätta på utgifterna och få mer stöd i vardagen av någon nära mer än bara via tex tillfälliga möten och via telefon?

Har du kollat med kommunen om du kan få ett personligt ombud som kan hjälpa dig med att jaga rätt folk och att föra din talan när du inte orkar kämpa?
(En nära vän har kämpat i psykvård-apparaten i många år och hennes personliga ombud var som en skänk från ovan och fick verkligen saker att hända.)

Finns det någon möjlighet att flytta till en annan kommun eller län och hoppas att vården i den regionen är mer lyhörd för vad du behöver?
(Tex bo hos en släkting eller vän?)

Har du besökt kyrkan för att få hjälp med tex mat?
(En av mosters bekanta besökte kyrkan och fick två kassar med mat för att klara sig.)

Skickar över ett mega-lass av styrkekramar till dig och kissekatterna!

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-02-04 21:56 #7 av: Calcifer

#3 Nej de har än så länge ansett att jag ska enbart träffa någon via hab, sen att deras kuratorer slutat och börjat på löpande band = det har inte funnits någon att träffa har de struntat i. Enligt psykiatrin får jag absolut inte ha en samtalskontakt hos både dem och hab och de skiter i att jag säger "jo, fast jag har ingen hos hab heller". Det finns inga läkare, inga resurser, ingenting i denna stad. Och jag kan inte flytta.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-04 21:59 #8 av: Em_

Otäckt att läsa att du inte fått bättre hjälp. Vården ska ju rädda liv, inte tvärt om. Förstår att det är svårt att inte ge upp. Har inga bra råd, men jag tänkte tipsa om denna hemsidan: http://www.matsmart.se/   Man sparar in frakten rätt fort. Om man inte är så noga med märken och så kan man hitta grejer för 5 och 10kr i stälet för 20-25 kr.

Anmäl
2017-02-04 22:10 #9 av: Calcifer

#8 Tack, fått tips om den sidan förut den ligger bland mina bokmärken och nästa gång jag får pengar ska jag rota igenom den lite mer ordentligt och se.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-04 22:14 #10 av: jenmjao

Jag har samma som dig, Däremot har jag 2.000kr jag delbetalar varenda månad och 2hundar som jag betalar utöver psyk, medicin och bussbiljettet, mat och allt annat man behöver för att överleva.
Med medicin och psyk så finns ett "tak" på hur mycket man ska kunna betala per år innan det blir gratis i en period.
Jag tycker det är ytterst konstigt också att f-kassan varken betalar psyk, medicin, busskort eller liknande men om man skickar in en ansökan för kurser (t.ex hundkurs) får man det betalt direkt om man skriver att man har besvär att vara bland folk, man vill arbeta på si och så m.m. 
Vet du vad du har för rättigheter med pengar ifrån försäkringkassan och liknande? Annars kan jag tipsa dig om personligtombud som kan ta reda på sådant för dig och ge dig den optimala hjälpen på vägen.

Anmäl
2017-02-04 22:27 #11 av: vallhund

Som flera nämnt, Personligt Ombud, sen finns Boendestödjare också. Kyrkan kan du vända dig till för samtalskontakt, du behöver varken vara troende eller medlem för att få hjälp.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2017-02-04 22:56 #12 av: Calcifer

#10 Jo, jag vet det där med frikort, men det täcker inte t:ex inläggning eller jourbesök och inte heller taxiresor och sånt som tillkommer för min del då jag inte har några andra metoder att ta mig någonstans om det är kväll eller helg och plus att jag måste om det är akut åka 2 timmar bort här i stan finns ingen akut hjälp att få.

#11 Allt det där är jag medveten och rutinerad i, men tack för omtanken.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-05 01:32 #13 av: vallhund

Sjukresekort borde du ha, ev även Färdtjänst, de har båda maxtak.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2017-02-05 03:00 #14 av: Calcifer

Jag har sjukresor det kostar fortfarande 100kr enkel resa. Här går inga bussar inom stan efter 5 tiden och 100kr till akuten sen 100kr till annan stad där det finns psykakut sen 100kr hem är ändå en summa som kan dyka upp på en dag om det vill sig illa.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-06 09:46 #15 av: Calcifer

Hugger väl min egna tråd med att jag är så förbannat trött. Inte sovit på några dagar (alls) och är yr och illamående och bara anblicken av korv och makaroner får mig att vilja kräkas så lever på soppa och vatten och har bara ingen energi till nåt. Måste egentligen göra en massa saker idag men det går inte. Ska möta mamma för att få mer medicin men lär svimma om jag försöker gå ut så måste be henne att komma upp till mig. Egentligen ligger jag väl så illa till att jag borde läggas in någon/några nätter men har inte råd eller ork till det ens. 

Livet får gärna bli lite lättare nu, så man slipper känna sig halvkvävd dygnet runt.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-06 13:46 #16 av: Zadie

#13 Finns det ingen annan mat du kan få i dig, tänker om du letar i olika annonsblad efter det allra billigaste? Kanske kan du be din mamma om hjälp? Ang. pengar och mat, tror någon oxå skrivit det, men kan du inte vända dig till kyrkan? Skickar en styrkekram i alla fall 🌹

Anmäl
2017-02-06 14:09 #17 av: Calcifer

#16 Jag kan vända mig till mamma men är så less på att inte ha någon självkänsla för även om jag vet att det inte är mitt fel, det är inte som att jag varje månad typ köper smink och snygga kläder för alla mina pengar och sen har jag inga, men det känns så förödmjukande att snart vara 30 och måste springa till mamsen varje månad och be om hjälp.

Jag får skylla mig själv ändå egentligen. Jag vet inte. Blä, min hjärna fungerar inte när jag inte sovit på över 2 dygn. :/

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-06 14:15 #18 av: Aleya

#17 fast jag har jobb så kan jag behöva låna ibland av min mamma och jag är snart 31. Det är inget fel med det. Och ibland lånar hon av mig.

Så det är inget att skämmas för.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2017-02-06 14:34 #19 av: Calcifer

#18 Jag vet att du har rätt, det är ett sånt där jäkla jobbigt moment 22, för jag vet som sagt att du har rätt. Det är inte jag som valt min situation eller att vara sjuk. Jag skulle ge vad som helst för att kunna arbeta och ha en fast och bra inkomst. Så å ena sidan är jag medveten om det men å andra sidan känner jag mig som en lus. Jag skulle aldrig döma någon annan i min situation, och jag har när jag hade stadigare mående och ekonomi själv lånat ut till kompisar som kämpat t:ex, och aldrig haft nåt problem med det. Men man dömer väl tyvärr sig själv hårdare än andra. :/

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-06 14:45 #20 av: Aleya

#19 känner med dig. Jag är själv sjuk för tillfället och ingen vet vad som är fel och inget går fort att lösa i sjukvården. Och ja jag dömer mig själv hårt också. Men det är som sagt inte ditt fel och mammor är glada om dom kan hjälpa med nått.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2017-02-06 16:13 #21 av: Calcifer

#20 Usch att ingen vet vad som är fel, kram till dig! Hoppas de luskar ut vad som är fel så fort som möjligt.

Tror min mamma är glad om hon slipper ett tag. Hon är nypensionerad och det är inte som om hon har en massa pengar att flänga omkring. Så jag känner mig mer skyldig av det också. Nu tar stoltheten emot, jag vill inte be om hjälp även om jag vet att jag behöver det. Får försöka räkna ner dagarna, bara 11 dagar kvar till pengar, så det får gå.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-02-07 19:46 #22 av: Zadie

#17 Förstår dig, men samtidigt, precis som #18 skriver, så kan det ju hända alla att man nån gång behöver låna pengar, och det ska du inte skämmas över. Det är snarare en styrka att våga be om hjälp skulle jag säga, än en svaghet.

Anmäl
2017-02-07 19:50 #23 av: Calcifer

#22 Du har rätt, jag ser det ju som sagt inte som en svaghet i andra. Men ack vad man är dålig på att följa sina egna råd. -.-

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.