Annons:
Etikettallmänt-om-ångest
Läst 3361 ggr
Anonymous3
8/12/15, 4:04 PM

Jobbångest

Hej

Jag har precis gått ur högskolan, jag är 22 år, flyttat till en ny kommun där jag inte känner någon och försöker nu skaffa körkort. Och just det, jag har fått jobb.

Jag har sett fram imot att jobba i stora delar av mitt liv, att kunna tjäna egna pengar osv och nu när jag är här, så fixar jag det inte, jag känner mig så jäkla misslyckad att det finns inte.

Jag har ett ganska krävande yrke med mycket ansvar, har jag fått reda på nu iallafall. Jag sitter här på jobbet och skriver detta för att varje dag så länge jag jobbat här (vilket är ca 2 v.) så har jag haft en fruktansvärd ångest, med inslag av panikattacker. Det här är inte hållbart och jag vill inget annat än att sluta och göra något annat. Jag sitter på mitt kontor och skakar av ren ångest, gråter på toaletten här på jobbet, när jag kommer hem så kan jag stå i hallen i många minuter och bara skaka, gråta, hyperventilera och skrika rätt ut av ren panik. På kvällen så har jag en fruktansvärd tryckande känsla över bröstet och jag kan inte andas. Ibland händer det att jag spyr och jag kan knappt äta för jag mår illa hela tiden. Har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv och hela min kropp och psyke skriker efter hjälp, att det här går inte.

Jag vill bara sluta, här kan jag  inte vara, det går inte. Jag har lite pengar undanlagda så jag borde klara mig i någon månad iallafall….men jag har aldrig varit någon som ger upp, jag har kämpat mig igenom allt i mitt liv och alltid lyckats, och nu har jag sprungit rätt in i en vägg känns det som, det tar bara tvärstopp. Det är så mycket på en gång, jobb, nytt ställe, körkort, lämnat allt jag vet bakom mig…

Har pratat med mina föräldrar och de tycker att jag ska jobba vidare, att alla har det jobbigt på jobbet. Och jag vågar inte säga upp mig för allt jag kan tänka på är hur besvikna de skulle bli på mig, de, hela släkten och mina vänner.. Och det ger mig bara mer ångest.

Men vad fasiken ska jag göra då, jag fixar inte att må så här, det går inte jag kommer att gå under…Allt jag kan tänka på, är hur jag bara vill dö, gör vad som helst bara jag slipper detta..

Hur hade ni gjort i min situation? Hade ni lyssnat på eran kropp eller kämpat mot den? Vad ska jag göra?

Ursäkta för ett långt inlägg,,

Annons:
Kerstinfalk
8/12/15, 4:09 PM
#1

Hej!
Jag tycker att du skall ta kroppens signaler på allvar. Om det blir mer outhärdligt så borde du sjukskriva dig.

Om du känner att du har kraft kvar så borde du söka andra jobb. Tanken på att det här bara är temporärt kan göra det enklare. 
Du är ung och det är absolut inte fel att byta jobb, söka nya studier eller byta bana helt. Gör vad du vill.
Sök sent till högskolan och ta någon strökurs i värsta fall.

Bit för all del inte i hop i onödan.

Sagolikt
8/12/15, 4:13 PM
#2

Du behöver avlastning/en ventil. Din arbetsplats kan ha ett avtal med te x företagshälsovård, annars får du söka hjälp genom vårdcentralen. Förklara för din chef att omställningen studier-arbetsliv är jobbig, du behöver inte gå djupare in på det än så.

Lycka till! Stor kram.

Anonymous3
8/12/15, 4:30 PM
#3

#1
Jag skulle hemskt gärna sjukskriva mig och säga upp mig så att jag aldrig mer behöver sätta foten i byggnaden! Jag håller för tillfället på att söka andra jobb, men man vet ju hur svårt det kan vara att få napp där och jag är livrädd för att fastna i arbetslösheten, har varit där innan. Men det känns väldigt bra att se dig skriva att man inte ska bita ihop utan lyssna på sin kropp, känner mig lite mindre ensam nu.

Jag sökte faktiskt några kurser till högskolan nu när du sa det, kan kanske leva på csn ett tag till, jag har ju gjort det förut.

Jag vet att jag inte kan vara kvar här, om jag mår så här dåligt efter två veckor så kan jag knappt föreställa mig hur det kommer vara om 2 v till. Men samtidigt så känner jag mig som om att jag sviker mina kollegor om jag skulle lämna dem mitt i allt detta, det är mycket jobb som måste göras.

#2
Tack för tipset :) Jag har väldigt svårt att söka hjälp för saker generellt sett eftersom att jag då måste erkänna att jag har misslyckats på något sätt, i detta fall så har jag misslyckats med att må bra. Jag vet hur dumt det där låter men i min hjärna så är det vettigt. 

Men tack för responsen båda två, det värmer verkligen :)

Kerstinfalk
8/12/15, 4:39 PM
#4

En arbetsplats som genererar den mängden ångest inom 2 veckor kan inte ha en bra inskolning. Du borde ju ha lägre krav på dig de första året. Om du säger upp dig nu eller när du fått en annan sysselsättning så kanske ledningen tar arbetsplatsens problem på allvar. Det är inte ditt fel att du hamnat i det här och det är heller inte ditt ansvar. Det är egentligen mer sunt att säga upp dig och göra något du trivs med istället. För långtidssjukskrivna som går in i väggen kostar samhället mer.
Så att lyssna på ditt hjärta gynnar både dig och samhället i längden.

Anonymous3
8/12/15, 4:52 PM
#5

#4

Nej det har inte varit någon bra inskolning alls faktiskt, skulle behövt ha en försiktig upptrappning av  arbetsuppgifter, kanske börjat med nått litet och sedan tagit tag i mer avancerade uppgifter, speciellt eftersom det här är mitt första riktiga jobb (som de är mycket medvetna om).
Men redan första dagen så fick jag långa listor av saker jag var tvungen att fixa, och redan innan jag hunnit lära mig att logga in på datorn så hade jag en bunt med papper på mitt skrivbord. Jag har trevliga arbetskamrater och så men de har ju fullt upp med sina egna arbetsuppgifter och det förstår jag ju att de har,
de hjälper där de kan och har tid.

Redan under vecka 1 så hamnade jag på ett möte om något stort projekt som jag knappt visste vad det handlade om, ännu mindre vad jag skulle göra i projektet. Sitter nu med typ 5 projekt som ska startas och fixas, medans jag knappt kan hantera systemet som finns på datorn.

Ursäkta mitt långa inlägg men jag tror jag behövde skriva av mig lite.

Tack så mycket för dina ord och tips, skönt med någon som lyssnar och förstår.

Sagolikt
8/13/15, 10:27 AM
#6

Har du kontakt med någon gammal klasskompis från högskolan? För mig var det värdefullt att få spy lite galla tillsammans med någon som var i samma process. Få höra att det är en jobbig omställning och inte bara mig det är fel på. Nån som tar ens eget parti och inte känner chefen.

Annons:
[Silverräv69]
8/13/15, 11:38 AM
#7

Det kan vara mycket ångestladdat att börja arbeta, speciellt om det är ens allra första jobb och man känner sig grön och vilsen.

När du börjar arbeta eller byter arbetsplats kommer du inte ha några rutiner alls och många arbetsupgifter/datasystem mm kommer kännas jättefrämmande. Det kommer man aldrig ifrån.
Trixet är att hantera det strategiskt och lugnt. Det tar ungf 3-6 månader att helt komma in på en ny arbetsplats, sina uppgifter, lära känna kollegor mm. Det är en evighet känns det som och många dagar går man hem med olusten i magen om att inte ha presterat på topp, inte gjort tillräckligt, gjort fel eller inte effektivt.

Om du känner att du har en god relation till din nya chef och du litar på denne är en öppen dialog mycket hjälpsam. Att ha ångest och panikattacker betyder inte att man inte gör sitt yttersta för att komma in i arbetet..det betyder att man sätter alldeles för stor vikt på det!

Du ska jobba 43-45 år!! Du måste vara rädd om dig, även i dagens tempo, alla klarar inte dagens krav (inte jag heller), men vi kan utföra ett fantastiskt jobb ändå!!

Du får rätt snabbt en magkänsla om din arbetsplats är rätt för dig och du sk bara vara lojal mot dem som ger lika mycket tillbaka till dig, som du ger till dem!

För att lösa ditt omedelbara problem med daglig ångest, panikattacker och tårar..så löste jag det genom att gå runt på kontoret när paniken kändes som värst. Jag började på nytt jobb i  mars, efter att gamla arbetsplatsen mobbat och psykiskt misshandlat mig, så JA, jag hade ÅNGEST!
När det kröp i skinnet framför datorn och jag kände mig alldeles kallsvettig och darrig, reste jag mig och gick en "kontrollrunda" på kontoret (jobbar som receptionist/kundvärd), pillade med något som inte krävde mycket tankeförmåga. Jag hittade ställen där man fick vara alldeles ifred och "gömde" mig där en kort stund.
Jag gjorde andningsövningar och pratade tyst, lugnande åt mig själv: "Lugn nu, det är bara ett jobb, ha inte så höga krav på dig, ta en sak i taget, försök inte att lära dig allt på en gång".

Det hjälper! Övning ger färdighet och du måste ge kroppen tålamod att hänga med omställningen av krav du ställer på den. Nu ska du inte längre pumpa huvudet med kunskap, nu ska du prestera och använda det du kan. Det är en stor omställning.

Skriv ett PM om du har lust, hjälper dig gärna med detta, då jag själv lider av det!

Anonymous3
8/18/15, 8:54 AM
#8

Nu har jag varit hos läkare och fått ångestdämpande medicin och jag ska få en remiss till en kurator.  Men ångesten är så överväldigande att jag idag fick komma sent till jobbet för jag klarade inte av att gå ut från lägenheten utan att få en fullständig panikattack.

Igår var lätt den sämsta dagen jag haft på länge. Grät 11 gånger på toaletten, skakade så illa att jag knappt kunde skriva in saker på min dator. Jobbade 8:00-19:00 igår, fick som tur en längre lunch rast och kunde gå hem en stund. Fick en panikattack så fort jag lämnade jobbet och fick gå hem så fort jag kunde medans jag hyperventilerade och grät hysteriskt på gatan.

Jag skulle även hjälpa en äldre dam att hitta några saker och jag fick kämpa mot gråten så hårt att jag höll på att skaka sönder. Grejen är att innan jag hamnade i den här jäkla ångesten så skulle jag lätt ha hanterat det och hjälpt damen på bästa sätt utan att ens känna mig det minsta dålig. Men nu går det bara inte, det tar tvärstopp. Blir så frustrerad och det ökar bara ångesten och paniken.

#7

Tack så mycket för tipsen!

Kerstinfalk
8/18/15, 3:54 PM
#9

#8 Det är inte dig det är fel på. Det är arbetsplatsen. De förtjänar inte din psykiska hälsa. Se till att bli sjukskriven. Skaffa ett annat jobb eller studera något annat.

[Silverräv69]
8/19/15, 12:01 PM
#10

#9 Det är nödvändigtvis inte arbetsplatsen det är fel på. Det är hennes kropps relation till arbetet och det nya arbetslivet. Det tar tid att hitta sin plats och hennes kropp reagerar på stressen som livsfara och därför paniken och ångesten.

Med rätt medel kommer du att få all den hjälp du behöver och det kommer att gå över! Men du måste jobba hårt för din psykiska hälsa och precis som jag i resten av våra liv. Ångestdämpande är jättebra, den kommer att lugna din kropp och du kommer att få lära känna dess normaltillstånd igen, sedan får du av kuratorn verktyg för att hantera din stress & ångest och långsamt men säkert öva bort kroppens reaktioner och kunna vänja dig av med medicinerna igen.

Det kommer att gå super! Håll bara hoppet uppe om du gillar jobbet! <3

Anonymous3
8/19/15, 1:18 PM
#11

#10 #9 problemet är att jag inte gillar arbetet utan jag känner att jag har hamnar på fel del av ett yrke jag vill jobba med och det gör det hela värre. Jag har pratat med mina föräldrar och de håller med mig när jag säger att det här inte går och att detta inte är rätt jobb för mig. Min plan är att försöka överleva veckan ut och sedan sitta ner med mina föräldrar i helgen och bestämma vad vi ska göra. I mitt yrke så är det inte helt omöjligt att jobba som timvikarie och mina fina föräldrar har redan hört av sig för på några olika ställen där de vill ha timvikarier. Sen får jag försöka få ordning på mitt liv med körkort och allt sen försöka med ett nytt heltidsjobb. Det är så jag tänker iallafall, sen får vi se vad jag gör. Men tack för svaret, det uppskattas verkligen att få respons!

[Silverräv69]
8/20/15, 1:45 PM
#12

#11 Va roligt! Kul att du får sådant superstöd från dina föräldrar och självklart ska du inte stanna om du inte är nöjd. Jättebra med backup-planer och motivationshjälp från andra när man inte själv riktigt orkar.

Jag önskar dig all lycka till och hoppas du snart hittar ett bättre jobb och får hjälpmedel att klara din stress i framtiden. =)

Anonymous3
8/20/15, 3:17 PM
#13

#12 Tack så mycket för de fina orden!

Annons:
Upp till toppen
Annons: