11. Min egen berättelse

Att vara inlagd på psyk (min upplevelse)

2016-12-05 21:29 #0 av: Calcifer

Lägger in detta som lite info dels kring hur det gått för mig men även hur det kan gå till för andra om det talas om inläggning på psyket. Kommer även lägga in lite tips och såklart är det välkommet för andra som har egna erfarenheter att göra detsamma! Kom ihåg dock att detta är vad JAG upplevde, det behöver absolut inte vara så för alla, reglerna ser lite olika ut och sen skiljer det mycket från person till person vad som görs och hur det görs.

Jag bor i en liten stad utan egen psykakut eller psykjour. Det finns en vanligt psykiatrisk avdelning och de har även möjlighet för inläggning - dock har jag flera gånger blivit nekad det så jag har ingen aning om hur det går till eller vad som krävs för att det ska ske (självmordsförsök var inte tillräckligt, tydligen). Då lotsar de en istället om det gäller akuta psykiatriska besvär till en stad 2 timmar bort, till deras psykjour. Nu, även om det är en vardag då vanliga psykiatrin här är öppen, så går det ändå i princip inte att få någon akuttid för det finns inga läkare som jobbar så här - man blir ändå hänvisad till akutpsyk i staden 2 timmar bort.

Igår fick jag åka med taxi, sjukresa, ner till psykjouren i den staden. Jag har aspergers syndrom, depression, extrem ångest och flertalet andra psykiska problem. Senaste tiden har det gått från att ha varit tungt till att ha varit i princip omöjligt att hantera. Kommer inte gå in på fler detaljer, utan väljer att säga att det helt enkelt var nödvändigt för mig att söka akut hjälp.

När jag kom dit fick jag först prata med en sköterska, som ville ha lite information kring varför jag var där, hur jag mådde, och hur jag helst ville ha hjälp. Hon frågade även om jag ville bli inlagd, varför/varför inte, etc. Därefter fick jag vänta i över tre timmar på att deras läkare kom och pratade med mig. Sköterskan tyckte jag var väldigt vänlig, men läkaren kändes väldigt brysk och väldigt oförstående. Jag sa flera gånger "jag förstår att ni har ett visst sätt ni arbetar på och regler att följa, men om du frågar vad jag skulle vilja så är det xxx, sen accepterar jag naturligtvis om det inte går utan vi måste hitta en annan lösning" och tyckte att jag var tydlig med att jag hade vissa önskemål, men att jag förstod fullt om de inte gick att uppfylla.

Hon bestämde att den enda hjälp hon kunde ge var om jag lades in. Vilket jag hade full förståelse för. Dock har jag aldrig varit inlagd, och jag har aldrig officiellt fått information kring det. Med tanke på min asperger, min ångest, och min extrema rädsla för okända situationer så ställde jag frågor kring regler, hur det går till, hur man sover, äter, etc. Väldigt "grundläggande" frågor. Hon sa hela tiden "det vet jag inte", och jag kände att min panik steg. Då frågade hon om jag alltså vägrade läggas in och jag förklarade - igen - att det inte alls är så att jag nekar inläggning, men jag måste få någon slags bild över vad som faktiskt händer. Jag menar, hon kunde inte ens svara på om det fanns plats för mig på avdelningen överhuvudtaget, så risken fanns ju att jag inte ens kunde bli inlagd.

Jag bad henne flera gånger att fråga någon, men hon sa "nej finns ingen att fråga". Till slut blev jag sur och sa "det jobbar väl folk på avdelningen, antingen går du dit och frågar eller ringer dit och frågar eller så gör JAG det!" Då gick hon iväg i 20 minuter och kom tillbaka och sa "det finns ett enkelrum åt dig", och inget mer. Jag kände mig trött, oförstådd, ignorerad och väldigt ledsen. Jag hade åkt taxi i 2 timmar, inte ätit mer än en knäckemacka på morgonen och nu var klockan nästan 8 på kvällen. Då frågade jag om jag kunde få ställa frågor till personalen som i så fall skulle hämta mig (avdelningen jag skulle läggas in på låg på andra sidan vägen) innan vi åkte iväg. Det nekade hon också. Till slut, efter att ha gråtit i telefonen till mamma så sa jag ok till att läggas in, men var rädd, ledsen, hade panik och fick hela tiden försöka hålla nere en ångestattack. Var utöver det hungrig, törstig och hade ont i huvudet. 

Det kändes helt enkelt riktigt pissigt.

Sen, en stund senare, kliver det in två killar och hälsar. Den ena runt 50, den andra säkert några år yngre än mig. Direkt ändras hela atmosfären i rummet, och jag kunde andas ordentligt. "Ska vi åka då?" frågar den äldre, och jag skakar på huvudet och säger bestämt "nä, jag vill ställa lite frågor först för läkaren sa ingenting och jag vill inte läggas in om jag inte vet nåt alls!"

Det gick hur bra som helst! De stängde dörren, sa att jag skulle köra igång med mina frågor, och svarade ordentligt på dem medan de småpratade och skämtade om annat. Ett helt annat bemötande än tidigare. Jag slappnade av mer och mer. 

Ja, jag fick absolut ha min mobil med mig. Laddare och sladd fick jag ha eftersom jag inte ansågs som en suicidrisk. Mat hade de redan serverat, men kvällsfika i form av t:ex te och smörgås fanns - dessutom eftersom jag fått vänta så länge lovade de att fixa lite fil så att jag blev ordentligt mätt. Eget rum fick jag såklart, kunde låna kläder att sova i om jag inte hade själv. Fanns alltid någon på avdelningen att prata med. Eftersom jag skrev in mig frivilligt så fick jag gå när som helst så länge jag inte uppvisade ett beteende som gjorde att de kunde tvångsinlägga mig. Och ja då, det fanns rökbås så röka kunde jag också göra. Medicin kunde de inte ändra på själva, utan det var överläkaren som skulle komma först på måndag (dagen efter, idag, alltså) som kunde göra det utan de skulle ge mig den medicin jag redan hade på recept. Sömntabletter, ångestdämpande och antidepressiva alltså.

Sen frågade de om jag var redo att åka, om det kändes okej, eller om jag ville veta mer. Men då kändes det jäkligt okej och jag förstod absolut att det var det rätta alternativet. Så jag följde med dem. I bilen på väg dit skämtade vi alla tre och de var både roliga och trevliga och det var aldrig någon jobbig stämning utan kändes mest som jag typ var ute och hängde med en polare och hans farsa eller nåt. Skrattar

Därefter blev jag visad till mitt rum, fick läsa de regler som fanns, mattider, blev visad runt på avdelningen och sen var det dags för kvällsfika. Efter det flöt det på ganska bra. Jag fick min medicin, jag satt ute och kollade på TV en stund och jag satt på rummet en stund och läste för att få vara lite ifred. Sen fick jag mina sömntabletter av nattpersonalen när de kom, och jag gick och la mig och kollade på film på telefonen. Nu sov jag visserligen väldigt dåligt, men det gör jag nästan alltid när jag inte är hemma för jag känner mig inte trygg och drömmer ofta väldigt jobbigt. (Denna gång drömde jag hela natten om att de klockan 8 skulle väcka mig för medicin och frukost, och i drömmarna var allt alltid jättekonstigt och jättestressigt och ibland var vi typ på ett tåg andra gånger ville personalen ha rave i mitt rum osv, helt tokigt alltså!)

På morgonen väcktes jag klockan 8, fick min medicin, och fick veta att jag skulle definitivt få prata med läkaren under dagen men de kunde inte säga när. Sen berodde allt liksom på vad läkaren sa hur nästa steg såg ut. Jag kände väl att om hon inte ville hjälpa alls, utan ville hålla kvar mig, så kunde jag gå med på en natt till med nytt samtal dagen efter för att försöka igen. Men längre än så tänkte jag inte stanna. Det var inte dåligt att vara där, absolut inte, men jag kände mig rastlös, saknade katterna, hade ångest och var trött efter att inte ha sovit. Personalen var jättetrevlig, alla presenterade sig, och skämtade och hade sig. 

Under dagen blev det frukost, några rökpauser, en tupplur, lunch, målande i målarboken medan jag snackade med en trevlig kille som varit inlagd i några veckor, och lite sådär. Runt 4 fick jag träffa läkaren, och efter ungefär 10 minuter sa hon ungefär precis det jag ville höra.

Jag skulle få medicin så jag klarade mig tills jag träffar min läkare den 15:e, så kan han och jag eftersom vi ändå har träffats i över ett år, tillsammans gå igenom eventuella ändringar i min medicinering. Hon var väldigt klar och tydlig i det hon sa och även vad hon egentligen tyckte om medicineringen (rävgift, kallade hon xanoren, haha) men hon sa även att hon inte ville justera nåt då hon inte var insatt i min situation. 

Lite sådär försiktigt frågade jag typ, "jaa... får jag åka hem nu?"

Då log hon och sa "du ska åka hem nu, för det här kommer gå bra, ring omedelbart bara om du mår dåligt igen så får du komma tillbaka och stanna tills du ska träffa din läkare!"

Vi pratade väl i drygt 10 minuter. Men det kändes jätteskönt. Hon var liksom, rak, och lät lite hård, men vältalig och ärlig men ändå rättvis och logisk. 

Sen fick jag packa, fylla i ett papper, få mina mediciner och vänta på taxin som skulle ta med mig hem. Taxichauffören jag lyckades få var en tjej lite äldre än mig som var störtskön och vi pratade ivrigt om våra katter hela resan hem så plus i kanten där! Och jag åkte hem till mamma där jag fick hemlagad mat (sjukhusmat, blö) samt att vi delade upp mina mediciner så jag bara har för några dagar hemma och hon har resten. Sen åkte vi och handlade och jag fick skjuts hem.

Nu har jag precis ätit, druckit cola, pussat på två katter som hade saknat mig som om jag varit borta ett år ungefär, och pustar ut lite. 

Vad tyckte jag om hela upplevelsen?
Bra, egentligen. Första bemötandet av läkaren jag träffade var inte betryggande, det oroade mig mest och gjorde mig bara mer upprörd och ångestfylld än jag redan var. Men personalen på avdelningen var fantastiska! Lagom förstående, lagom skämtsamma, lagom allvarliga. Hade inte så mycket kontakt med de andra patienterna eftersom jag var där så kort tid, snackade med en kille några timmar så vi önskade varandra lycka till och gav varandra en kram när jag skulle gå men annars så var det mest... ja en del verkade må bättre än andra och vissa var där frivilligt och andra inte. På det stora hela är jag nöjd. Jag sov inte bra, visst, men det var inte deras fel utan ligger hos min problematik. De daltade inte med en, såg inte ner på en, och pratade inte ner till en heller. Det kändes verkligen att om man var ledsen och ville prata så kunde man det, då fanns det samtalsrum dit man kunde gå och få gråta ut om det behövdes. Men samtidigt kunde man spela kort och skämta med dem om det var vad som behövdes för stunden. 

Mina tips till andra som funderar på inläggning!
Det absolut viktigaste är nog - stå på er! Även om ni blir tvångsinlagd, så har ni faktiskt rätt att ställa frågor och få information. Visst, att man måste ju läggas in oavsett, men man har rätt att få veta lite hur det kommer se ut, vad som kommer hända, regler, osv. Klart att om situationen är så akut att man t:ex nästan är medvetslös eller slåss och skriker ja då är det ju en annan sak. Men om man "bara" mår riktigt skit och de vill lägga in en så tycker jag absolut man ska ställa frågor.

Sen även att man vågar låta dem lägga in en. Är man frivilligt inlagd får man faktiskt gå när som helst. Jag sa till killarna innan vi satte oss i bilen att kändes det jättefel och hemskt så skulle jag inte stanna över natten. De skämtade och sa "om vi är så hemska skjutsar vi hem dig själva och bjuder på pizza på vägen!" Det var mycket glimten i ögat där.

Personalen kan vad de sysslar med. De kan ju vara hårda ibland (var en person som så gärna ville få gå ut men pga tidigare händelser - som jag inte vet några detaljer om alls - så fick de inte det än och var såklart ledsen och upprörd över det) men även vänliga, skämtsamma, förstående och lyssnar ordentligt. 

Så våga ställa frågor.

Våga låta dem åtminstone ta in er på avdelningen.

Och kom framförallt ihåg att det är inte ett fängelse! Ingen lägger in en för att vara elak, även om man blir tvångsinlagd, och ingen sätter upp strikta regler (som att man inte får gå ut överhuvudtaget) för att vara taskiga. Det är verkligen för ens eget bästa. De gör vad de kan och får för att man ska må bra. Man får vara ifred om man känner att man behöver det, det finns alltid någon att fråga om hjälp/råd, och de kan vara skämtsamma och roliga som vilken person som helst och är inte alls strikta hela tiden eller barska och humorlösa.

Jag var livrädd innan jag skulle läggas in. Folk har velat lägga in mig förut och jag har alltid vägrat. Jag har haft panik och ångest över det, men nu har jag inte det längre. Allt var inte perfekt såklart, det var jobbigt att behöva åka så långt och vänta så länge, men det var vad jag behövde. Jag kände absolut att jag fick förståelse och framförallt respekt. Det var absolut ingen där som behandlade en som om man var galen eller "störd i huvudet" (för att vara lite rak).

Men det jag verkligen vill understryka är att ni aldrig ska vara rädda för att fråga hur det går till, även de enklaste frågor. Fasiken, jag frågade ju "får man äta eller?" när jag träffade killarna som hämtade mig. Och om de inte svarar ordentligt eller alls, så stå på er. Ni har rätt att få svar - det kanske inte är de svar ni vill höra, men man har rätt att få information.

Ja, det var min novell om min ENDA natt inlagt på psyket. Ställ gärna frågor så svarar jag så gott jag kan, och de som har egna erfarenheter får gärna komma med dem också för som sagt - detta är min upplevelse. Det kan naturligtvis vara helt annorlunda för någon annan. 

Kram på er, nu ska jag gosa katter och kolla på film!

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2016-12-05 21:33 #1 av: Calcifer

Och som tillägg:

- Vassa föremål var absolut inte tillåtna
- Mediciner skulle man inte ha med sig själv
- Vissa fick gå ut utan personal, andra med, och andra inte alls
- Tiden de fick vara ute varierade från 5 minuter till flera timmar
- En del fick inte ha dörren helt stängd till rummet och blev kollade flera gånger under natten
- En generell regel de hade där var att första natten kollar de en alltid några gånger, och man får inte gå ut fören man pratat med en läkare - oavsett om man är där frivilligt eller är tvångsinlagd (jag fick alltså inte gå ut, om jag inte skrev ut mig och åkte hem)
- Tandborste, tvål, fula men jävligt sköna sjukhuskläder fanns
- De hade TV, lite tidningar, några spel och kortlekar
- Det fanns besökstid varje dag

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2016-12-05 22:33 #2 av: Aleya

#1 sa jag inte att kläderna var sköna som få? 😉😄(host, råkade slinka ner ett par, eller jag glömde byta byxor efter att lega inne på sjukan)
Ne men bra att det var en god upplevelse.

Skönt att det gick bra. Och om du mår dåligt mer så åk till dom. Dom är bättre än akuten.

Sköt nu om er. 😊

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2016-12-05 22:53 #3 av: Azalhea

Skönt!!

Anmäl
2016-12-05 23:00 #4 av: Calcifer

#2 Ja gud, vansinnigt sköna! Har ju haft såna förut men det var för flera år sen så kom inte ihåg. HAHA ja hade min väska inte varit full hade det varit lockande att "råka" ta med ett par. ;)

Ska absolut göra det, nu vet jag ju hur det är och hur det fungerar. Alltså, om någon friggin' tagit sig tiden att svara på mina väldigt enkla frågor tidigare hade jag förmodligen redan varit inlagd för flera år sen och säkert hunnit mycket längre i mitt arbete med mitt mående... Jäkligt trist egentligen att det ska ta tills jag är 28 innan man får svar på frågor som "får man ha mobil, får man mat, får man röka, får man gå ut"... Det var inte direkt jättekomplicerade frågor jag hade. Jag ville bara ha svart på vitt från DEM exakt vad som gällde. Dessutom, det må ta två timmar att åka dit men med sjukresa kostar det lika mycket som att åka till akuten här i stan.

#3 Ja verkligen!

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2016-12-06 07:51 #5 av: Azalhea

Jag har också velat lägga in mig ett x-antal gånger men är LIVRÄDD för stt de ska tvinga i mig en massa mediciner och att jag ska få dela rum med andra. Gah, bara tanken gör mig paranoid.

Man får alldeles för lite information om inläggning på psykiatriska. Vilket är dumt.
Jag tror många drar sig och mår dåligt istället pga ovisshet.

Anmäl
2016-12-06 08:50 #6 av: Annielle

Vad skönt och höra att det i huvudsak var ett bra ställe och bra beslut! Glad

Tack för att du delar med dig! Glad

Idiotläkare som du träffade först dock, usch! ArgLedsen

Jag har aldrig varit inlagd, men det har varit tal om det ett flertal gånger, men eftersom jag är precis som Azalhea livrädd för att de ska tvinga i mig en massa mediciner och att jag måste dela rum med andra.

Men känner även en väldig stress ångest och rädsla för att jag skulle må ännu sämre där när jag måste vistas bland en massa andra som mår skitdåligt

Rädd att ingen ska bry sig om mig/förstå mig/ta mig på allvar

Att det inte ska gå att få mat som jag tål (så att jag blir sämre både psykiskt och fysiskt av det)

Blir dessutom sjukt stressad av att jag måste äta på tider som är bestämt där som jag inte gör i vasnliga fall, svårt att äta då över huvud taget.

Har frågat ut min förra psykkontakt om hur det fungerar att vara inlagd, hon har till och med visat runt mig där inne, jag vet det mesta om hur det fungerar där jag bor (har skrivit upp det så jag kan kolla på det)men det gör mig tyvärr inte det minsta lugn.

Bara att se stället gav mig kalla kårar, så otroligt sterilt ställe utan knappt någonting (inga krukväxter eller föremål överhuvudtaget) förutom möbler, tv och några enstaka spel. 

Nu har jag bara nämnt lite, men blir så otroligt stressad och får värre ångest än jag redan har  av nya situationer/människor/nya miljöer/rutiner...

Vet inte om jag någonsin kommer att palla en inläggning frivilligt.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2016-12-06 10:18 #7 av: Ary

Synd att du skulle få sådan trög början men bra att det gick bra. Glad 

Anmäl
2016-12-06 11:24 #8 av: [Giiisella]

Vad skönt att det gått bra för dig! 🌹🌸 Otur med den första läkaren du fick träffa.. hon låter inget vidare. 🙁 Klart du har rätt till sådan information! Så himla svårt hade det ju inte varit för henne att ta reda på det liksom..

Anmäl
2016-12-06 13:11 #9 av: Calcifer

#6  Jag förstår såklart att det fortfarande kan vara läskigt. Det är ju inte som om jag är typ "yay det var kul att vara inlagd hoppas det händer igen!" Det är mer att nu när jag har sett och upplevt det så känns det okej, blir det akut igen, så är jag inte panikslagen inför att bli inlagd. Även om jag såklart föredrar andra lösningar.

Om du någonsin mår skit och du dessutom inte är så långt hemifrån, tycker jag att om de frågar om du vill läggas in frivilligt kan du ju säga ja, just för att är det frivilligt så får du gå hem om en timme igen om det verkligen känns hemskt. Sen i mån av plats går det ju att önska ett eget rum. Jag sa att fick jag inte eget rum åkte jag hem - och det är för att jag MÅSTE kunna vara helt ifred ibland, dra mig undan, och slappna av. Och eftersom jag redan sover hur dåligt som helst så blir det inte direkt bättre av en sjuk ångest av att dela rum.

Det där med mat och rutiner tycker jag också är svårt. Men om man har tillåtelse till utevistelse (med eller utan personal) så brukar man få kunna gå till typ pressbyrån eller vad de nu har inne i sjukhuset och köpa nåt diverse som man märker tydligt och lägger in i kylen. Det är ju tänkt att man ska få in en mer "normal" rutin när man är inlagd och därför har de fasta tider. Men säg att du är inlagd en vecka, så kanske det tar dig 2-3 dagar innan deras rutiner fungerar för dig. Under den tiden tror jag inte de skulle bli arga direkt om du köpt några egna färdigmackor och någon cola eller så som du äter/dricker vid lite andra tider tills du kan följa deras tider. De brukar vilja att man går och lägger sig kring 23-00, däremot har de respekt för att en del har sömnbesvär och då kan det bli senare. När jag kröp i säng strax innan tolv så var det en tjej som satte uppe med en av skötarna och pratade i ena allrummet och de satt nog kvar ett tag. Sedan blir man väckt runt 8 för morgonmedicin/frukost. Men sen brukar det vara helt okej att ta en tupplur om man är riktigt trött.

Alltså, jag förstår såklart att mina ord inte är något som väger lika tungt som de inne på själva avdelningen som har lång erfarenhet av detta - men förhoppningsvis kan det ju ge dig, andra, ett litet hum om vad man ska komma ihåg att fråga innan man läggs in så kan själva personalen där ge svar som kanske kan lugna lite.

#8 Nä, och sen som jag föreslog för henne var ju att när de kom för att hämta mig kunde jag väl få ställa några frågor innan vi åkte iväg men det sa hon att man inte fick. När de väl kom var det dock som skrivet ovan inget problem alls. Förstår att det var helg och lite svårare att få tag i folk, men eftersom det arbetar minst 4-5 personer ALLTID på avdelningen så borde ju någon kunna ta 2-3 minuter och säga typ "ja hon får ha telefonen, vi har speciella mattider, etc".

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.