Hej! Är det tungt att andas hela tiden eller klingar det fram o tillbaka?

Jag har panikångest och generaliserad ångest och har problem själv med att det blir tungt att andas..menjag vet med mig att jag dels spänner hals musklerna och sen suck andas jag också. (hyperventilerar) det kan kännas som att jag har nått i halsen något som täpper till luftvägarna..

Så ja det kan ju kankse vara ångest i ditt fall..men bra om du också kollar upp så att du inte är allergisk..

Lycka till!!

Kram Eva

Jag har fått svårt att andas vid ångest. Speciellt panikångesten, då kippar jag efter luft som om jag vore strypt. Med vanlig ångest så kännd det som om jag inte kan andas in helt för att bröstkorgen inte "flexar", som om jag gade en person sittandes på mig lite. Som tur är har jag dock aldrig haft det sittandes i så länge som i ditt fall (om det nu skulle vara ångest).

Kolla upp det medicinska först, det kan ju vara något så enkelt som allergi eller förträngda luftrör av någon annan anledning.

Jag har också svårt att andas vid ångest. Jag upplever det precis som Aviendha beskriver det, att någon sitter på min bröstkorg, jag kan inte ta djupa andetag. Jag har haft detta i längre perioder, ibland upp till en månad, det kommer och går. Min läkare säger att det beror på ångest och psykisk press. Men jag tycker också  att du ska kolla upp det medicinska först, för det är ju så individuellt varför kroppen reagerar som den gör.

#1 Det är tungt hela tiden, men det blir lite, lite lättare emellanåt. Jobbigast är det på kvällen, då kan man knappt få in luft alls.

#2 Precis så är det det känns! Som om någon hade satt sig på bröstkorgen så det inte kommer in tillräckligt med luft.

#3 Usch, vad jobbigt det måste vara att ha det så jobbigt så länge!

Jag ska kolla på måndag om jag inte är allergisk, hade det vart något med luftrören så tror jag nog (hoppas jag iaf) att de borde ha upptäckt det när jag var på vårdcentralen.

Tack så mycket för alla svar :)

Astma är kanske också ett alternativ att kika upp. Hoppas du får någon reda i vad det beror på, för det är inte kul.

#5 Tror läkaren på vårdcentralen kollade om jag hade astma, så det är det nog inte. Jo det hoppas jag också…

Jag har haft panikångest länge men hela tiden tänkt att det KAN inte vara panikångest, det känns såå fysiskt liksom så hjärnan kan inte ställa till med detta. Jag är lätt hypokondrisk och otroligt rädd för allt, och har ofta panikångest. Men innan när jag tänkte att det är nåt fel med mig, så fick jag det i STORT sett varje dag, andningsproblemen satt inte i hela dagen men det kom varje dag, som att jag va helt tjock i halsen och det inte gick att andas in så då försökte jag andas så djupt det gick och typ hyperventilerade, fick hjärtklappning och fick för mig att jag hade hjärtfel och blev ännu sämre. Jag blev så rädd så jag grät varje gång, varje dag, detta va för ett år sen! Och det hade jag ändå haft ett bra tag men då va det som värst….

Nu, ett år senare, mår jag bättre. Jag får detta flera gånger i veckan med andningen men inet alls på samma sätt, för jag har testat hjärtat, sköldkörteln o allt jag trodde det kunde vara hos läkaren och han såg inget fel så då kände jag mig lugnare, jag fick nämligen nog en kväll när jag låg o hoppade i sängen av hjärtklappning (jag vågade inte gå till doktorn men då fick jag nog), men sen dess har jag haft hjärtklappning ungefär en gång!!! (Detta va en månad sen minst) och jag hade det varje dag innan. Andningen kommer som sagt fortfarande i olika situationer, men jag blir inte rädd längre (nån enstaka gång bara) och kan hantera det så det går väldigt bra nu och försvinner ganska snabbt oftast. Jag har även börjat gå hos kurator nu senaste månaderna, för första gången sen jag blev depprimerad för ungefär 12 år sen, så det va ju på tiden o få börja prata ut om allt. Visst, jag blir ännu mer depprimerad den dagen jag varit hos honom när man grävt i allt men i längden känns det bättre.

Det jobbiga med panikångesten är att den kommer inte bara när man mår dåligt o känner att man har ångest, utan den dyker upp när som helst så man tror man är sjuk, att det är nåt fysiskt! Nu har jag lärt mig mina egna knep som sagt och jag är sååå glad över at äntligen slippa gråta över det varje dag, men jag förstår känslan, jag hade det ju som sagt i minst 3 år innan jag lyckades få kontroll… Det är den värsta känslan jag haft!

Men jag blir rädd, när jag känner att deppressionen börjar komma tillbaka, nu när jag äntligen kommit ur den, när jag varit deppig i 12 år, inte för att jag mår bra men mycket bättre, så när jag känner hur jag blir depprimerad blir jag rädd, får panik och DÅ kan jag inte kontrollera det…

Och så många gånger jag skrivit på forum, bl a här för o få tips på vad det kan va för jag va så rädd att det va nåt fysiskt trots att folk sa de uknde va panikångest,. Och visst är det skönt o veta att det "bara" är panikångest o ingen hjärtsjukdom, men det är jobbigt också.

Jag har också väldigt svårt att andas, speciellt på kvällen.
Vissa kvällar somnar jag inte fråns vid 04.00 pga det :/
Jag har mest problem med att andas ut, det är jätte svårt att förklara, men ungefär som #1 beskriver det. ("suck andas (hyperventilerar")
Det är riktigt obehagligt och jobbigt.
Jag var på vårdcentralen med och de sa att det var ångest eller stress eller något och att mitt hjärta bultade väldigt snabbt :/

Tack så mycket till alla som har orkat svara :) Jag har även kollat hos en annan läkare nu om det är astma, vilket det inte är. Han sa även att det knappast var allergi och att han också trodde att det var någon ångest.

Lite jobbigt tycker jag att det inte verkar vara något fysiskt, för detta är något jag inte har en aning om vad jag ska göra åt… :/

#10 Prata med en psykolog eller allra bäst är kognitiv beteendeterapi. Jag ahr själv inte testat det senare alternativet men blivit rekommenderad det. :)

11# Jag går hos kurator på skolan. Funderat på att kontakta en psykolog också, men inte vågat riktigt än… Känns pinsamt på något vis :P

Jo jag går också hos kuratorn på skolan och han är jättebra, så det funkar perfekt. Men det kanske kan behövas ännu mer professionell hjälp. :) Det är inte pinsamt, det är välbehövligt, det kommer bli så skönt sen. Du kan boka tid hos psykolog hos ungdomsmottagningen gratis :)

Jag har ingen större erfarenhet av kuratorer och sådär. Så svårt att bedöma om hon jag har är bra eller inte… Känner inte att jag har fått ut sådär supermycket av det, svårt för att berätta om saker jag skulle behöva berätta om och sådär. Men det har jag alltid, inte så lätt att försöka få ut något av någon som mig ;P Men a, jag får se om jag kanske, kanske vågar ta kontakt med en psykolog. Min styvmor är på mig om att jag borde träffa en bra psykolog och prata ut om en del saker som hände när jag var mindre… Men a, svårt det där…

#14 Det är klart, jag va till en psykolog när jag va 13 och fick panik, KUNDE inte prata med henne så sen har jag inte vågat. Nu i våras (när jag är 21 år) tog jag steget o gick till kuratorn, och jag kan prata om i stort sett allt med honom, han är superbra, det är så det ska vara. Men är lite ledsen nu att jag slutar skolan nu sista maj och då får jag inte prata md honom längre och har ingen lust att leta upp en ny jag känner samma öfrtroende för :/ SÅ hoppas verkligen jag inte faller tillbaka i deppression…

Har man ångest så är man ju förmodligen väldigt stressad oxå. Kom att tänka på en sida jag hittade om stress. Ett av symtomen var tungt/svårt att andas.

Läste och fann att  i stort sett alla symtom stämde in på mig. Fastnade speciellt för detta med muskelryckningar och svårt/tungt med andningen och att jag blir helt slut av minsta lilla jag gör samt mjölksyra i musklerna för minsta lilla

Stress-symtom

Det där med mjölksyra i benen, trött vid minsta ansträngning (som jag klarade utan problem för några veckor sedan), även mindre ryckningar i benmusklerna (endast när jag ska lägga mig och sova dock) passar helt in på mig det med! Ska gå in och läsa lite på länken där tror jag ^^

#17 Hittade du nåt intressant i länken?

#18 Har bara läst lite snabbt än, mycket svåra ord att ta sig igenom ;P Tänkte jag skulle gå igenom den lite bättre alldeles snart faktiskt, och ha ett Lexikon i en flik bredvid så man inte missförstår vad som står skrivet :) Lite dålig på läkarord eller vad man ska kalla det :)

#19 Ja, jag tycker oxå detta läkarspråk är svårt, men å andra sidan har jag ju inte gått någon sån utbildning och texten är ju egentligen riktad till experter på området vilket jag kanske blir snart med tanke på hur mkt jag läser om allt

har precis kommit hem från östra för att jag haft så svårt med andningen, jag drar efter luft otroligt mycket för att kunna andass. har låtit 3 olika läkare titta på mig och min hals och jag har fått massvis av allergi sprutor och tabletter.

men detta handlade om ångest, om man ska tro dem.

och det gör jag för jag litar på östrasjukhusets läkarpersonal. nu vet jag dock inte hur jag ska göra för att bli av med dessa andningssvårigheter. jag ahr hela tiden tungt att andas, det avtar aldrig, jag har problem att springa och skratta, men läkaren övertygade mig om att jag inte heller hade astma.

har alltid vart en orolig person ända sedan jag var mycket lite, är fjorton och får lätt dödsångest och mår dåligt, men annars så är jag e mycket glad person.

hoppas att detta går över för mig och för er alla.

mvh klara

Hej

Har presic gått igenom samma känslor som du med andningen. Det är jättejobbigt. Men det är absolut ångesten. Jag tog och allergiprover och de ville mäta min lungkapacitet med spirometri men då sa jag stopp. jag har astma på vintern så jag vet att det inte visas nåt när man inte har astmabesvär på G. Jag har haft ångest till och från i 11 år och ätit Cipramil/Citalopram i perioder. När jag mådde bra slutade jag. Dum som man är. Men nu ska jag äta dem livet ut. Min läkare tror att jag har kronisk för låg serotoninhalt och det är jag också övertygad om. Har du provat Citalopram? Ha det så bra/Helena

#22 Hej! Detta inlägget skrev jag för mycket längesedan, mår mycket bättre idag och har inte alls samma typ av problem som tidigare. Under jobbiga situationer kan jag fortfarande få svårt att andas men jag vet nu att det går över och att det inte är något att oroa sig över även fast det kan bli fruktansvärt frustrerande för det är ju himla otrevligt även fast man vet att det inte är farligt. Men tack för svaret ändå!