Annons:
Etikettergeneraliserat-ångestsyndromgad
Läst 1973 ggr
Burreburr
1/12/16, 1:03 AM

Vågar inte söka hjälp

(Ingen aning inom vilken kategori jag skulle posta detta ) Har länge varit i någon slags depression, varit hos skolkuratorn & sjuksköterskan som konstaterat att jag både har ångest och är deprimerad utifrån det jag berättat för dem. Blev remissad till vårdcentral till en psykolog där för att få hjälp med sömnen. Efter första samtalet så sa hon att jag verkade vara en jätteglad och fin tjej och inte alls kunde må dåligt… Blev rätt chockad och vågade inte säga något alls för kände att jag var påväg att bryta ihop. Efter ca 5 samtal tyckte hon att hon hade gjort allt hon kunde göra för att hjälpa mig och vi sa som hejdå efter det då. Men nu sitter jag här med andnöd och en klump i magen, kan varken sova eller ta mig utanför mitt rum för allt känns så oerhört jobbigt.. Och nu har jag insett att jag måste söka hjälp på nåt sätt men vågar inte kontakta psykologen igen pga det hon sa… Är det nån som varit med om nåt liknande tidigare? Tips på hur jag ska gå tillväga för att få hjälp utan att någon ska säga att "du mår bra"…? Tror det förstörde tilliten rätt mycket till psykologer..

Annons:
Duck Lord
1/12/16, 1:10 AM
#1

Tala om för skolan att du behöver prata med någon annan för att din förra psykolog inte hade förmågan att hjälpa dig.

To be råttägare. For now webdesigner. https://neiwi.com

Duck Lord
1/12/16, 1:10 AM
#2

Själv har jag inte varit med om det, för jag övervann min ångest när jag friskförklarades

To be råttägare. For now webdesigner. https://neiwi.com

[LoveUnite]1
1/12/16, 1:22 AM
#3

Depression och ångest kan ju komma i omgångar, sk periodare.

Jag är en sådan, blir deprimerad i perioder.
Jag var riktigt deprimerad ett tag, endast för en läkare frågade mig kom jag till vc kurator och sedan till psykolog, men, detta tog 3 månader innan jag ens kom till kuratorn, och sedan för att komma till psykologen tog 1 månad.

Jag hade självklart blivit mkt bättre och tagit tag i mig själv igen men ville gå till psykolog ändå eftersom jag faktizkt var rädd med den djupa deprissionen jag var i innan.

Psykologen förklarade att det verkar som jag är en periodare men jag kände mig själv tillräckligt bra för att veta när jag faller in i dem och hur jag ska ta mig ur dem.

Mhm…

Var där kanske 1 månad med 1 samtal i v.

Sedan slut.

6 månader senare eller något började jag bli deppig igen (hade många i famlijen som dog under detta året också) ringde för att få tid hos psykologen men enligt dem fick jag börja om från början igen.

Jag bröt ihop i tårar efter samtalet och sedan struntade jag i det. Orkade liksom inte.

Så när du väl kommer till kurator/psykolog kanske de ser dig som glad för du uttrycker dig glatt, ler, skrattar, pratar osv, detta gjorde jag också, MEN, min psykolog samt kuratorn gick ju in i djupet, frågade verkligen djupa frågor osv.

Det gäller att våga säga hur man verkligen mår och hur man har mått.

Men din psykolog kanske inte frågade dessa frågor utan bara tog till det yttre hon såg,,,?

Sedan ska ju psykologer kunna dessa saker, att en kurator missar det kan jag förstå men inte en psykolog.

Fick du svara på frågor på ett formulär?

Det fick jag redan hos kuratorn…

Valkyrija
1/12/16, 1:24 AM
#4

Men gud vilken helknäpp psykolog du kom till! Nu vet jag inte hur gammal du är men antingen så går du till skolan igen och säger vad som hände och att du känner att du verkligen behöver hjälp fortfarande eller så vänder du dig direkt till din VC och ber om att få en annan psykolog/kurator om den möjligheten finns ❤️

🌺 - Travhästen söker medisar! - BlommaSajtvärd för Nyhedendom, Stenar, Socialt stöd och Travhästen.
**Medis på Huskatter och Råttor

allhealing
1/12/16, 1:25 AM
#5

Ge aldrig upp bara för att en person inte kan hjälpa dig. Gör som du redan fått rådet här i tråden. Tala om för skolan att du behöver mer hjälp. Du behöver djupare hjälp. Och du behöver hjälpen nu.

Det är inte fel på dig för att en person du vänt dig till inte kan hjälpa dig. Du behöver möta andra personer som arbetar med att hjälpa. När du möter nästa person kommer du märka att ingen gör exakt likadant. Vi har alla våra styrkor och svagheter. Se det från den ljusa sidan. Psykologen du träffat har gett din insikten att ni två inte var den perfekta kombinationen för att nå den lösning du önskade.

Lycka till nu =)

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

Lubsan
1/12/16, 1:47 AM
#6

Jag var deprimerad med ångest och panikångest när jag var yngre, mellan 13-19 år ungefär.  Samma som för dig så började min första kontakt med en kurator, det gav mig dock ingenting men jag hade superbra lärare som kämpade för att jag skulle få hjälp av BUP, vilket jag tillslut fick. 

Jag var inlagd på BUPs avdelning flertal ggr, under några månaders tid och alla andra patienter och (en del av) personalen sa att dom inte förstod att jag mådde dåligt för jag var ju alltid så himla glad och skrattade. Såklart kan man vara glad och skratta även om man har diagnosen depression, det är inget konstigt alls. En person som jobbar med samtalsterapi bör dock förstå att det är en lång process att kunna våga öppna sig, att bara för att man ler eller skrattar eller säger att allt är bra, så är inte det ALLTID sanningen. Min första samtalskontakt i öppenvården gav mig ingenting, så jag sa till att jag ville byta, vilket jag då fick och den nya samtalskontakten lyckades efter flera månader bryta sig igenom min mur och faktiskt hjälpa mig att må bättre. Du har inte gjort någonting fel alls, du har bara träffat helt fel person. Kräv, eller prata med någon som kan hjälpa dig kräva det du har rätt till och förtjänar, att må bra! ❤️

Annons:
rebz
1/12/16, 1:52 AM
#7

Har i princip varit med om samma sak. Dock handlade det om min medicinering. Efter 6 månader med medicin hade jag uppföljning och den läkaren ansåg att jag inte alls hade ångest och var orolig och tyckte jag verkade må bättre och inte var deprimerad längre. Trots att jag i väldigt många år haft depressioner som kommit i vågor ofta. Så hon ville att jag skulle sluta med den antidepressiva i alla fall. Kände mig missförstådd, trots att denne läkare kunde läsa min journal och allting som uppdaterades efter varje psykologbesök. När man mår som mest dåligt så kan man ofta inte säga ifrån, man bara är i sitt djupa svarta hål fyllt med ångest, oro och 10 000 känslor som åker berg-och-dalbana.

Hur som helst så slutade jag inte med medicinen då min psykolog ansåg att jag skulle få fortsätta. Då låg jag ändå på lägsta doseringen. Idag ca 1 år senare äter jag nu mera maxdosen. Så de kan ha så himla fel ibland! Ibland säger min psykolog också att jag verkar må bättre, men vi fortsätter ändå prata, diskutera och försöka jobba med känslor etc. Ibland är man väldigt bra på att få andra att tro att man mår bra när man egentligen är på botten, det är något man kan tycka att psykologer bör kunna se igenom men tyvärr är det inte så.

Jag tycker att du ska ta kontakt med psykiatrin igen och helt enkelt be om att få en annan psykolog. Ibland funkar man inte tillsammans och det finns med 100% garanti en psykolog där som faktiskt ser dig och vill finnas där och hjälpa dig i det du går igenom. Det är dags att du sätter dig själv först och får det du behöver! :)

Kamera: Canon EOS 760D
Objektiv: Canon 10-18mm, Canon 18-55mm, Canon 24mm, Canon 50mm, Tamron AF 55-200mm
Blogg: http://www.jarnefjordfoto.blogg.se

Burreburr
1/12/16, 2:04 AM
#8

loveunite; psykologen började med att kartlägga min umgängeskrets typ..frågade aldrig om något "djupt" heller för den delen. Sen sa hon som inget vettigt.. For mest dit för att jag trodde de skulle ge något! Det konstigaste var att hon ville att JAG skulle säga vad hon skulle fråga mig, vad jag tyckte hon glömt fråga som hon borde fråga. "Vet inte riktigt vad man pratar om vid sånna här samtal för aldrig gått till något psykolog" var det jag svarade. "Nä det kan ju vara svårt att komma på något, ska vi avsluta nu?" Kunde det låta vid slutet av samtalen… Kändes som att hon inte tog mig så seriöst.. Fick också fylla i ett formulär hos kuratorn då hon tyckte jag verkade nedstämd. Lubsan: förstår att jag egentligen borde stå på mig och kräva hjälp nu, men ALLTID varit den starka tjejen som aldrig "visar känslor" typ (mina vänner säger jag spelar tuff men är en riktig mjukis..) Lärt mig att lösa all problematik själv och bygga upp en fasad typ.. Alltid haft svårt att be om hjälp pga det tror jag… Att visa att jag "kan själv", men det tar ju stopp till slut känner jag nu.. Funderar på att ta upp mitt mående hos läkaren på vårdcentralen jag bokat tid hos pga sömnproblem, är det något man kan börja med?

[LoveUnite]1
1/12/16, 9:33 AM
#9

VC kan vara bättre, värt ett försök.

Det är psykologerna som ska fråga frågorna, finns de som är deprimerade men som inte vet varför… hur ska de kunna säga vad "problemet" är liksom 😇

Hon du gick hos tar nog inte sitt jobb på allvar.

Gå till vc, säg hur du mår (man får dålig sömn av att vara deprimerad samt vice versa) och om läkaren inte själv säger att du ska gå till deras kurator be om det.

Oftast får man gå till vc kurator,  där kollar de hur pass deprimerad du är, är det högt på skalan blir det remiss till sjukhusets psykolog.

Upp till toppen
Annons: