Annons:
Etikettspecifik-fobi
Läst 9988 ggr
Wand
2012-09-30 18:20

Emetofobiker - dela med er!

Jag är 18 år och lider av emetofobi, det har jag gjort under större delen av mitt liv. Har haft kontakt med psykologer som är specialiserade inom fobier och fått konstaterat att det är emetofobi som utlöser min rädsla - innan jag fick detta bekräftat så har jag velat fram och tillbaka mellan tron om emetofobi och bara kraftig rädsla, vilket ju är två olika nivåer. 

Jag har ingen grov emetofobi, men ack ändå emetofobi. Med andra ord så är det inte i den nivån att jag inte kan åka bort pga rädslan för att spy. 

Grejen med mig är att jag är väldigt, väldigt rädd/fobisk helt enkelt. Om någon har ont i magen (kanske magknip) eller om någon mår illa helt allmänt, oavsett anledning (graviditet, hög feber och åksjuka är några exempel) så får jag panikångest och oftast sjukanmäler jag mig ifrån skolan för att sedan ligga hemma och frossa i panik.

Igår skulle jag låna hem min fasters pojkväns hund och vi skulle då åka hem till honom och hämta hundleksaker, då låg Sten dålig i soffan och hade varit dålig i magen tidigare under dagen.

Jag låg vaken hela natten, spänd som en bodybuilder, och frossade och hade ångest så grovt att jag faktiskt började må illa just pga det - och då blir så klart ångesten än värre.

Att andra spyr är inte mitt största problem, trots att jag självfallet inte klarar av att se/höra eller känna lukten av andras spya. Men rädslan för att själv spy är så enorm att jag i vissa fall blir rent handikappad.

Många i min närhet förstår verkligen inte vilken last det är med denna typ av fobi och de tror inte heller att det faktiskt är en fobi, de kan helt enkelt inte sätta sig in i ens situation. Då jag hetsade hemma hos Sten igår och började gräva i hans skåp efter hela vitpepparkorn (och då vågar jag knappt ta ett glas vatten hos honom i normala fall) så kom Anna och suckade över att "men håll inte på som mamma".

Jag har inte haft magsjuka sedan jag var runt 8-9 år trots att mina 4 systrar, min mor och min far får magsjuka minst en gång var varje år då det går via dagis/skola, och jag har då fått för mig att det är min hetsätning av vitpepparkorn som har påverkat detta, så när jag känner mig i riskzonen för att kunna bli smittad (som när det skrivs på facebook att det går magsjuka i ett område 20-30 mil från min hemort) så vräker jag i mig hel vitpeppar. Likaså när någon har ont i magen eller mår illa, ELLER om jag själv gör det, vilket samtidigt är lite idiotiskt då jag också vet att om man har smittan i kroppen så kan man inte få bort den med vitpeppar, men det är bevisat att det går att förebygga genom detta.

Det lustiga med det hela är att jag dricker alkohol emellanåt, vilket ju är en stor risk då det kommer till kräkningar… men jag har lärt mig vilken typ av alkohol och i vilken mängd som min kropp klarar av utan att reagera på ett kräkframkallande eller illamåendeframkallande vis, så det är ju bra. 

I alla fall så är det min "lilla" historia kring min emetofobi.  

Jag vill gärna höra andra emetofobikers tankar kring just detta - att spy. Hur svår grad ni lider av, vilka som är era största fasor och så vidare. Jag har nämligen aldrig lyckats samtala med en likasinnad då de få emetofobiker som jag stött på här på iFokus är av den högsta graden och i övrigt så träffar jag aldrig på några emetofobiker!  

Tack.

Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?

Annons:
JohannaEkroth
2012-09-30 18:30
#1

Jag är det och mitt livselixir numera är Postafen, min läkare skrev ut det till mig för min kräkfobi (tål inte Pimperan) och så äter jag Atarax mot ångesten och oron.

Handsprit har jag alltid i ryggsäcken och fick faktiskt vinterkräksjukan ett år (2008) och insåg ganska fort att det inte var så hemskt. Illamåendet är värre än själva kräkningen. Fast jag vill fortfarande inte kräkas heller…

Det hela började när jag 11 år gammal hade en svår magsjuka och blev lämnad helt ensam. Ingen hade tid att sitta hos sjuka mig… Ensamheten startade den….

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Wand
2012-09-30 18:35
#2

Vad är postafen, och vad motverkar det? 

Atarax har jag haft för min övriga ångest (då jag lider av kronisk depression och ADD vilket också medför återkommande ångest) men det funkade inte för mig riktigt.

Just då man kräks så är det, i alla fall enligt mig, helt jävla förfärligt. Sist jag kräktes så trodde jag bokstavligt talat att jag skulle kvävas i mina egna spyor och dö där på toalettgolvet. Men jag håller med om att illamåendet är värst - väntan, rädslan, ångesten som kommer innan det sker…

Handsprit har jag faktiskt inte brukat mig av i detta sammanhang men jag blir överdrivet benägen att tvätta mina händer med tvål då jag känner mig orolig.

Jag misstänker också att min emetofobi bröt ut i samband med något liknande, men då tidigare än 11-års ålder då jag sedan jag var 5-6 år har legat och frossat jämte min mor många, många gånger med ångest över detta. Antagligen har jag haft någon hemsk magsjuka som litet barn och fått det i bakhuvudet sedan dess.

Du är inte ensam!

Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?

JohannaEkroth
2012-09-30 18:52
#3

Postafen är en åksjuketablett som bedövar kräk och illamående centrat i hjärnan. Brukar även tas av gravida som har graviditetsillamående samt om man ska åka karusell. Finns att käpa receptfritt på apoteket men jag har fått det utskrivet.

Tyvärr tar det hela 2 timmar (om man redan är illamående) innan tabletten gör verkan. Men 12 timmar sitter den i (10 timmar på mig). Men 2 gåner om dagen kan man ta den och det blir det ju iaf…

Det värsta när man kräks är hur ont det gör i magsäcken eller om man kräks äcklig galla. brukar försöka dricka iaf så jag inte ska spy galla. Eller när det kommer genom näsan och lukten (även fast man snytit sig 1000 ggr, duschat, sköljt näsan, tagit nässpray) förföljer en i flera dagar… Obestämd

Förlåt att jag är så "målande".

Jag har börjat lära mig vad som ÄR ångestattacker. Jag försöker att intala mig att jag inte kommer att kräkas. Jag tar atarax eller en sömntablett och postafen och försöker somna. Oftast sittande ihopkrupen på sidan i soffan lutad mot ryggstödet med TV:n eller någon serie som Dr Quinn eller Lilla huset på prärien eller Dr House eller en lugnande låt på play repeate på på låg volym i bakgrunden. När jag vaknar mår jag oftast bättre, men behöver sova av utmattningen som blev av ångestattacken.

Du är inte heller ensam ska du veta!

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

HannaM
2012-10-01 21:25
#4

Jag lider också av eländet och hade svårt att läsa tråden för jag började känna av ångesten.  Jag använder endast i riktigt, riktigt akuta fall toaletter på andra ställen än hemma, hatar att åka kommunalt hela vinterhalvåret och är konstant livrädd. Inte blir det bättre av att min man jobbar på sjukhus och dom där avdelningarna åker på minst en runda varje vinter.. huu. Förra året blev han sjuk och han fick åka hem till sian föräldrar och vara sjuk där för att jag inte kan hantera det (han hade inte varit hemma och spytt eller så utan blev dålig när han var iväg).

limahisy
2014-02-19 22:52
#5

Har en riktigt grav emetofobi. Då menar jag att den gör mig handikappad varje dag, varje timme, varje sekund. Handsprit hjälper tyvärr inte ett dugg på magsjuka. Tvål och vatten är det som gäller. Har dock alltid handsprit i väskan.

Jag klarar inte av att folk skriver om det på Facebook. Eller att någon pratar med mig om det i telefon. Har någon dålig mage (av helt andra orsaker) då vill jag helt enkelt dö. Dö på riktigt. Känner dom som gjort Gastric ByPass och då är det ju tyvärr så att dom kan kräkas om dom äter för fort eller tuggar för dåligt. Men, jag klarar inte det heller.  Bor med min mamma som gjort en sån. Så rädslan är konstant. Åka buss är en pina. Gå på stan är ett helvete. Ja, det är så illa att jag inom snar framtid måste få hjälp för det, annars överlever jag inte. Låter kanske drastiskt. Men så är det. Det är absolut heller inget hot. Men rädslan blir för stor.

Då har jag också fått diagnosen ryggreumatism. Där jag skulle börja med cellgifter och så. Alla mediciner mot min reumatiska sjukdom har illamående och kräkningar som vanliga eller mycket vanliga biverkningar. Det har gjort allt mycket värre.

Blir oförstådd av många. Även dom som själva har andra fobier. Dom tycker jag är löjlig osv.
Ta vara på er nu!

borntorun
2014-02-19 23:34
#6

Jag lider av samma sak och det är ett rent helvete. Jag fick av min doktor utskrivet lergigan mot illamående och även när det krisar riktigt mycket eller om nån i min närhet är magsjuk så har jag fått Zofran och fan va bra den är mot illamående men som sagt när illamåendet kommer från ångesten så hjälper tyvärr inte dessa läkemedel då allt sitter i huvudet. Försök att bara fråga dig själv när dåliga tankar kommer: vadå då? så repeterar du det i huvudet hela jävla tiden, ikan inte säga att de hjälper men du försöker iallafall mota bort det!

Annons:
limahisy
2014-02-20 23:17
#7

Zofran ska vara ett mycket bra läkemedel mot illamående. Jag har dock nyligen tagit upp detta på allvar med min läkare. Kom nog lite som en chock för henne. Har ju gått där sedan 2002. Men, sedan jag blev reumatisk sjuk och alla mediciner har magbiverkningar så har jag blivit ännu mer hispig. Det räcker med det jag kan få av alla mediciner. Men, jag försöker verkligen kämpa. Jag åker buss, jag tränar, åker och handlar osv. Men det finns där bak i huvudet hela tiden. Men ska få börja KBT för det. Får se om det ger något. Hoppas det.

Jobbigt att du lider du med. Det är ingen lätt sak direkt.

Wand
2014-02-21 15:02
#8

Nu är jag 20 år men jag kan ju fortfarande ta del av min gamla tråd. 😃

Min emetofobi har blivit värre. Jag får numer "emetofobiska anfall" varenda gång jag åker bil eller buss. Skakar, får panikångest och kan nästan inte stå ut. Detta är särskilt jobbigt då jag reser fram och tillbaka rätt mycket. Jag mår även illa varje dag vilket förvärrar saken.

Min psykolog har dock givit mig ett bra ångestdämpande tips, vilket är att trycka in en nyckel mitt i handen för att få bort tankarna och enbart fokusera på det obehagliga trycket. Det funkar till viss del, åtminstone så lättar ångesten tillfälligt… men illamåendet sitter kvar och efter en halvtimmes bussåkande är jag alldeles skakig i benen av ansträngning och chock.

Suck.

Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?

borntorun
2014-02-21 20:55
#9

#8 tycker du ska köpa postafen på apoteket mot åksjuka, hjälper jättebra mot sådan illamående och säg även till din doktor att du vill ha zofran, även om du inte tar zofranet så är det en säkerhet. Har samma som dig när det gäller buss och bill, hela rubbet, men tar alltid en postafen om jag behöver och det hjälper. Sen är en tröst att veta att emetofober är dom som spyr minst av alla människor, fast jag tycker illamåendet innan är det värsta, det är ju där ångesten kommer, att spy går så fort va jag finns de(har inte spytt på 15 år). Det med nyckeln i handen ska jag testa nästa gång.

Oshibwa
2014-02-23 17:19
#10

Jag har haft grov emetofobi som de senaste året faktiskt har minskat enormt. Vet inte varför. förut kunde jag få ren panik om jag hade glömt min burk med vitpepparkorn hemma när jag åkte nånstans. Jag gick runt och frossade i cirklar varje vinter, speciellt på kvällarna. Jag åt inte, drack knappt, satt ute i t-shirt mitt i vintern och nöp mig själv i armarna och åt 20 vitpepparkorn i timmen. Jag vågade inte somna på nätterna för att jag har i minnet att från jag var liten så blev jag magsjuk på nätterna.

När jag var liten så ''skolkade'' Jag från skolmatsalen för att jag var rätt för alla bakterier som kunde innehålla magsjuka. Och dett resulterade med att jag aldrig åt och fick anorexia vid sju års ålder.

Vet inte hur många gånger jag har fått hoppa av bussen i rädslan av att jag skulle spy.

Idag är det mycket bättre. Har ingen aning om varför det vände helt plötsligt. Men igår var jag bakfull och satt och skakade bredvid toaletten naken med duschen riktad mot ansiktet med iskallt vatten(haha som emetofob gör man en hel del konstiga saker för att bota illamåendet, antar att en del här vet vad jag menar;)). Och till slut kom det! Men det var ju inget farligt.. Det är bara illamåendet som är innan som är jobbigast egentligen. ångesten försvann efter på en gång och jag mådde själv hundra gånger bättre.

MrsGoldfire
2014-02-24 21:16
#11

#10 Känner igen mig i sista stycket, att det bara är illamåendet innan som är värst och ger enorm ångest. Men det hjälper ändå inte, jag KAN bara inte förmå mig att låta mig spy, hur mycket jag än intalar mig själv att det kommer att kännas sååå mycket bättre sen.

*Ni behöver inte älska mig, jag vill bara vara med på ett litet hörn

limahisy
2014-02-24 22:34
#12

Just nu klarar jag knappt av att leva pga emetofobin. Kanske är svårt att förstå? Men, jag vet inte hur jag ska orka med denna ständiga kamp mot paniken. Jag har så grym fobi så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Visst, jag tvingar mig åka buss och så vidare. Men, jag slipper gärna det. Men jag gör det.
För mig är detta helvetet på jorden och jag kan inte längre träffa folk som har barn som går på dagis/skola. Känns som att mitt liv är över och att folk tycker jag är löjlig.

Hjälper ju inte att jag helst ska äta Metotrexate (ett cellgift) samt att jag har biologiska läkemedel (som kan förstöra magen helt), samt att jag lider av en sjukdom som heter Menieres sjukdom som ger kraftiga yrselanfall.
Allt detta fick jag åren 2011-2012 så nä. Jag har full panik. Hela tiden.

Upp till toppen
Annons: