Annons:
Etiketterbehandlingmediciner
Läst 1451 ggr
[Josefiinee_]
2014-07-17 23:40

Funderingar kring medicinering

Har kollat runt lite här ang det jag undrar över men har inte riktigt hittat mitt svar så gör ett eget inlägg (och passar på att skriva av mig lite)..

Har haft problem med ångest många år och har nu börjat gå på BUP och lutar mot att jag har social fobi och GAD.  Planen är att jag ska börja med KBT i höst men nu har jag insett att detta kanske påverkar mig mer än vad jag har velat erkänna för mig själv och min psykolog. Tror absolut på att KBT skulle kunna hjälpa mig till en viss mån  i men tror inte det hjälper (till en början) när jag ligger och ältar telefonsamtal, redovisningar, idrottslektioner, busstider och allt annat som ger mig ångest i tre timmar innan jag kan somna. Är inte alltid det är så, men minns inte sist jag somnade på under en timme och vet inte av att jag någonsin har haft en ångestfri dag.

Funderar nu på medicinering, främst bara för att kunna koppla av så jag kan somna och vara någorlunda utvilad för att orka med skolan. Som ett komplement till KBT som kanske hjälper mer i det långa loppet. Problemet är att jag inte vet om jag är tillräckligt "sjuk" för att få medicinering..? 

Har kollat runt på internet och fått en uppfattning, gissningsvis fel, att man ska behöva må riktigt dåligt för att få medicin. Alltså så att jag tror att jag inte är "värd" att få medicin pga min ångest. Precis som jag tidigare trott att jag har haft så pass lite ångest att jag skulle bli dumförklarad om jag tog hjälp av kurator/psykolog. 

Jag ligger för det mesta sömlös några timmar på nätterna och vrider mig i ångest, är periodvis jättestressad och pga det väldigt lättretlig. Har inga självmordstankar men när det är som värst har jag tankar på självskadebeteende som jag genomfört ett par ggr. Har ångest över många  situationer som man stöter på till vardags (telefonsamtal, att åka buss, handla, listan kan göras lång), och undviker de flesta situationer jag känner obehag för. 

Så hur vet jag om jag är "sjuk" nog att ta hjälp av medicin? Vet inte vad jag är rädd för, om det är att min psykolog eller läkare inte kommer tycka att jag behöver det, skam eller vad det nu kan bero på. Men å andra sidan så skulle det vara så jävla skönt att för en gångs skull känna sig lugn och utvilad.

Annons:
[Tuulikki]
2014-07-18 01:00
#1

Jag bara hör hur varningsklockorna skriker i huvudet på mig när jag läser detta. Jag satt i precis samma sits som du och tog inte mig själv på allvar för fem öre. Det slutade inte bra kan jag säga, så sluta förminska dig själv och dina problem och berätta allt för din kontakt på BUP. Man måste säga rakt ut att såhär är det. Tex jag kan inte sova, min vardag fungerar inte normalt på grund av.. etc. Jag kan inte bedöma om du är "tillräckligt sjuk" för att bli medicinerad, och när man är såpass ung som jag gissar att du är (eftersom det är BUP som gäller och inte VPM) och jag fortsätter gissa på att du inte har stor/lång historik inom psykvården (förstår du hur jag menar?) så antar jag att vården i första hand provar behandlingar som KBT för att efter det medicinera, eller möjligtvis som ett komplement.

När jag gick på BUP som 16-åring och hade liknande problem som du så fick jag höra att det var KBT/annan terapi som gällde i första hand, och att man försökte att medicinera så lite som möjligt.
När jag nu som 18-åring överdoserat, varit på psykakuten flera gånger, har självskadebeteenden och har regelbunden kontakt med VPM hann jag inte blinka innan jag fick mediciner utskrivet. Men de började såklart "mjukt" och ger en inget som är beroendeframkallande eller så, utan provar det snälla först :)

Jag tror inte du har någonting att oroa dig för, bara prata med din kontakt på BUP så kan hen säkert förklara för dig och ni kan ihop göra upp en liten plan. Har du fler frågor är det bara att ställa dem här i tråden eller skicka ett PM så lovar jag att hjälpa dig så gott jag kan :) Kram!

[JeanetteK]
2014-07-18 11:12
#2

Usch och fy… jag känner så väl igen mig i det du skriver. Känner verkligen med dig. Att ligga och älta samtal och annat är helt hopplöst. Jag är förbi det. Oftast. Du har tagit ett stort steg bara i att du erkänner detta för dig själv. Bra gjort! 🌺Nästa steg är att erkänna det på BUP eller vart du väljer att gå. 

För egen del äter jag citalopram dagligen. För mig fungerar det som nivåhöjande eftersom jag är depressiv. Jag har en svag dos. Vet inte om medicin är din väg men det vet din läkare/terapeut. 

KBT har jag haft hjälp av. Det som framför allt hjälpte mig var att jag fick göra tankekartor. Tex "vad tänker jag?", "vad får mig att tänka så?", "hur skulle du råda en annan i samma situation?", "vad skulle hända om du tänkte/gjorde annorlunda?". Minns inte helt hur det var, men ungefär… hoppas du fattar. För mig hjälpte det att reda ut tankarna och inse att jag var/är förbannat hård mot mig själv. Skulle tro att du också är det… 

Var ärlig mot dina föräldrar eller annan vuxen du litar på. Du behöver inte göra det här själv. Jag önskar att jag bett om hjälp när jag var ung. Men nu är jag 41 och har lyckats ta ansvar själv över min situation. Jag hjälper dig om du inte har någon annan. Hör av dig i så fall. kram❤️

fridaanna87
2014-07-19 11:31
#3

Jag kan bara instämma i de två tidigare kommentarerna, förminska inte dig själv och ditt problem. Jag har varit depressiv, haft ångest och självskadat av och till i 13 år, och trott hela tiden att jag "inte var sjuk nog", eller mått dåligt för att jag "inte borde må såhär". Det slutade med att jag totalt gick in i väggen, allt raserades, jag klarade inte av en sån enkel sak som att gå utanför dörren, bara att gå och handla blev ett helvete. Och när en väl insett att en måste be om hjälp, så tar det ofta ett bra tag innan en får tid hos läkare, för mig tog det först 6 månader, sen 3 månader till för att komma till rätt person. Nu går jag på ångestdämpande och lugnande medicin, och KBT. Och det har hjälpt mig väldigt mycket, otroligt mycket faktiskt, på bara 6 månader. Men det är en lång väg kvar och jag kan inte låta bli att tänka att om jag tagit hjälp från början, för de där långa 13 år sen, så kanske jag hade mått bra nu, och sluppit alla dessa år med oro och depp. Så säg som det är, både till dig själv, din omgivning och din kontakt på BUP, det är bättre att du får all hjälp du kan få nu på en gång! Lycka till!

[Josefiinee_]
2014-07-19 18:52
#4

Tack så mycket för alla svar!

Har nog börjat inse nu att jag inte ska förminska mig och mina problem. Grejen är att jag har väldigt varierande dagar, alltid mer eller mindre ångest men även om jag har en del ångest kan jag ha en bra dag. Så när jag har haft en skitdag (som i första inlägget) kommer ofta en bättre dag och då försöker jag stryka över lite att jag mådde dåligt. Det är väl det som har hänt när jag varit på BUP också, då har jag råkat haft mina bra dagar (även fast jag mått dåligt) och har inte tyckt att det varit så illa. (Om ni förstår, blev lite rörigt haha)

Ska försöka få en tid på BUP innan skolstarten och ta och berätta allt som det faktiskt  är!

Mia40
2014-07-21 19:14
#5

Jag äter 225 mg venlafaxin och quetiapin 200 mg och naltrexone 50 mg plus vitaminer efter min magsäck op. Nu mår jag relativt bra. Det gjorde jag inte innan. Har aldrig haftbiverkningar av dn här medcinern. Ger dig inte i första taget. Du har rätt att mår bra.

Upp till toppen
Annons: