Annons:
Etikettallmänt-om-ångest
Läst 2532 ggr
Apex
2014-12-28 15:15

Deprission och Ångest?

Hej!

Inleder med, tack till detta forum och alla ni som vågar skriva om sin ångest och allt annat, det är positivt för mig, då inser jag att jag ej är ensam i min problematik. Inte för att jag gottar mig att andra har det jobbigt, utan snarare för att jag inte är unik i mina tankar och sinnen.

Jag vill ventilera och ej bära på allt och hoppas på lite tips från coachen:), gärna feedback och tips på hur jag komma ur denna nedåtgående onda spiral.

Är en kille på 40år, singel och utan barn. Har en historia med psykologer till och från sedan lågstadiet i skolan. Allt började efter att min morfar gick bort 1981. Vi hade en underbar kontakt och han hittade på saker med mig, han var en varm och kärleksfull människa. Efter hans bortgång blev det ett tomrum i mitt liv efter honom, min mamma såg ett behov av ett extra  stöd och såg till att jag fick träffa en psykolog/barnkurator. Känns som det var här allt startade, tappade fokus på skola, kom efter vilket ledde till att jag gick om årskurs två, hela min skoltid var jobbig och jag hade koncentrationssvårigheter genom hela grundskolan.

Jag har lyckats klara mig bra genom yrkeslivet utan bra betyg och utbildning. utåt sätt en positiv människa och omtyckt av min omgivning, duktig på lösa problem och driftig. Fått olika erbjudanden om jobb. Har en bra drivkraft helt enkelt när det gäller just jobb.

Privat känner jag mig misslyckad, jämför mig konstant med människor runt om kring mig, alla andra har det så bra och är lyckliga, och jag lever i min glasbubbla och sticker ej ut foten för mycket för då kan man ju träffa på något man ej känt eller gjort förut. Har haft ett par förhållanden fram till jag var25år, då hade jag ett förhållande som jag ej valde att avsluta och efter det så mådde jag såpass dåligt att jag var tvungen att uppsöka psykakuten -03, var så pass illa att jag var rädd för mig själv. Har efter det varit livrädd för att bli beroende av någon och eventuellt riskera att hamna i en liknande situation. Men jag vet ju hur fint det är när man är tillsammans med någon och man bara är helt upp över öronen förälskad i den personen. Då kan man bestiga Mounteverest i kalsongerna endast.

Jag äter Paroxetin sedan -03 som är en deppression och ångestdämpande tablett. Den tabletten liksom andra liknande mediciner har ju en inverkan på sexlust och vikt bla. Medicinen får jag utskriven löpande genom att ringa till min husläkare som skickar ett recept till apoteket, ingen kontakt personligen med läkaren. Jag har testat själv att öka och minska dosen och just nu äter jag 1tablett/dag. Kan ej påstå att jag känner någon direkt skillnad. Till saken hör att jag började träffa en tjej för två år sedan som var en helt underbar. Men utan att gå in på detaljer så rann det ut i sanden för sex månader sedan, och jag lägger skulden på mig själv hela tiden, tror att det har att göra med min sviktande sexlust, jag förklarade det här med medicinen men jag har fått för mig att det var därför det gick som det gick med henne, hörde att hon träffat en ny och det gör ju inte saken bättre tyvärr. Känner mig övergiven och helt ensam i min situation. Tänker bara på allt som har varit och varför det blivit som det blev, ständig oro för min framtid. Jag har svårt att se andra människor pussas och kramas. Varför?? Mår kasst av det..

Ångesten försöker jag dämpa med att arbeta mycket och träna, vet av erfarenhet att träning är positivt när man mår dåligt. Men man kan ju inte stå på crosstrainern 24tim/dygnet. På sommaren kör jag hoj med min bror vilket höjer livskänslan. Har vänner men de har ju sitt.

Efter psykakutbesöket -03 hade jag en psykolog jag träffade under en tid, Hade problem med katastroftankar och det blev bättre med hennes hjälp. Men efter det har allt återvänt känns det som jag hamnar i samma gamla mönster med ångest om vad som jag gjort fel i livet och vad jag skall göra inför framtiden, stressar mig själv över detta och mår såpass dåligt att man undrar vart detta skall leda till. Försöker ta en dag i taget och ej stressa upp mig och fundera men hamnar hela tiden tillbaks i denna jäkla ångest.

F… ångest!!!


Annons:
Amanka
2014-12-29 00:51
#1

Hej!

Är 24 år gammal bara men känner igen mig så mycket i det du skriver. 

Kan det vara så att du är rädd för att förlora människor i din närhet? Det gör ju ofta att man inte vågar sätta foten utanför glaskulan som du skrev. Man är ständigt rädd att bli ratad. 
Även om inte din morfar lämnade dig frivilligt så är det ju fortfarande så att någon du älskar ryckts ifrån dig. Och det är klart att om du sedan blivit ratad av en tjej så är det ju ytterligare en som ryckts från dig.
Det gör ju att man inte vågar ta kontakt för då kan man bli sviken igen. Jag tror ju dock att man måste våga prova satsa även om det gör ont och man är rädd. 

Med det att hon skulle lämna dig pga sexlusten låter bara konstigt. Visst det är ju en viktig del men det viktigaste är ju ändå att man älskar personen. Vissa har mer behov än andra och hon hade ju kunnat lösa det på egen hand. Eller stöttat dig så du kunde få annan medicin mm. 
Låter inte heller som en bra grej att du bara har kontakt på tele med din läkare. Det ska ofta vara kontakt med psykolog i samband med medicinering. 

Det du skriver med att du känner dig misslyckad har säkert att göra med allt du missade i skolan mm, du kände dig dålig pga att du inte hängde med och inte klarade saker. Det kan förfölja en otroligt länge.

Sedan en varning! Experimentera aldrig med medicin själv, det är livsfarligt. Bättre du tar det med din läkare. 
Har du provat vid behovsmedicin? Oxascand, atarax? 
En annan medicin jag kan rekommendera är Lamotrigin, den är riktigt bra iallafall för mig.

Livet är en film och du är regissören, så se till att göra den bästa filmen någonsin! Peace

Apex
2014-12-30 20:23
#2

Hej!

Att du bara är 24år, ser inte det här som ett indirekt åldersproblem eftersom jag har haft perioder sen jag var liten som har varit skitjobbiga.:)

Jag vet inte…har typ analyserat allt tänkbart men hittar ingen konkret orsak till att jag mår som jag gör. Tror att dåligt självförtroende i grund och botten är ett stort problem…jag menar ta det här med när ett förhållande tar slut, varför känns det som jag ältar och aldrig blir helt klar med tidigare relationer mentalt?? När man pratar med andra som har haft förhållanden som tagit slut.."zimmzallabimm" så har de hittat en ny tjej/kille och gått vidare…inte som en annan….som grubblar och bara är självkritisk..zzz.

Medicinen skall man inte labba med själv som du skrev, håller helt med, men det har varit enklare än att boka ett besök hos läkaren som jag har noll förtroende för, husläkaren.

Jag har varit inne på precis dom tankarna också kring min jobbiga skoltid och det som hände när min morfar gick bort….det är som du säger en möjlig orsak till mycket av min självrannsakan och självkritik.

Paroxetin är den enda tablett jag använt, ej testat något annat.

Men jag och träffade en läkare och terapeut igår. Berättade om mina senaste tid och hur jag mår. Förhoppningsvis så kommer jag börja med terapi alt. gruppterapi, känns jätteskönt att bara ha varit där och tagit kontakt, känns som ett steg i rätt riktning.:) Medicinen skall jag också ersätta med en som heter Valdoxan. Har inte samma typ av biverkning som Paroxetin, dock måste jag lämna leverprov en gång per månad framöver.

Härligt att höra din inställning till det här med att det är personen som man älskar, att man faktiskt kan lösa saker tillsammans.:))

Tack för din input.


Upp till toppen
Annons: