Annons:
Etikettmin-egen-berättelse
Läst 1698 ggr
Belimas
8/3/16, 2:27 AM

Jag och min ångest

Så glad att jag hittade det här forumet, ibland känner jag mig så ensam med min ångest och då är det perfekt att kunna skriva av sig här på forumet! Jag tänkte dela med mig av min berättelse mest för min egen del men andra kanske känner igen sig med i det jag skriver. Varning för ett väldigt långt inlägg.

Jag är en kvinna på 31 år, bor ensam i en liten stad tillsammans med mina älskade djur. Jag har en storebror som är 10 år äldre och bor i grannstaden, övriga släktingar är utspridda runt hela Sverige och inga jag träffar regelbundet. Det blir mest telefonkontakt lite då och då.

Min pappa gick bort i början av 2015, han hade varit dålig under en längre tid med KOL och proppar i benen och så vidare så det kom inte till någon överraskning när han gick bort. Även om saknaden är stor så är det skönt att veta att han slipper lida mer. När han gick bort så flyttade jag hem till min mamma för att hålla henne sällskap om dagarna, vi stod varandra oerhört nära och hon var både min bästa kompis och mamma. Vi gjorde mycket tillsammans och hjälptes åt med djuren. 

Under sommaren 2015 var jag sjuk mycket med feber som aldrig ville ge med sig mer än för någon dag, trots det kände jag mig inte nämnvärt sjuk så det var inget jag tänkte mer på just då men i september så gick det inte längre så då blev det ett besök på vårdcentralen där det konstaterades att jag hade en sänka på över 300 så det blev en snabb remiss in till sjukhuset där utredningar började göras. För att göra en lång historia kort så visade det sen att min blindtarm hade spruckit men att kroppen hade kapslat in den på något sätt så jag hade en inflammerad böld i buken och blodförgiftning. Efter en dryg vecka på sjukhuset med starka antibiotikamediciner intravenöst så blev jag sakta men säkert bättre och min mamma var hos mig varje dag (avskyr sjukhus över allt annat) för att hålla mig sysselsatt och till slut kom dagen då jag fick bli utskriven.

Sedan kom nästa bakslag, under en av alla undersökningarna när de letade efter orsaken till min feber och den höga sänkan så fann de något misstänksamt som sen visade sig vara cancer, livmodercancer. En typ som behövde opereras med så i slutet av oktober redan fick jag operationstid. Den här gången skulle sjukhusvistelsen bli minst 14 dagar så mamma ordnade djurvakter och sjukhuset var snälla nog att ordna så att hon kunde sova kvar på sjukhuset med mig för att slippa pendla fram och tillbaka. Det var en stor operation, jag öppnades upp ända nerifrån upp till bröstbenet och de plockade bort allt där nere och även ett antal lymfkörtlar som skickades iväg på odling för att se om cancern hade spridit sig.

Operationen gick bra dock och jag fick komma hem efter en 2-3 veckor men orken var totalt borta så jag var glad att jag fortfarande bodde hemma hos min mamma som bodde på markplan och inte i min lägenhet där det inte finns någon hiss utan enbart trappor. Med mitt stora operationssår så var jag tvungen att ta det lugnt och det blev bara korta långsamma promenader runt huset i början tills orken återkom sakta men säkert och medan vi väntade på beskedet om jag skulle behöva cellgifter eller inte också.

I början av december fick jag beskedet, jag behövde cellgiftsbehandling med och de ville att jag skulle börja med det redan innan jul helst men av någon anledning så ville jag absolut vänta tills efter nyår med det, dels på grund av biverkningarna av cytostatikan men det var något annat också som gjorde att jag absolut inte ville börja förrän nyår hade passerat vilket de gick med på sen.

I början av januari så var det då dags för första cytostatikabehandlingen och jag hade mamma med mig som sällskap och stöd som vanligt. Det gick inge bra dock då jag inte tålde ena sorten som jag skulle få vilket resulterade i att jag svimmade och slog upp ett stort jack i pannan som fick sys och stackars mamma fick ångest då hon var övertygad om att jag höll på att dö när alla sköterskorna kom in med akutvagnen och läkare och hela alltet. Allt gick bra dock till slut, jag vaknade upp efter att ha fått motverkande medicin och det bestämdes att jag inför nästa gång skulle få ännu mer premedicinering för att förebygga samma reaktion.

Jag skulle få behandling var 3e vecka (tror jag det var) och när andra gången närmade sig i slutet av januari i år (2016) så var jag till vårdcentralen ett par dagar innan för att ta blodprover för att se så att värdena låg bra till inför behandlingen och på onsdagen innan den planerade behandlingen dagen skulle jag in till sjukhuset för att träffa läkaren och gå igenom provsvaren. Jag vaknade av att min mammas väckarklocka ringde tidigt på onsdagsmorgonen och jag hörde att hon snarkade djupt så jag tänkte att hon skulle vakna till och stänga av den men den fortsatte att tjuta….

Utan att ana oråd så stängde jag av min väckarklocka som skulle ringa strax och gick upp för att väcka henne, tände lamporna och hittade henne liggandes i soffan okontaktbar och med ögonen öppna. Ambulansen kom ett par minuter senare efter att jag skärrad hade ringt 112 även om det kändes som en evighet. Jag förstod att det var något allvarligt fel men samtidigt fanns det ett litet hopp om att det kanske skulle gå att åtgärda men på sjukhuset fick vi (jag och min bror som jag hade ringt efter) beskedet att älskade mamma hade fått en stor hjärnblödning helt oväntat (hon var precis som vanligt när hon gick och la sig kvällen innan) och den var för stor för att göra något åt, det fanns för liten hjärnfunktion kvar för att det skulle vara någon mening och hela vår värld rasade samman. Mamma kämpade på i lite drygt 3 dygn men den 29e januari drog hon sitt sista andetag, endast 67 år gammal.

På mindre än ett år så hade jag alltså förlorat båda mina föräldrar, fått ett cancerbesked, genomgått en stor operation och påbörjat min cellgiftsbehandling.

Jag var tvungen att fortsätta kämpa på med min cellgiftsbehandling samtidigt som jag och min bror tillsammans flyttade tillbaka mina saker till min lägenhet och tömde mammas lägenhet och planerade begravningen. Mitt i allt var jag tvungen att sälja en av mina hundar med då jag tog över mammas hund och 3 hundar + 1 katt blev för övermäktigt för mig att ta hand om alldeles ensam, ett av de tuffaste besluten jag behövde ta då han var en kär familjemedlem men det var det bästa för både honom och mig själv.

Livet rullade på med behandlingar och telefonsamtal och papper som skulle skrivas på osv. osv. Begravningsdagen kom och den blev som vi hade planerat, oerhört jobbig men vi hade många släktingar på plats som stöttade oss båda. Jag försökte vara den starka i det hela då min storebror hade väldigt svårt att hantera mammas bortgång och bröt ihop flera gånger, han hade varit med om ett flertal dödsfall under det senaste året och inte bara vår pappas och mammas. I april fick jag min sista cellgiftsbehandling och det var också under den månaden jag upplevde min första panikångestattack någonsin.

Sedan dess så har jag haft ett flertal panikattacker/ångestattacker, ibland flera per dag och de kommer nästan alltid på kvällen när det börjar bli mörkt ute. De kan också triggas igång av att jag känner mig konstig i kroppen eller i huvudet och då kommer genast oron över att jag också ska få en hjärnblödning och då triggar det igång en attack. Just mörkret är det jobbigaste då det var mörkt ute när jag hittade mamma den där morgonen, i början när jag hade flyttat hem kunde jag inte somna utan att ha lamporna tända ens men det har släppt. Däremot är jag fortfarande orolig att något ska hända mig och jag inte ska kunna ringa efter hjälp och just hjärnblödning är det jag är mest rädd för att få även om jag innerst inne vet att chansen för att jag ska få det jag också är minimal men min hjärna lever ett eget liv. All stress och sorg kom helt enkelt ikapp mig till slut vilket antagligen är en stor orsak till detta.

Allt detta gör att jag oftast inte kan somna förrän det börjar ljusna ute på mornarna och även om jag sover en 8-9 timmar så känner jag mig konstant trött om dagarna, tack vare djuren så håller jag mig igång ändå och jag är fortfarande sjukskriven 100% så att jag ska kunna återhämta mig efter behandlingen. Jag har nu i en veckas tid ätit en ångestdämpande medicin för att attackerna förhoppningsvis ska lätta, det tar dock ungefär 2-3 veckor innan full effekt ges. Jag har Oxascand som jag kan ta vid behov fram tills dess om ångesten blir övermäktig, det är dock ingen medicin jag kommer äta regelbundet sen.

Jag hoppas att min nuvarande medicin kommer hjälpa mig så att jag kan gå vidare med mitt liv så gott det går och sakteligen börja jobba lite smått igen. En vacker dag kanske jag inte behöver medicinen alls, det får tiden utvisa helt enkelt. Jag går även regelbundet hos en psykolog men än så länge har det gjort varken till eller från men i kombination med medicin kanske jag får rätsida på mina tankar förr eller senare. Just nu är det många faser där sorgen gör sig påmind lite extra mycket som ska genomgås då mammas födelsedag närmar sig, sen kommer min födelsedag, min storebrors födelsedag, jul och nyår som ska firas utan henne för första gången så jag räknar med att det kommer gå både upp och ner ett tag framöver.

Om ni har orkat läsa ändå hit så ska ni ha en stor eloge! Det här var i alla fall min berättelse om hur min ångest/panik började.

Hälsningar, Belimas

Annons:
Honestyisdead
8/3/16, 2:51 AM
#1

Fick tårar i ögonen av att läsa din historia. Beklagar verkligen allt du gått igenom.

Vixxen
8/3/16, 2:52 AM
#2

Styrkekramar till dig! ❤️

Hornslandet
8/3/16, 4:28 AM
#3

Först vill jag säga att jag är otroligt imponerad av dig. Att du fortfarande klarar av att resonera som du gör, och tom skriva en post om alltihopa där du dessutom klarar av att vara extra vänlig mot ev. läsare är verkligen ett tecken på att du är en väldigt stark och speciell människa.

Det du har gått igenom vill jag inte ens gissa på hur det hade påverkat mig, jag kan bara hoppas att vara lika stark. Ångest och panikattacker är IMO en väldigt normal och rimlig effekt och reaktion på det du gått igenom. Förstå mig rätt, självklart hoppas jag du får slippa det och ännu bättre hade det ju förstås varit om du sluppit det helt, men det är inte "onormalt" alls.

Jag har själv haft mina problem med ångest och attacker, utan att alls ha gått igenom något liknande som du har gjort. Så jag försöker inte jämföra mig med dig, men jag kan relatera till hur det är när man tror man håller på att dö av hjärtklappning och spänningar i kroppen. Jag hade rejäla problem några år med detta och även om jag antagligen aldrig blir av med det till 100% så kan jag idag säga att det var länge sen jag fick nån attack som gjorde mig riktigt rädd. Jag har lärt mig hantera symptomen och att inte bli triggad till panik av symptomen som för mig alltid kom. 

Min stora hjälp kom från en psykolog. Det var nått som klickade helt enkelt i det hon sa till mig, och det hjälpte extremt mycket för mig att få höra att jag inte var så onormal som jag trodde med mina problem. Detta kommer låta dumt och kanske som en alldeles för enkel grej, men det som klickade för mig var att hon berättade för mig att det går att träna på att minska effekten av panikattacker, precis som man kan träna allt annat. Hon beskrev det som så att jag skulle föreställa mig att panikångesten var som en stor våg som sköljde genom kroppen, och istället för att vända mig mot den skulle jag försöka surfa med den. Och att jag skulle komma ihåg detta och försöka verkligen tänka på att göra detta varje gång en attack kom. Detta kanske låter dumt för vissa, men för mig förstod jag precis och började sakta men säkert att träna och satsa på att minska effekten av mina ångestattacker. För mig fungerade det riktigt väl, och det blev lättare och lättare med tiden, även om det inte var en snabb fix. I allmänhet var det jag lärde mig att ju mer jag kunde fokusera och intala mig att slappna av och "ge upp" när jag fick ångestattacker, desto mindre och kortare blev dem. Allmän ångest mellan själva attackerna minskade även de med tiden.

Det jag har beskrivet ovan kanske inte alls klickar för dig, men mitt råd är i huvudsak att fortsätta med psykologen eller testa nya tills du hittar någon som kan prata med dig om detta på ett sätt som du känner ger en effekt för dig. 

Ursäkta min långa text om mig, i en tråd som handlar om dig. Men min poäng är inte att få detta att handla om mig, utan om att försöka ge dig lite hopp. Jag har själv gått från en punkt i livet där jag brukade fantisera om jag en dag skulle kunna klara av att vara bland folk tillräckligt mycket för att kunna arbeta i ett kontor till att idag i regel inte ha några större ångestproblem till den utsträckning av att jag inte klarar av att leva ett bra och givande liv med allt vad det innebär. Man behöver inte se det som att man måste bli "helt frisk" heller, nått jag har förstått extremt väl de senaste åren är att väldigt många människor dras med såna här problem i det dolda och vågar i allmänhet inte prata om dem. Du har redan börjat göra det helt rätta och vara öppen och dela med dig, det är en väldigt bra start och jag hoppas du fortsätter med det. Prata eller skriv av dig närhelst du känner att du vill eller behöver är mitt råd, vi är många som lyssnar och tar dig på allvar, och oftast är det allt man behöver. Iaf kände jag alltid det som så, jag ville inte ha nån person som skulle känna att de behövde lösa mina problem, utan allt jag egentligen ville var att de lyssnade så jag fick ut en portion av min oro från mitt huvud, om det låter logiskt.

Jag förstår så otroligt väl när du beskriver hur dina ångestattacker "triggas igång" av olika typer av oro. Det är mycket vanligt att detta händer, och att oron bygger på rädsla för hälsoproblem. Jag har många historier kring mig själv angående detta, återigen låter det lite dumt eftersom jag inte hade haft några seriösa hälsoproblem före, men det jag kan säga är att oro/rädsla  inte behöver byggas på nått reellt för att ge väldigt verklig effekt i form av ångest och panik. Jag hade en gång en penna som gick sönder i min jeansficka, när jag sedan räckte ner handen och kände det våta bläcket så hoppade min ångesthjärna DIREKT till "det är blod" och detta triggade för mig en ångestattack. Så dumt kan det vara. Jag vågade i princip inte ta min puls på en väldigt lång tid då jag hade en stor oro för att jag hade någon slags hjärtfel (pga mina hjärtklappningar och ojämna hjärtrytm när jag fick ångestattacker). Med detta vill jag bara försöka säga att du inte ska behöva känna dig dum eller onormal för att du triggas igång av oro för tex hjärnblödning, i din situation tycker jag det är ganska förståeligt att du har såna rädslor. Men med tid och träning så kommer din oro för just de här specifika sakerna minska, vilket även verkligen skulle hjälpa din ångest. 

Jag kan säga att sömn är en av nycklarna till att du ska kunna må bättre. Det låter säkert svårt just nu, men det är iaf en sak som verkligen är värd att försöka träna på när du känner att du kan. Är det nått som bygger på ångestproblem så är det sömnbrist och sömnproblem (detta är även min akilleshäl). Det svåra är ju förstås att det är en ond cirkel, sömnbrist och dålig sömn ger mer problem med ångest, som i sin tur saboterar möjligheterna till bra sömn. Men man måste försöka sova så bra man kan, om man verkligen vill försöka må bättre. Även detta är någonting som det går att träna på, men det är inte lätt. Om du känner att du kan komma till en punkt där du orkar, så skulle jag råda dig till att i princip sätta en absolut fast tid där du tvingar dig själv att gå och lägga dig varje kväll, och sätter ett mål på att hålla den tiden åtminstone ett par, tre veckor till att börja med. Även om du inte kan somna, så går du och lägger dig prick den tiden varje kväll, med inställningen att sömnen kommer när den kommer. Tro mig, jag vet att det är svårt. Och är det nått jag bannar mig själv för så är det att jag fortfarande faller in i perioder idag när jag sover sporadiskt och dåligt, vilket jag vet alltid ger sina konsekvenser.

IMO är sömn lika viktigt för en person med ångestproblem som det är för en alkoholist att inte dricka, och när vi som har dessa problem faller in i dåliga sömnrutiner är det som när en alkoholist faller av vagnen och dricker några öl… :/ Att sova 8-9 timmar över förmiddag/lunch i din situation är helt enkelt inte alls lika bra som om du kunde få sova hela nätter, och det är inte konstigt att du känner dig trött, dels på grund av detta, dels på grund av ångesten. Är det nått som kan trötta ut en människa, så är det oro, ångest och rädsla.

Medicinen kan jag inte kommentera så väl. Det är du själv som får bedöma vad du själv behöver. Själv fungerade det för mig att bli bättre utan ångestdämpande, men jag vill inte för den skull påstå att det funkar för alla. Jag tror dock på att om man ska ta sådan medicin så bör det vara med en inställning av att det skall vara en temporär hjälp, en krycka eller bandage snarare än att man ska lita på att den kommer lösa ens problem. Det är min personliga åsikt, andra kanske inte håller med mig.

Till slut vill jag ursäkta för mitt väldigt långa inlägg. Jag vill verkligen poängtera att jag inte skrev nått av det jag skrev för att få detta att handla om mig, absolut inte. Jag ville bara försöka ge dig lite av det jag kände att jag hade velat få för några år sedan, vilket är en känsla av att det inte är omöjligt att i princip bli kvitt med panikångestattacker och att det man känner idag måste inte alls vara i närheten av lika jobbigt om ett år, och ännu längre in i framtiden. Det går att förbättra sin situation, det kommer kännas skit under tiden och det kommer vara mycket upp och mycket ner, men det är inte omöjligt. Det hjälper oerhört mycket att ha nån att prata med om allt, och jag hoppas du är öppen mot din bror och även fortsätter skriva online som du gör! 

Jag har bokmärkt tråden och följer gärna och lyssnar på dina tankar om/när du känner för att du vill skriva av dig.

Belimas
8/3/16, 1:51 PM
#4

#1 & #2
Tack så mycket!

#3
Du behöver inte be om ursäkt för att du skriver om din situation, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Min mamma led också av panikångest vilket triggades igång när hon gick in i den ökända väggen på jobbet = stress och även bortgången av hennes föräldrar nästan i samma veva och med kort tid emellan så jag känner igen mig mycket i hur hon hade det också även om hon på senare tid inte alls hade samma besvär av det längre.

Ja jag är inte ett dugg förvånad över att jag har drabbats av ångest, som min husläkare sa så var det nästan väntat efter allt som har hänt sedan februari 2015 (när min pappa gick bort). Jag hade hoppats på att få slippa det men det fick jag inte och jag får försöka acceptera det och göra det bästa av situationen. Jag är glad dock att jag har min bror på relativt nära avstånd och f.d. grannar till min mamma som har kommit att stå mig nära och hjälpt mig med djuren när jag har fått mina behandlingar och helt enkelt varit några att prata av mig med. Jag har även ett par kompisar utspridda runt landet som jag chattar dagligen med och som känner till allt och även de kan jag vända mig till när jag känner att jag behöver prata av mig och ventilera mina tankar.

Det är lite så jag också försöker tänka, att acceptera attackerna och fokusera på ex. andningen eller något annat och tänka att den går snart över igen. Jag håller inte på att dö eller få en hjärnblödning eller liknande. Ibland har det även hjälpt att ta ut hundarna på en promenad, både den friska luften och att få något att göra har lugnat ner mig vid vissa tillfällen när jag har känt att jag inte kan sitta still.

Innerst inne vet jag ju att det inte är några större fel på mig, mitt hjärta är kollat flera gånger med EKG inför behandlingarna och det har inte visat på något, mitt blodtryck brukar vara ett skolboksexemplar osv. och det är också det jag brukar försöka intala mig själv när jag känner paniken/ångesten komma krypandes allt för att försöka kontrollera tankarna.

Jag tror dock att det kommer hjälpa en del sen när jag väl börjar jobba lite igen, även om det bara är 2 timmar per dag till en början så måste jag ändå gå upp tidigt på morgonen vilket innebär att jag (förhoppningsvis) kan somna tidigare med. Att även ha något att göra varje dag och träffa folk tror jag kan underlätta för mig, jag är en person som trivs bäst med rutiner och jag är social av mig så jag hoppas att det kommer bli ett steg i rätt riktning.

Hornslandet
8/7/16, 1:36 AM
#5

#4

Jag känner igen mig mycket i hur du beskriver dig. Eller ännu mer hur jag kände mig för några år sen, kanske jag ska säga. Mina föräldrar har också haft sina perioder med liknande problem (men man pratade inte så mycket om det förr, eller på samma sätt), så det kan ju vara att det är nått anlag som ligger dolt i nån gen, vad vet jag.

Det är härligt att höra att samtidigt som du beskriver dina problem, så har du inte glömt att kunna tänka positivt. Det ska du absolut hålla på, även om det är extra svårt då och då! 

Bra att du gjort EKG osv. Det är alltid bra att ha ett svar "svart på vitt" man kan komma ihåg när man tvivlar på sin egen kropp. Det gäller att inte lita på sin oro som om det vore fakta. Så ser jag det iaf, jag vet att min oro och mina ångesttankar ljuger för mig, så att säga :)

En sak jag kan säga, och jag vet inte huruvida det hjälper eller ej, är att jag själv aldrig förstog eller har "listat ut" anledningen till att mina problem började. Faktiskt så var det för mig kontraproduktivt att försöka förstå "varför" istället för att fokusera på hur jag skulle ta mig ur skiten. När jag till slut släppte (så gott jag kunde) på varför allt hände så blev det lättare att slippa symptomen och må bättre. För mig. Man måste helt enkelt se vad som funkar bäst för en själv, men det som är värt att komma ihåg att det går att träna bort panikångest, och verkligen åtminstone att minska längden och effekten av attackerna ordentligt. För mig var det som funkade att, när jag fick attacken, tvinga mig själv att försöka slappna av i hela kroppen och tänka "det går som det går", i princip, om och om igen. Det är förstås ingen lätt sak till en början samtidigt som man har maxpuls och rädsla i kroppen, men det var det som funkade för mig på sikt.

Önskar dig allt bra framöver, jag tror på dig och att du absolut har det i dig att kunna göra stora framsteg och må bättre i framtiden. Underbart att höra att du har vänner du kan prata med, det är en extrem hjälp att känna att man inte är ensam i kampen, så att säga!

Upp till toppen
Annons: