Annons:
Etikettsocial-fobi
Läst 7194 ggr
[kanskemenbarakanske]
11/2/15, 4:01 PM

fobi för att äta med andra

Det sociala delen har blivit så mycket bättre för mig. Förut fick jag panik av tanken att gå på en fest, stå i kö, känslan av att alla tittar utan anledning osv. Den delen är nästan borta. Det är ingen fobi längre och jag kan hantera detta! Men något jag inte övervunnit som är så jobbigt för mig är delen att äta med andra. 

Att sätta sig ner med andra personer, sitta face to face och samtala, kanske hamna i centrum i ett upplyst rum känns så jobbig. Det fungerar om jag är själv med någon eller om jag sitter med få kompisar jag verkligen känner. Men under 1 års tid nu har jag kommit på så många ursäkter till att inte äta hos mig pojkvän och hans familj tex. Det är pinsamt rent ut sagt. Detta är något man SKA kunna! 

Känslan av att kanske få en jobbig fråga mitt i allt och rodna framför alla, så alla ser, är jag så himla rädd för. För prata kan jag. Inte så att jag stammar eller har så utan jag rodnar så himla lätt! Att jag rodnar kan jag liksom inte hindra utan gör jag det kommer alla se. När jag väl sitter där framför alla vet jag att jag inte bara kan resa mig upp och gå iväg, då kommer ju alla tycka jag är skitkonstig liksom..

Har ni samma problem eller har haft? Snälla vill verkligen ha hjälp med dethär.. Kan inte fortsätta tacka nej till middagar som jag blir bjuden på hur länge som helst och fruktar den dagen jag faktiskt måste…

Annons:
ilenna90
11/2/15, 4:10 PM
#1

jag förmodar att din pojkvän vet om orsaken till att du inte vill/kan följa med på middagar? Kan det inte vara ett alternativ att han berättar om din rädsla? att du tycker det är väldigt jobbigt och att du särskilt oroar dig över delen att du rodnar lätt. det kanske kan kännas pinsamt att han berättar det men då kanske det skulle ta bort ett stort ångestmoment när du väl är på middagen? att dom vet om att du tycker det är jobbigt. och skulle du av någon anledning ändå behöva gå iväg en stund för att det blir alldeles för jobbigt så skulle ju inte någon tycka det var ´konstigt´ för att dom då vet anledningen. 
vet inte om det skulle funka för dig men bara en tanke (: kommer nog säkert bli lättare ju fler gånger du utsätter dig för det också, precis som du säger att du övervunnit dom andra fobierna.

[kanskemenbarakanske]
11/2/15, 7:35 PM
#2

Han vet och han har även berättat lite smått att jag inte är så säker i den sociala biten liksom. Spelar ingen roll om dom vet eller inte, jag skäms över att inte våga prata med dom och vara social. Jag vill våga visa vem jag är och vara en del av hans familj, men det går liksom inte.

Utsatt mig och kommit en bra bit på vägen. Men detta verkar inte vilja ge sig, det sitter ganska djupt. 

Känner liksom att skulle jag få panik, så kan jag inte gå därifrån. När jag hade problem med kö osv så tvingar mig ingen att stå kvar. jag kan ju bara gå ut ur kön för det känns mer normalt då andra tror att man kanske glömt något i affären osv. Men på middagar så måste man sitta där och vara trevlig och man har mer press på sig att hans familj ska gilla mig.  Eftersom jag redan har detta problem blir kraven helt enkelt för höga…

sarakaka
11/11/15, 12:20 PM
#3

#2 Jag förstår dig men du har inget att skämmas för! Förstår att du känner så, för man är alltid hårdare mot sig själv än vad andra är. Jag tror att om föräldrarna visste att du tycker att middagar är jobbiga situationer så skulle de vilja hitta på något annat med dig istället! Så kan ni lösa det på ett sätt som du bara kan ha glädje utav. :) Tror du att de skulle förstå och göra så?

[kanskemenbarakanske]
11/11/15, 12:28 PM
#4

Dom har faktiskt inte fråga om att göra något annat. Att äta är liksom det man gör, verkar det som :/

sarakaka
11/11/15, 12:31 PM
#5

#4 Kan inte du fråga? Gå på bio? Bowla? Filmkväll? Göra julpyssel? Din kille kanske kan styra upp något :)

[kanskemenbarakanske]
11/11/15, 1:27 PM
#6

skulle ju kunna fråga men problemet kvarstår ju fortfarande dock..

Annons:
kikare
3/18/16, 11:31 AM
#7

Hej! Känner igen mig väldigt mycket i äta-problemet.. Har begränsat i stort sätt hela mitt liv (är tjej 23). Undviker att ens lära känna människor eftersom jag fruktar för att jag någon gång kanske måste äta med dem. Jag får vänner men vill aldrig liksom lära känna dem mer än ytligt. Hör av dig om du vill prata! :)

RubyGloo
3/19/16, 1:23 PM
#8

Du är inte ensam! Jag trodde länge att jag var den enda som kände så här och kämpar fortfarande med dessa tankar och ett undvikande beteende för situationer som medför stark ångest. Att vara "fast" sittande ansikte mot ansikte vid måltider, möten, tåg är helt outhärdligt då allas blickar är på mig och jag får panikattack och rodnar. Att tala på tilltal inför grupp är hemskt! Speciellt i inomhusmiljöer och av någon märklig anledning i starkt lysrörsljus. Utomhus mycket bättre då det känns som om luften svalkar hettan inombords! Kanske är det inte lika "instängt". Att ha fobi för att rodna kallas erythrophobia. KBT Kognitiv Beteende Terapi kan hjälpa lite men det är svårt. SSRI medicinering som lindrar ångest (och depression) är Sertralin men slutade pga biverkningar viktuppgång tyvärr. Inderal som är betablockerare och sänker blodtrycket funkar i jobbiga situationer jag måste utsätta mig för. Det används ofta av tex artister med scenskräck. Fick först 10 mg utskrivet på VC men sedan höjt till 40 mg då jag tror kroppen anpassat sig… Inget jag tar dagligen men det lugnar mentalt att veta det dämpar de värsta symptomen om jag behöver! Tar det ca 30 min innan och det täcker ca 5 timmar för mig upplever jag det. Man kan bli lite trött och torr i munnen men helt OK. Det hjälper mycket mot det jag hatar mest: att rodna inför andra. Hoppas det hjälper dig lite i alla fall! Många år av googlande och försök att hitta vägar med detta ;) Har tom kollat upp en operation som kallas ETS. Titthåls operation där lungorna tillfälligt kollapsas, nerver knipsas eller bränns vid ryggmärgen till funktioner som bla påverkar rodnad. MEN den ger bieffekter! ofta förekommande som svettningar kyla håravfall torrhet etc… och i sällsynta fall Horners Syndrome då ögat får hängande ögonlock! Ett högt pris att betala och dessutom dyrt för plånboken. Finns dock specialist kliniker i England USA Finland då man inte gör detta i Sverige pga riskfaktor. En sak som hjälpt mig är att lista positiva affirmationer. Var stolt över dig själv du är vacker känslig och unik med dina små egenheter. Våga skratta åt sig själv och avdramatisera mera =) Kram och hör av dig om du vill prata!

Aniara14
3/28/16, 9:11 PM
#9

Jag har själv inga problem med att rodna så det kan jag inte säga nåt om. Däremot skulle jag vilja beskriva hur jag tänker och känner när jag ser nån annan som rodnar, oavsett om det är mer eller mindre.

Jag tänker absolut inte att det där är en blyg och osäker person som beter sig pinsamt och löjligt, ha ha. Istället får jag direkt en känsla av att det är en livlig och engagerad person, aktiv och intresserad av det som diskuteras eller av dom andra människorna runt omkring sig. Alltså raka motsatsen till slö, slapp, trög, likgiltig, ointresserad, oengagerad osv.

Jag tycker också att nästan alla blir lite snyggare och liksom mer levande när dom får färg på kinderna, och jag associerar också automatiskt till sport, motion och friluftsliv, för i såna sammanhang blir ju dom flesta ganska rödblommiga i ansiktet. I synnerhet om det är utomhus.

Sammanfattningsvis så får jag faktiskt bara positiva känslor när jag ser folk som rodnar. Inte vet jag om det är till nån hjälp eller tröst för er som upplever det som ett problem, men jag fick i alla fall lust att skriva vad jag tycker om saken.

An ounce of prevention is worth a pound of cure

Upp till toppen
Annons: