Annons:
Etikettmin-egen-berättelse
Läst 3560 ggr
Anonym
Anonym
2016-01-31 17:13

Finner trygghet i självhat

Jag började skära mig när jag var 11 (är 15 nu). Blev djupt deprimerad när jag var 12, fick ätstörningar, slutade gå till skolan , försökte ta livet av mig och fick ligga på sjukhus och bup-akuten. Jag har väl mått piss från och till sen jag var 12 helt enkelt. Jag mår bra i perioder. Jag försöker älska mig själv, jag försöker må bra, men jag slutar lika fort och går tillbaka till självhat och självdestruktion, för jag är van vid det. Jag känner mig trygg med att hata och förstöra mig själv, och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen som bryr sig om mig, inga vänner, pappa har jag nästan ingen kontakt med och mamma mår också dåligt så hon lägger inte märke till mitt mående.

Annons:
Loollo
2016-02-15 23:59
#1

Tycker du ska försöka hitta en bra psykolog någon som kan hjälpa dig med ditt mående. Jag lider av extrem panikångest och är livrädd för att dö ist. Men jag har själv vart 15 år och känt som du känner. Men du måste hitta nått du vill leva för. Skaffa ett husdjur, börja på ett gym, eller bara ta promenader i skogen och börja fota. Fotografera allt du ser i naturen. Lägg in som på datorn och kolla på bilderna. Det finns mycket att leva för men när man är på botten så ser man det inte. All kärlek till dig. Du förtjänar ett bra liv.

Zadeira
2016-02-16 11:06
#2

Som du säger finner du trygghet i det du är van vid. Du vet precis hur det går till med självhat, destruktivitet och att ha det dåligt. Det är väldigt svårt att förändra det helt själv. Jag tror du behöver regelbundet stöd av kurator, psykolog eller liknande som kan hjälpa dig att bryta dessa mönster.

Istället för att självskada så gör något gott för dig själv. Det kommer kännas meningslöst, fånigt, jobbigt, konstigt och svårt men gör det i alla fall. Det kommer kännas otryggt och osäkert och förvirrande, men ge dig själv den chansen att vänja dig vid att ge dig själv bra saker istället. Tillåt dig att känna precis det du gör, men agera med ditt eget bästa i åtanke, ditt eget bästa på lång sikt.

Att självskada, hata sig själv mm är en kortsiktig lösning som känns bra i stunden. Men det kommer inte att hålla att leva ett helt liv så. Tänk på att ditt långsiktiga mål är att leva ett värdefullt liv och det innebär att du kanske just nu i en period måste leva med obehaget att försöka tycka om dig själv.

[Silverräv69]
2016-02-17 12:55
#3

Jobbig sits du sitter i och att du inte har en stark klippa som du kan prata med.
Jag lovar att din mamma vet vad du går genom, du tror det säkert inte, men hon ser mer än du tror och du påverkar henne jättemycket också.
Helt enkelt en dålig spiral där ingen av er kan hjälpa varandra, därför ska du egentligen vända dig till en 3'e part, men det är sällan man klickar direkt med en terapeut.

Gamla vanor är trygga pga ens rutinmässiga beteende och för att man är så ängslig av den okända. Man vill inte ändra på det, för att du inte vet vad som kommer hända om du slutar.
Jag har också varit livrädd för förändringar, men har jobbat bort mycket av rädslan, men den kryper på min nu också.

Jag tror du ska bryta beteendet genom att ersätta det med något annat, som är bra för dig eller får dig att känna glädje.
Jag glömmer "verkligheten" eller gömmer mig från den i musik, filmer/serier eller böcker. När du känner att du vill skada dig själv, när du verkligen når botten och finner ingen tröst, sätt på en film eller läs ett kapitel ur din absoluta favoritbok.

När du får in den rutinen kan du ta det ett steg längre, säga tack till dig själv varje kväll för att du "överlevde dagen". Börja tänk efter vad det är som fick dig att hata dig så djupt, en händelse, kommentarer, känsla av att ha fel kropp, missnöje, känsla av värdelöshet, ingen mening med livet mm.
När du börjar få svar på dina grubblerier kommer bitarna så småning om komma på plats och du kommer lära känna dig på nytt. Du kommer, precis som jag få många bakslag och de kommer kännas mycket tunga. men kom ihåg att morgondagen är en ny dag och gårdagen kan du lämna bakom dig, du kan inte förändra den, men du kan förändra dagen som står framför dig.

Att förstå andra hjälpte mig också, för det ryckte mig ur mitt mörker för en stund och fick mig att tänka. Min mamma gick in i väggen och jag hade aldrig kunnat hjälpa henne om hon inte förklarade för mig vad hon gick genom. Vi hjälpte varandra och kunde så småning om bli bra båda 2. Om du inte vet hur du ska börja prata med din mamma, skriv ett brev till henne, om hur osäker du e om att prata med henne, men att du och hon behöver hjälpa varandra och sedan kan du berätta om dina tankar.
Jag skrev alltid lååånga noveller till min mamma, då orden inte kom fram när vi satt bredvid varandra, men på papper flödade orden som ur en kran. Jag slår vad om att du har mycket på hjärtat och att det är tungt att bära själv.

Hoppas det hjälpte dig lite, du kan PM'a mig närsomhelst om du vill. Lycka till!

Upp till toppen
Annons: