Annons:
Etiketterposttraumatiskt-stressyndromptsd
Läst 6800 ggr
tasartir
2013-05-24 15:06

Posttraumatisk stress - varför leva?

Hejsan!

Såg att det var väldigt lite aktivitet här på PTSD, lite tråkigt för jag tycker det är väldigt jobbigt att känna sig så ensam med det, så intressant att läsa om andra och utbyta erfarenheter.

Själv har jag då PSTD typ 2 och har nu de senaste veckorna börjat känna att jag inte förstår meningen med livet. Det blir aldrig bättre och det kommer aldrig att bli det. Jag kan helt enkelt inte bearbeta allt jag har varit med om. Jag vet att jag kommer ha den här ångesten hela mitt liv. Så jag förstår inte riktigt varför jag ska leva. Ska jag lida igenom och må dåligt hela livet för mina närståendes skull?

Vet inte varför jag skriver här men känner mig bara så ledsen och förvirrad och har panik på det här livet. Vill bara bort, orkar inte med smärtan längre.

Annons:
Magrat
2013-05-25 15:19
#1

Oj vad jag kände igen mig i vad du just skrev nu. Känner igen den där känslan av uppgivenhet och att jag inte lever för min egen skull utan för andras. Jag är själv trött, minnesluckor, på att kastas fram och tillbaka tidsmässigt och komma på mig själv med hur begränsat mitt liv blir. Ibland inte ens av PTSD:n i sig, utan rädslan för att råka hamna i en situation som slår igång ångesten och den hatälskade dissociationen.

Jag har haft tur att jag har fått en otroligt bra psykolog, men tiden det tar och alla bakslag gör ofta att det kan kännas meningslöst. En tanke jag försöker ha i huvudet då är att det faktiskt är en del av sjukdomsbilden att inte tro på en framtid.
Vet inte heller vad jag vill ha fram, mer än att säga att du inte är ensam med det.

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

tasartir
2013-05-28 23:50
#2

Tack verkligen för ditt svar! Skönt att höra någon annan berätta om det, även fast jag tycker såklart det är jättetråkigt att du också har det…

Själv gick jag bara hos en psykolog några veckor, tyckte bara att det var jättejobbigt och fick ångest innan, under, och efter mötet så orkade helt enkelt inte fortsätta.

Men vadå kan du också på något sätt gilla den där dissociationen? Även fast det är jobbigt såklart. Jag trodde jag var ensam om det :s Jag tror att jag gillar att tänka på det för det är som ett sätt att straffa mig själv, påminna min om hur äcklig jag är, kanske. Eller jag vet inte, kan du berätta mer om hur du känner om det?

Och jag visste inte att minnesluckor också var något man kan få av ptsd :s För jag har väldigt mycket minnesluckor, kompisar kan berätta om saker som har hänt för dom, som de tydligen redan har berättat om för mig, men som jag inte alls kommer ihåg… Är det då för att när de har berättat om nåt så har jag har åkt bak i min egna värld och tänker på allt som har hänt i stället?

Magrat
2013-05-29 17:26
#3

Du har inte funderat på att ge det lite mer tid? Inte gå dit och prata om det absolut jobbigaste och svåraste utan börja långsamt. För mig har det tagit över ett år innan jag så sakta har börjat lita på min psykolog, och jag tycker att det ändå är rätt fort.

Visst kan jag det, dissociation är ju ändå en naturlig försvarsmekanism som finns hos de flesta, även dem som inte lider av PTSD. Det jäkliga är ju hur det tar överhand i situationer som inte egentligen är farliga. Samtidigt så kan jag tycka att det blir en avlastning som då och då är väldigt välbehövd. Men det hade ju varit skönt om man själv kunde styra det medvetet.
Jag tappar verklighetsuppfattningen, kan få utanför-kroppen-upplevelser och omvärlden känns avlägsen och overklig. Jag brukar kunna tappa tidsuppfattningen också och vet ibland inte ens vilket år det är, utan knuffas tillbaka i tiden.

Minnesluckor är rätt vanligt, ja. Jag brukade hamna i konflikter en hel del med människor för att jag lovade saker som jag sedan inte hade en aning om. Men ja, glömma att man pratat med andra, glömma handlingen i filmer, böcker osv. Rent allmänt är mitt minne rätt kasst, jag brukar få skriva lappar m det mesta för att inte glömma. Gå och handla utan inköpslista skulle ta timmar, bara en sådan sak.

Om du undrar mycket så kan det kanske vara en idé att prata med den som ställde din diagnos. Jag tyckte att det kändes lite enklare när allt plötsligt föll på plats och jag insåg att jag inte var helt jäkla tokig utan att det fanns en "normal" förklaring.

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

tasartir
2013-05-29 18:20
#4

Tack!

Ja jag skulle gärna vilja prata med nån och få veta lite mer, för allting gick så fort, eftersom att efter min diagnos vart fastställd så hamnade jag kort därefter på psyket, lpt, och låg där i ca en månad. När jag sen kom ut hade min förra läkare bytt jobb och den nya jag har skriver bara ut mediciner och har inte berättat nåt om "sjukdomen" (?).

[dissocation]
2013-09-24 20:38
#5

PTSD 2, är det samma som komplex eller kronisk PTSD?

Är dissocation alltid en diagnos som man får ihop med komplex PTSD? Råkade ut för en otäck dissocation för inte så länge sen som gjorde mig rädd för mig själv. Har komplex/kronisk PTSD (PTSD2?).

Har ni kroppslig smärta som brukar följa med PTSD? Råkade ut för en läskig grej idag. Smärtan gjorde så jag kände mig som en karusell i huvudet samtidigt som jag kände stor stress men ändå som jag hade tagit en massa lugnande medel, precis som när jag tog en öd och somnade in. Kan det bli så av smärta och ångest oxå?

Vet att denna tråden är gammal , men hoppas ändå på att kanske få svar

tasartir
2013-09-24 23:24
#6

Hej! Jo komplex ptsd och ptsd 2, som det kan kallas, är samma sak. Och angående dissociation så hör det alltid ihop med komplex PTSD. Om det kommer med i nästa DSM så kommer det vara ett av kriterierna för att få diagnosen, men det är ingen diagnos man får "för sig", utan den dissociativa delen hör till. Och ja, förstår hur du kände för det kan kännas väldigt läskigt…

Och ja jag tror absolut att det du beskrev kan höra ihop med PTSD. Men du får gärna förklara det mer om du vill. Vart gjorde det ont? Vad kände du mer för fysiska symtom? När du säger att det blev som en karusell, menar du att det snurrade runtomkring dig, eller mer att det kändes som en karusell i huvudet? Och vad/hur mycket lugnande hade du tagit? För sånt kan ju också göra att man känner sig yr etc.

Jag har fått många konstiga smärtor och andra kroppsliga symtom som jag förstått, och enligt läkare, bara beror på någon slags ångest. Har haft ont i "lungorna", flera veckors ständig huvudvärk, känt blixtrar/stötar i huvudet/kroppen, blivit yr/allt har gungat, ont i knän, muskler, mm. 

Tänker på dig och hoppas verkligen att det blir bättre <3

Annons:
[dissocation]
2013-09-25 04:09
#7

Tack för ditt svar. Lider med dig för detta är hemskt..

Ja skitläskigt var det. Vaknade en morgon och kände mig fruktansvärt deppig och tålde inte att ha någon i samma rum. Skulle fixa ett ärende och min sambo tog mig kärleksfullt i armen och frågade nåt men då slet jag bara till mig armen och kunde inte titta på honom och sa att jag GÅR… Gick en bra bit med dundrande volym i öronen för att fixa mitt ärende och på tillbakavägen ville jag inte gå hem. Hade ju ingenstans att ta vägen så jag tänkte att jag går en extra runda. Helt plötsligt så rinner tårar ner för kinderna och jag tänker att jag inte orkar leva längre, jag orkar inte… Allt är som om jag går i en tunnel eller nåt och så ser jag den stora vägen med den tunga trafiken och bestämmer mig för att kasta mig framför en lastbil eller nåt. Går med raska steg dit och när jag nästan är framme så ringer sambon min mobil. Shit, tänker jag, jag kan inte svara, orkar inte, kan inte berätta…Stänger av mobilen och fortsätter mot vägen tills jag inser att jag inte kommer dit utan att slå mig igenom en tät skog. Går tillbaka men går fel. Promenaden slutade på ca 2 mil med dåliga skor som resulterade i att jag förlorade en tånagel. Sambon hade förstått att något var fel och hade letat efter mig med både cykel och bil. En stund efter jag kommit hem så kommer sambon och ser alldeles förtvivlad ut. Först trodde han jag hade lämnat honom men när jag tafatt berättade vad som hänt grät han och sa att jag måste berätta när jag mår så dåligt, att han var livrädd att förlora mig.

Ca 1 månad efter denna händelse så börjar ryggproblem och de senaste dagarna har jag haft hemska smärtor i  huvudet och nacke. I förmiddags efter en promenad med sambon började jag känna mig snurrig som om ögonen rullade runt i sina hålor, som om jag fått stark lugnande medicin, precis som när jag tog en öd och somnade in.Hade inte några lugnande piller alls. Blev rädd men vågade inte säga nåt för att slippa oroa sambon. Försökte sova men det gick inte. Snurret försvann men smärtan eskalerade med smärta i hela kroppen vilket jag haft i flera år med lite uppehåll men nu kom allt tillbaka. 

Har också haft ont överallt som i t.ex lungor, hjärta. Hade ständig svår huvudvärk dygnet runt i ca 10 år, känt blixtrar/stötar i huvudet/kroppen, blivit yr/allt har gungat, ont i knän, muskler, mm. Har även kramper och kan aldrig sova riktigt ens med en massa piller. Flera andra saker krånglar för mig i förhållandet till min sambo t.ex den intima delen..

Har fått ny kontakt på psyk så jag hoppas jag kan få rätt behandling nu. Har gått flera år hos andra men inget har hjälpt tyvärr. Är oerhört stressad, ligger på en skyhög nivå men jag eller psyk kan inte få bukt med det. Känner mig alldeles knäckt av detta och är livrädd för att få en attack igen vilket det känns som att jag ska få när som helst

tasartir
2013-09-26 15:43
#8

Usch… Förstår hur du känner, det du berättar låter fruktansvärt jobbigt. Jag hoppas verkligen att det blir bättre för dig nu med din nya kontakt. 

Glöm aldrig bort hur stark du är som överlevt allt det du varit med om, och fortsätt kämpa. Tänker på dig <3

[Odde]
2013-09-30 03:39
#9

jag förstår dig när du säger att du är utan livslust jag är själv det dag in och dag ut men jag som du står kvar för mina näras skull.

hade det inte varit för min mor hade jag inte varthär idag.

jag minns när jag vaknade utan minne på sjukhuset med smärta i båda handlederna till gråt som verkligen rev inom mig kunde inte röra på mig pga blodförlusten var yr och ville bara krama om min mor som satt brevid mig, men jag minns verkligen hur hon låg grinandees över mig i sängen och ringde ambulans. hon var så förstörd för att hon insåg hur dåligt jag mår men inte kunde göra någonting åt det.

jag försökte trösta hon men det hjälpte inte mycket, efter ett tag kom en läkare och sa att jag hade oerhört tur att jag klarade mig. men jag fnös bort det och började skrika åt han att han förstört allt.

Men så var det in på psykiatrin med LPT och fick nya mediciner men jag låtsades som att dom gjorde jobbet och att jag måde relativt bra allt för att komma ut..dåligt val inser jag nu idag..men som planerat tog jag mig ut rätt fort en och en halv vecka på ett ungefär, troligen hade jag behövt stanna minst lika länge till…men avgiftad från benzon så bestämde jag mig att hålla mig ren soms agt gjorde jag det.
bröt kontakten med alla gamla polare förutom min bästa vän vi umgicks varenda dag och höll bra kontakt även fast itne han var 100% ren men så kom det en dag då jag fick ett samtal " odde…david han är borta.." 
Min värld gick under jag slungades in i en djupare depprision och fick ett åtefall knaprade och knaprade hävde i mig benzo,subutex, och alkohol..fick en överdos och fick andnings depprisioner och vaknade än en gång upp på sjukhuset mirakulöst nog..

Jag inser nu idag att detta var oerhört lågt utav mig då jag vet att detta inte var det han önskade och jag skäms…

men januari i år så blev jag ren än en gång, ren ännu sen dess

men jag vaknar upp varenda dag och tar upp telefonen och tänker ringa david föra tt be han komma och ta en kaffe..sen slår verkligheten en som ett slagträ..det tär på mig något så oerhört ch livslusten finns inte..panikångest attacker Och okontrollerbara tankar är vardag..

jag känner mig som världens svagaste individ som inte ens kan kontrollera sina egna tankar ''

men än idag sitter jag själv och ensamheten tär på mig den också, förstår att jag är det jag har väl bara mig själv att skylla. det är inte många som vill hänga med en psykisk ostabil ex pundare så det är inte att jag har någon att skylla på.lär väl sitta själv nu när jag fylelr år men har mig själv att skylla för det såklart.

men nu ska jag flytta hem till norge snart och börja jobba kanske man får 8 åångestfria timmar om dagen..bara kanske

det jag vill ha sagt är att du som david betyder säkerligen hemskt mycket för någon jag vet att det är orättvist som F*n man ska inte behöva leva för någon annan, Men det är en anledning till att fortsätta att kämpa.

jag kan ju inte lova att det blir bättre med tiden då jag själv ännu mår so jag mår men det kanske blir bättre, kanske om du har aktiviter jag vet själv att när jag åker snowboard så blir jag lyrisk just för att jag inte känner ångesten. jag vet inte om du är lika ensamen men jag hoppas på att jag kanske får mig en vän eller två även fast jag är den jag är.

det är nog försent för mig. men hoppas kan jag! jag har förstört mitt liv med ett missbruk och det har nog gjort sitt med psyket det precis som all psykisk misshandel under åren.

förlåt så hemskt mycket att det blev mycket om mig, men jag önskar att jag kunde hjälpa dig att se ljuset men det kanske är svårt när inte jag gör det ännu men jag vill tro att jag kommer göra det och att du kommer göra det även fast du inte känner mig så har vi ju samma känsla och det får mig till att vilja göra allt för att få dig att se att det löser sig.

Du är säkerligen äldre än mig och vill nog inte ha hjälp av et kanske i dina ögon barn men jag önskar dig all värme och kärlek i världen och främst ett bra liv för ingen förtjänar ett liv av ångest och depprision.

förstår om du inte orkat läsa hit då det vart grötigt och långt och väldigt mycket om mig. men du ska veta att om du vill prata av dig med någon så finns jag och lyssnar. Ta hand om dig! 

mvh  Oddbjørn.

Murre67
2013-11-02 01:42
#10

Helt ny just på detta med posttraumatisk stress, jag ser att sidan inte används så mycket.

Jag har lidit av detta i många långa år, men det är nu först som jag har tagit tag i det och det är nu först som jag har fått diagnosen ställd.

odde, jag känner igen mig i detta att blanda ihop nutid med dåtid, det är hemskt. Ibland kan det ta flera dagar innan jag vet att det som har hänt inte är idag, men det är svårt ibland.

Jag ska påbörja behandling med bl.a Kognetiv beteendeterapi, KBT men har också fått erbjudande om EMDR Eye Movement Desensitization and Reprocessing.

Är det någon som känner igen detta med EMDR? Jag är precis färdig med min utredning och det har vart skitjobbigt, så mycket minnen å så mycket känslor som kommer upp. Det hat gjort att jag ibland inte vet om det är nutid eller dåtid

Livet har inga begränsningar,

det är vi själva som begränsar livet.

[JeanetteK]
2013-11-02 09:36
#11

#10 Jag har inte ptsd men jag har provat EMDR vid några tillfällen. I mitt fall så har jag svårt att få grepp om mina tankar och min psykolog tyckte vi skulle prova. Jag måste säga att jag inte trodde på det från början. Vi utgick från ett minne och jag skulle följa hennes fingrar med blicken och så fick jag frågan "vad tänker du nu?". Från början var det blankt men sakta men säkert började saker snurra i huvudet. Så jag tycker att det är en intressant teknik. Har som sagt inte provat så mycket, men har positiva erfarenheter det lilla jag provat.

Murre67
2013-11-02 17:46
#12

#11 JeanetteK

Skönt att höra positiva reaktioner på det, jag är absolut beredd att ge allt detta en chans.. jo detta med minnen kan vara skrämmande. Bara under utredningen ställde det till med tankekaos. Samtidigt som jag är intresserad av det så skrämmer det mig, jag vet att det kan komma upp mer minnen i allt detta. Jag ska erkänna att samtidigt som jag har gett mig in i detta efter alla år så skrämmer det livet ur mig, jag vet ju inte vad för minnen jag har lyckats få bort, det räcker med det som finns och som har gett sig till känna i både drömmar, känslomässigt och tankemässigt. Jag är helt enkelt skiträdd för vad allt ska ge.
Jag vet inte om det finns massa minnen som jag har lyckats stänga av och förträngt helt.

Jag kan tala om att mycket av allt detta grundar sig bl.a i att jag har levt under dödshot en tid, jag har levt en med ett vapen mot skallen utan att kunna göra något. Detta har plågat mig i många år, det gör också att vissa perioder vet jag inte om det är nu eller var förr. Jag i stort sett går igenom hela lägenheter många ggr på ett dygn. Jag vill känna mig säker, detta har också gjort att mitt liv har blivit så begränsat. 
Det finns många saker som ( Jag kan inte, jag vågar inte, jag vill inte)
Det har även drabbat så att jag inte har kunnat behålla mina förhållande.

Detta låter helt sjukt, jag vet.

Livet har inga begränsningar,

det är vi själva som begränsar livet.

Murre67
2013-11-03 04:50
#13

Sitter uppe ännu en natt! Jag vill inte lägga mig efter att jag vaknat, kanske ska säga att jag inte törs.. Det är så mycket minnen som ställer till massor för mig. Varenda natt går jag igenom lägenheten för att se att det är lugnt och att jag är själv!

Jag väcks alltid av denna skräck.

Livet har inga begränsningar,

det är vi själva som begränsar livet.

Annons:
tasartir
2015-06-04 22:28
#14

Hur mår ni som skrivit i tråden idag?

Själv mår jag bättre, går på nya mediciner som fungerar bra. Det är dock inte toppen, men går i terapi som jag tror fungerar. Dissocierar värre idag av någon anledning. Men annars börjar jag lära känna mig själv bättre, tex varför jag får ångest i en viss situation. Det känns som en lättnad.

Upp till toppen
Annons: