Jag behöver lite hjälp..
Jag antar att så gott som alla här någon gång har stött på oförstående personer. HUR hanterar ni detta?
I vissa fall orkar jag helt enkelt inte förklara, och i de fall där jag försöker förklara verkar mina ord inte räcka till.
Nu har det uppstått en situation där jag verkligen vill förklara hur läget är, men personen i fråga (min pappa) verkar inte tro på mig.
Jag har sedan tonåren haft återkommande depressioner med inslag av ångest och panikångest. Jag har upplevt djup depression och varit på gränsen till psykos, jag har svimmat av panikångest och jag har skadat mig själv pga ångest.
Både jag och min son står nu i kö för utredning av asperger/ADHD/ADD. Ju mer jag läser om NPF desto bättre förstår jag varför mitt liv har varit tufft, men HUR förklarar man det för någon som inte förstår?
Om ni läser inlägg och kommentarer på min blogg så förstår ni säkert vad jag menar. Jag vore otroligt tacksam om någon kunde hjälpa mig.
En del människor vill inte förstå, tyvärr kan man inte göra så mycket åt det. Det låter hemskt och kan kännas så men för en del verkar det inte riktigt vara en möjlighet att andra kan må psykiskt dåligt. För en del finns inte sånna problem, har man inte brutit bägge benen, är gipsad och sitter i rullstol så är det "bara" att rycka upp sig.