Annons:
Etikettallmänt-om-ångest
Läst 1466 ggr
natrualhorse
2014-10-01 19:28

Är jag ensam?

Vet inte riktigt om detta är rätt sajt för mitt "problem" men. Jag är 15år och är rädd för allt. Mina kompisar gör impulsiva saker och bryr sig inte så mycket men jag tänker alltid det värsta i allt. Hoppa över ett staket kan vara livsfarligt. Tänk om foten fastnar och jag ramlar med huvudet före? Jag är seriös, det är så det funkar i mitt huvud. Om allt. Med något jag är mer rädd för är sjukdomar. Folk kan inte prata om sånt när jag är nära. Och absolut inte beskriva känslan i kroppen när man har den. För då går det ungefär några timmar sen har jag den känslan. Illamående finns alltid när folk pratar om sjukdomar. Även om jag bara tänker på det. Kan inte riktigt förklara. Detta har hållit på sedan jag gick i 4an. 10år gammal. Så 5år. Kommer ihåg att vi läste om kroppen vid ett tillfälle och jag var tvungen att gå ut ur rummet för att inte svimma eller spy. När jag berättat hur jag känner för mina kompisar tror dom mig inte. Dom skrattar och slår mig på axeln ungefär. "Du kan ju inte vara rädd för allt, sluta vara så löjlig" Detta har gjort att jag inte litar på folk, släpper sällan in folk och spenderar min tid ensam. Mina föräldrar förstår inte heller dom är väl lite som min kompisar tycker det är löjligt. Men jag kan inte hjälpa det. Gå till läkaren och kolla upp om jag är sjuk finns inte. Så fort jag ser ett sjukhus mår jag illa. Nästan så hela världen snurrar. Jag litar inte på någon heller, om någon ger mig något att äta eller dricka vågar jag knappt ta emot det. Folkmassor är blank nej, det funkar inte. Blir alldeles stressad. Ingen panikattack men blir som sagt stressad och vill ta mig bort så fort som möjligt. Har även svårt att sova borta, men börjar bli bättre. Låg alltid vaken till 1 ungefär innan jag smsade/ringde mamma med gråten i halsen. Vet inte riktigt vad jag vill ha ut av detta men vill väl ja någon sorts respons, någon som har det likadant? Hur är det för er? Några tips på vad jag ska göra? Kan det vara någon sorts ångest?

Annons:
VildaVittra
2014-10-01 19:39
#1

Nej, du är inte ensam om att ha en ångestproblematik, vi är många som har det. En psykolog beskrev det som att jag har mina "känselspröt" ute hela tiden och saknar förmågan att dra in dom och stänga av. Nu yttrar sig min ångest på ett helt annat sätt än på dig, men jag kan förstå hur du har det.

Har ni en skolsköterska i skolan? Skulle du klara att prata med denna? För jag tror du behöver få komma i kontakt med en samtalskontakt, som en kurator eller en psykolog. Psykiatrimottagningar brukar mer påminna om kontor eller hem, än vad de påminner om sjukhus.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Kasumi
2014-10-02 03:08
#2

Jag är oxå livrädd för sjukdommar, men jag till skillnad från dej MÅSTE läsa om precis ALLT! Jag googlar o googlar flera timmar om dagen om sjukdommar och människokroppen, jag skulle ju kunna bli läkare nu. Nejmen seriöst, det är hemskt, jag är oxå rädd att göra saker, som det du beskriver o tar ett staket som ett exempel, så är jag med! Men jag lider av dödsångest, så jag är rädd att jag ska dö för minsta "lilla" (stort för mej, men litet för en vanlig människa) Mina föräldrar förstår inte, stöttar mej inte heller (är 24 år) min enda vän berättade jag lite för förra året o efter det har våran kontakt blivit sämre, min sambo är den enda som är ett stöd, om än han kan bli jävligt leds på mej ibland (vilket jag absolut förstår) han har stått ut med mina problem i 6 år nu, men detta med sjukdommar började förra året. Min skötare på rehab är inte till nåt värst stöd, men jag råder dej ändå att söka hjälp för dina problem på antingen BUP lr Vuxen Psyk.

natrualhorse
2014-10-03 18:05
#3

#1 För ett år sedan tror jag det var så började mina kompisar prata om någon spruta vi skulle ta som jag inte visste om. Det slutade med att jag mådde illa och blev yr. Började gråta och min mentor kom i korridoren och såg mig. Mina kompisar verkade inte veta vad som hänt och innan hade dom sagt åt mig att sluta vara så känslig. Min mentor skickade mig till kuratorn för att få prata och jag gick dit några gånger med det gynnade mig inte speciellt mycket. Hon bara tjatade på om min rädsla att stå framför klassen och prata (redovisningar). Men jag vet inte om det kunnat handla om att jag fick uppmärksamhet på något sätt för jag mådde bättre och tänkte inte lika mycket som tidigare. Så jag slutade gå för jag tyckte inte det hjälpte men inte förens några månader senare insåg jag hur det hjälpt. Nu är jag tillbaka på 0 igen. Tror inte jag vågar gå till kuratorn eller någon sån för jag vet inte att folk ska veta. Just för att det inte syns på utsidan hur jag mår. Att gå ifrån i skolan till kuratorn skulle aldrig gå. Skulle inte våga. Vill inte att mina föräldrar ska veta heller. #2 Det är hemskt. Jag lider inte av dödsångest som du, det är mer att jag inte klarar av smärta. Då dör jag hellre. Är inte självmordbenägen eller något sånt bara det att om jag skulle ha någon allvarlig sjukdom eller skada skulle jag tvinga läkarna att ge mig något så jag fick somna in istället. Skulle nästan önska att jag skulle ha någon diagnos att skylla allt på. För att folk ska förstå. Är så svårt att förklara vad man känner till dom som aldrig upplevt något liknade. Med en diagnos blir det mer seriöst.

Upp till toppen
Annons: