hur ska jag hantera hans ångest, tvivel?
har nyligen blivit tillsammans med en man som sen ngt år har problem med ångest av ngt slag.. äter ngn form ångestdämpande i överdos som inte hjälper särskilt mkt..
Det var inte svårt alls att bli kär i honom snarare var det så att jag riktigt försökte låta bli.. delvis pga att han mår dåligt och för att jag inte är riktigt säker på mig själv i alla situationer om jag tar åt mig..vad som sägs till mig.
pga hans jobb träffas vi på helgerna o jag tror att det är både bra och dåligt.. det blir väldigt intensivt då och när vi skiljs åt blir början av veckan jobbig förståss.. i slutet känns det mer som overkligt..att VI existerar alls..
Han däremot vacklar och tvivlar så fort han blir ensam i stort sett… vi kan prata på msn..om vad som helst.. rätt som det är försvinner han bara o kommer tillbaka jättekonstig…men jag har i stort sett bara skrivit tbx att jag älskar honom och att jag finns för honom…. och inväntat. ibland har det funkat direkt… ibland har han försvunnit i timmar…kanske vi inte ska tillgå msn..
i helgen… har vi som vanligt bara varit.. fast nu hela helgen själva hemma hos honom.. ätit gott.. druckit vin, öl… och ¨så min dumhet.. Tequila… mkt dumt men jag visste ju inte.. 1a kvällen allt bra… tog 3 var under ngr timmar… inte farligt.. 2a kvällen.. vet inte vad som hände… han röker o gick ut som vanligt men var borta så länge och kom in och frågade om han började bli tunnhårig… han har från början bett mig att vi ska vara ärliga så jag sa som det va… jo,, ja lite,, men jag trodde att han skoja… han fick ett bryt o gick… muttra o hade sig kom tillbaka och sa att vi nog inte skulle ha ¨så mkt med varann att göra i framtiden….. nu var det min tur att få ett bryt..
mena han allvar.. men han hade varit ute länge.. jag kollapsa i stort sett för jag vet själv att jag tar åt mig på ord… han var så allvarlig… jag sa att han inte kunde mena allvar… han kom o satte sig o sa förlåt.. sen deckade han av… i mig satt det som en tagg…Det gjorde så ont…!
Jag lämnade honom sovandes en stund för att tänka…Det gjorde så ont… mena han allvar.. skulle detta hända fler gånger? var det slut? gick tbx o väckte honom… han visste i stort sett inte alls vad han sagt när jag berätta..
tyvärr, har detta satt sig som en tagg mellan oss.. för min del… jag har förstått att han betyder mer för mig än jag trott.. klarar jag av att det här kommer hända igen.. varför händer det?
Han säger själv att han mår bättre sen jag kom in i hans liv… att han mår som han gör är delvis pga f.d kvinnor i hans liv o hans syster som krävt o kvävt honom…jag vet att jag inte är sån alls för jag är snarare mer som han.. låter mig nyttjas..
jag vet att han behöver hjälp men hans arbete hindrar honom.från att ta en tid…hur ska jag hantera att inte ta åt mig.. vill inte förlora min kärlek till honom för vi har ändå upptäckt att vi har så mkt gemensamt..bara det att vi kan va utan känna krav att göra ngt..
Jag förstod inte riktigt vad du vill lära dig att hantera?
Jag tycker det låter som att du är en riktigt bra flickvän för honom. Du förstår att han reagerar konstigt ibland för att han är sjuk, och inte för att han inte älskar dig.
Att han säger saker han ångrar och inte ens minns när han får ett "skov", det kan inte DU göra något åt.
Känner du att hans sjukdom går ut över ditt mående? I så fall får du påminna dig om att det är hans sjukdom som talar och inte han. Så att du inte tar åt dig och får ångest själv.
Förstod jag rätt, någon del av ditt problem?
Hoppas din pojkvän blir fri från sin ångest!
Mvh Lena
Sajtvärd på Cancer iFokus
som jag sa så vill jag lära mig hur jag ska hantera att INTE ta åt mig av det han säger när han får ett "skov" som du kallar det…
Jag är en person som tar åt mig och såras av ord….det som hände i natt gjorde så ont men fick mig samtidigt att inse hur mkt jag älskade honom och att han var värd att slåss.
Jag vet att jag inte kan göra ngt åt hans problem mer än att finnas där och älska honom för den han är… vet att jag inte är stark nog att göra det om och om igen…..dessvärre …
Jag föreslår verkligen inte att du ska finnas där och bara ta emot allt vad han slänger ur sig när han mår dåligt. Jag ser att det kan låta som att jag tyckte det. 
Din pojkvän måste ta ansvar både för sin egen skull och för din, och se till att han får fungerande hjälp.
Jag har tyvärr inga goda råd…
Men det måst finnas andra på sidan som suttit i samma situation, eller som själva varit den som haft ångest och tagit ut det på sin partner. På något sätt går det att lösa!
Kram!
Mvh Lena
Sajtvärd på Cancer iFokus
Hej quinn! Jag känner igen mig i din situation, jag har själv panikångest och depression.
Jag är också tillsammans med en kille sedan några månader tillbaka som har bla. bordeline.
Jag känner igen mig så väl i de du skriver och det tar ett tag innan man lär sig att hantera sånna känslor. Jag vet hur ont det kan göra och hur svårt det kan vara. Men som Lena1971 skriver så är han sjuk och det är det du måste ha i åtanke. Men det är jobbigt,du får inte bli hans "sopkorg"! Du är också en människa och kan inte ta all hans skit. Du måste prata med honom om hur du känner, (när han inte har ångest) du måste fråga rätt ut om hur han vill att du ska vara när han får ångest. Ska du lämna honom ifred? Vill han prata? Ska du ignorera det han säger? Ska du försöka få honom på andra tankar? Du måste prata med honom, annars kommer det inte att fungera.
Jag kanske har det lite lättare att sätta mig in i hans situation eftersom jag också är sjuk och kan känna igen mig i känslan. Men det som har varit väldigt effektivt i våran relation är att vi pratar mycket. Han har berättat vad han vill att jag ska göra och när han mår bättre så har vi också pratat igenom det.
Men bara för att han är sjuk så får han inte bete sig hur som helst, han måste tänka sig för och tänka på dig också. Ni är 2 stycken som ska få det att fungera.
Men som sagt, nyckelordet är att PRATA med varann, och ha öppna kort!
Hoppas att ni löser detta. Kram !
hej,, ja,, visst är det viktigt att prata och det gör vi. fortsatt jobbigt är det på veckorna och vi försöker komma fram till lösningar..
Jag har förstått att jag har större förståelse än vad jag trodde.
Jag bytte jobb för 2 år sen och har under den här tiden varit utan min värk,, nu är jag tillbaka till mitt gamla jobb och min värk,, och värken sätter mig i en situation med osäkerhet. något jag inte behöver.
så när han mår dåligt klarar jag inte sätta mig emot om jag har ont. det vi därför har kommit fram till är att msn är helt utesluten kontakt. endast ett kort tel samtal på kvällen. samt att han söker annat jobb. nu är han ju resande och det är inte ett liv. puben el baren är de enda som finns på hotellet när man söker hjälp för sina alkoholproblem blir man bara runtskickad. ingen vill ta ansvaret. som en jäkla cirkus det oxå.. ångest,,onykter .. osäkerhet… konstigt att man inte mår bra??
nope,, nu tillbaka till 1 läkaren som skickade iväg oss och det var i januari.. så mkt slöseri av tid som kunde gått till hjälp i stället. alla skyller på alla..å i mitten man står som ett fån som vanligt. konstigt att man mår som man mår.
beroende av alla o allt… stackars människor med ångest, stress o ohälsa idag som ingen vill ha o hjälpa.
det räcker juh inte med att älska längre heller även om det är svårt att låta bli.