Hej alla. Ny här på forumet och jag väljer att vara anonym tills vidare men vill ändå berätta om mig eftersom jag nu inser att jag behöver hjälp. Även om mina problem kanske inte är de mest allvarliga så gör det att jag har svårt att få mitt liv att fungera.

Min barndom var trygg fram tills mina föräldrar skilde sig och min pappa flyttade till ett annat land. Men, jag var alltid lite annorlunda. Jag var inte mobbad och hade alltid mycket vänner. Men, jag var extremt stark och redan då kunde ingen knäcka mig. Andra barn kunde försöka reta mig då jag alltid gick min egen väg och sa emot om jag inte uppskattade saker. Men, de som försökte slutade fort eftersom det aldrig bet på mig. Jag har varit en ledartyp. Ett av de tidigaste minnen jag har är min mamma som säger "om någon är väldigt dum så är det ok om du slår dem, jag kommer att stå bakom dig." Det citatet har jag burit med mig och det har hjälpt mig att gå min egen väg. Hon höll sitt löfte den dagen jag hamnade i slagsmål i tvåan på lågstadiet. Det var en tjej jag inte kom överens med och till slut slog jag henne, vi pratade med hennes mamma och sen blev det inget mer med det.

Sen kom den dagen då min pappa flyttade. Han ljög och sa att han skulle komma tillbaka, men nu har jag insett att han visste att det inte skulle hända. Han har nu bott i ett annat land i femton år. Jag har burit mycket vrede mot honom men nu insett att jag måste förlåta honom och vi har idag en väldigt bra relation.

Men, att pappa flyttade ledde till att jag sökte killar som substitut. Sen jag var fjorton har jag haft killar konstant i mitt liv. Långa förhållanden, korta och dater och många one-night stands. Mitt första långa förhållande var med en äldre kille och här började mitt mönster synas. Det möstret jag nu lider av och behöver hjälp att förstå.

Jag är snygg, smart, charmig, välutbildad och går fortfarande min egen väg. Det är svårt att säga sånt här utan att låta dryg men killar faller för mig och de faller pladask. Det skulle vara enkelt att säga att jag låter det hända om och om igen för bekräftelsens skull, men egentligen är jag likgiltig. Jag har varit trygghetsnarkoman efter pappa flyttade, men nu börjar jag undra. Alla mina långa förhållanden slutar på samma sätt. Jag är inne på min tredje sambo och mitt femte långa förhållande. Jag är helt kompromisslös och vägrar vika från min väg en tum, vilket gör att killarna blir en bi-del i mitt liv. De känner av det men lämnar mig inte. Istället blir de mer och mer "lydiga" och gör allt för att jag ska älska dem mer. Och, jag älskar dem och  varje gång vill jag verkligen att de ska vara kvar resten av livet. Ändå förstör jag mina förhållanden aktivt och medvetet.

Det är här jag är destruktiv. Jag förstör för mig själv och jag ser till att killarna blir patetiska, vilket gör dem just patetsika i mina ögon. Bara för att jag ska kunna lämna dem då de inte längre är människor jag kan vara kär i.

Mina vänner ser mig som den starka, väldigt duktiga tjejen som jobbar heltid och pluggar på hög nivå på heltid samtidigt som jag har förhållande och mycket djur och dessutom hinner med dem. Jag drar till mig folk som mår dåligt och tillsammans ältar vi deras problem. Jag är mer eller mindre hyperaktiv och har alltid levt på detta sätt. Tusen olika saker igång samtidigt och få av mina nya fantastiska projekt blir färdiga.

Jag får en hel del depressioner som jag alltid har tagit mig ur själv. Är ju den starka. Den här gången är den däremot djupare och jag har svårt att klara av det själv. Mina vänner har nu börjat inse detta och jag själv inser att den starka mask har de genomskådat för länge sedan på grund av mitt upprepande mönster med killar bland annat.

Nu är jag i den situationen igen. Jag har en fantastisk kille sen två år tillbaka. Vi har haft det tungt och jag ställer nu oromliga krav på honom bara för att kunna göra slut snart. Jag är inte rädd för att vara ensam, men just denna gång finns det en kille som står och hoppas på mer. Han vet att det inte kommer att hända, ändå låter jag honom fortsätta.

Vet inte om det är manipulativitet från min sida, men, jag har en god kontakt med de flesta av alla killar jag dateat och varit tillsammans med och alla har mer eller mindre svårt att komma över mig, men vill vara vänner om de inte kan få mer. Det har jag skitit fullständigt i tidigare, men inte längre.

Nu börjar jag inse hur likgiltig jag är inför hur andra människor känner och jag känner mig som en väldigt väldigt dålig människa. Depressionen har nu hållit i sig länge. Jag fungerar och gör allt jag ska, men det blir svårare och svårare och många dagar sitter jag och bara stirrar rakt fram istället för att plugga som jag borde. Det går ut över mina djur, min kille, mina studier och framför allt mig själv.

Vet inte vad jag vill med denna låååånga text, men kände att jag behövde skriva av mig lite. Kanske få amatördiagnoser eller lite pepp för att komma iväg till en psykolog.