Ingen utredning öht. Medelsvår recidiverande depression är vad som står i mina papper. Fick den väl första gången jag kom i kontakt med BUP, de måste ju sätta någon diagnos och min nedstämdhet passade ju som ett smäck in i den diagnosen.

Ibland önskar jag att jag fick en utredning, men det finns inget intresse alls från vare sig läkare eller psykolog till en sådan så det får nog vara.

Den enda diagnos jag har på papper är adhd och den är utredd. I övrigt ingenting.

jag några stycken, som jag samlat på mig. och den senaste i gänget var bipolär, det blev klart efter ca 20 minuters pratande med min nya läkare.. den första var schizoaffektiv och det fastställdes efter en lååååång rad olika tester och sånt i några månader på mitt första behandlingshem/behandlingsenhet.. sen har det tillkommit nåra mer.

så har vi en bordeline diagnos och sen vet jag faktiskt inte vad som mer ligger dolt i min journal.

efter som jag har så många "symtom" så är det väldigt svårt att bara välja en. ni kanske förstår mitt dilemma?

#3 Låter som om du blivit "överdiagnosticerad…" Som Bipolär kan man få psykotiska inslag som är skrämmande likt schizoaffektiva drag… Har man som bipolär sk. rapid cycling - det vill säga att man svänger mellan depression och hypomani/mani väldigt snabbt är man svår att skilja från en borderlinare…

Skulle tro att du bara är Bipolär i grund och botten… Det finns oändligt många variationer innom denna sjukdom, så faller man inte in i det exakta mönstret kan man lätt hamna där du är…

Det tog nästan 10 år innan jag fick en diagnos och detta berodde nog mest på att min farmor var manodepsessiv… Min pappa hade sett nog, och visste vad han såg… Han tog bladet från munnen när jag raserat allt under en mani och sedan ramlade ner i nattsvart depression. Det var inte skoj att få kastat i ansiktet att jag var precis som farmor och hörde hemma på psyk… Men det förändrade allt!

Har fått gå till hur många psykologer och läkare som helst och gick sedan igenom en undersökning. Diagnotiserades Aspergers syndrom, ADD och återkommande depression. Det tog många år innan det kom så långt.

Efter utredning så har jag adhd, bipolär typ 2, social och agorafobi (ej med panikångest och ocd. Så står det i mina papper. Dock vill dom ha ocd till tidigare (fd) diagnos men jag åt medicin så dom glömde väl bort det då jag inte visade några symptom på det då jag var där. Men men.

lång utredning, och psykolog kontakt

Ingen utredning,bara fylla i en massa papper om frågor.Min  Borderline diagnos var det en kvinna som satte som var specialist i psykiatri och den sattes för 8 år sedan,innan har det bara stått ? om ev Borderline.Sen har jah ju panikångest med agorafobi,social fobi,depression/nedstämdhet och lite OCD,stress och utmattnings besvär,generaliserad ångest.

Aspergerdiagnostiserad genom neuropsykiatrisk utredning.

Annars väldigt bristande diagnostik på mig.

Lider av panikångest, social fobi, GAD, OCD och vad jag känner själv TVEKLÖST bipolär sjukdom (manier som förstör mina förhållanden, mitt liv och min ekonomi) samt flera tecken på Borderline.

Men ingen tycks intresserad av att diagnostisera mer än Asperger!

Efter många år hos olika psykologer har jag fått diagnoserna Schizofren, Borderline, PTSD och ADHD.

Men nu med min nuvarande psykolog som jag forhoppningsvis kommer ha ett tag har vi gått igenom många frågor och utredningar och satt spikat att jag är bipolär.

Jag lider av svår panikångest, nästan konstant ångest i perioder, social fobi i perioder, paranoia, vanföreställningar, manier..

Efter typ 7 år med psykologisk kontakt med både psykologer å läkare har jag hittils fått till svar att jag har en ganska svår deppression, oro å tvångstankar. har nyss gjort en neuroutredning å svaret på den kommer imorrn

Fick min första diagnos för tio år sedan när jag försökte hoppa från en bro. Borderline såklart. Sen har jag enligt läkarna bipolära drag samt ADHD som jag medicineras för. Återkommande depressioner, panikångest, missbruk, PTSD och social fobi.

Jag har slutat missbruka. Och jag tillåter inte att människor behandlar min diagnos utan MEJ. Jag är inte massa diagnoser på ett papper utan en människa och skall behandlas därefter.

Den allra första som träffade mig var en psykiater, han gjorde utredningen och satte diagnosen bipolär typ 2 + add + lite extra ångest och panikattacker på det.
När jag sen kom i kontakt med bup gjorde dom ytterliggare nån mindre utredning (bara nåt frågeformulär) och kom fram till samma diagnos och nu slutligen när jag kom till vuxen-psyk så fick jag ett nytt litet frågeformulär, men ser inte det som någon utredning utan det gick mer ut på hur jag hade mått de senaste 2v.

fick min diagnos (aspergers) efter att ha varit inlagd på psyk i 2 veckor, gjorde utredning där.

hehe de var några månader sen någon skrev här..

För mig började de med att vi gick på bup, dom provade göra en utredning men jag hade ätstörningar och var väldigt deprimerad så de va svårt att säga något då (plus att jag va väldigt förkyld just den veckan). Jag fick börja med medicin och efter ett år startade dom utredningen igen och kom fram till att jag hade asperber.

Fick mina diagnoser (depression, ångest, socialfobi) i höstas då jag gick till en läkare och fick göra några tester genom att besvara frågor på några papper där det visade sig att jag hade väldigt höga "poäng" på både depression och ångest.

Socialfobin blev konstaterad då det är all typ av kontakt med människor som utlöser min ångest.

Jag blev "diagnosticerad" med Aspergers syndrom när jag 14 efter att ha träffat en psykolog i fem minuter. Hon sket fullständigt i vad jag försökte säga och valde att lyssna på mina föräldrar som på de sättet slapp ta itu med att större delen av mina problem kom från uppväxten. Det mest fascinerande är at den här psykologen är specialinriktiad på barn som blivi utsatta för misshandel och sexuella övergrepp. En riktigt otäck och obehaglig kvnna, flera som träffat henne har tyckt samma sak om hennes riktigt otrevliga bemötande. Skrämmande att en sådan människa jobbar med utsatta barn, men,men..

När jag var 16 konstaterade till slut min behandlande läkare att jag var feldiagnosticerad, det var verkligen ingen som begrep hur jag fått diagnosen då det aldrig stämt in på mig. Han ändrade till generaliserad ångest och depression (något sådant), då hade vi haft kontakt ungefär var tredje månad och jag bodde under tiden på behandlingshem och i utsluss.

När jag var 18 fick jag till slut hjälp och en riktig utredning Jag blev diagnosticerad Emotionellt instabil personlighetsstörning (Borderline) och PTSD. Det kändes ju skönt att få rätt diagnoser, oturligt nog så finns det så mycket fördomar om borderlinepatienter och jag kan nog uppfatta det som svårare inom vården sen diagnosen sattes då många verkligen bara läser ordet Borderline och sen har bestämt sig för att jag är en promiskuös, missbrukande dramaqueen =/. Det brukar släppa när man väl har träffat läkaren eller vad det nu är efter ett par gånger och de börjar se individen istället.

Svår recidiverande depression fick jag dianosticerat när jag var i 18-årsåldern. Ingen direkt utredning, mest ett konstaterande.

Emotionell instabil personlighetsstörning fick jag efter två veckors observation och en snabb koll i journalerna. Inget jag blev tillfrågad om.

Står på kö för att utredas för bipolär 2 inom öppenvården.

Först när jag var 18 så satte de rätt snabbt Borderlinediagnosen på mig (vilket jag vetat att jag haft av nån konstig anledning sen jag var liten) och sen på sahlgrenska satte han Borderline och Bipolär och just nu håller jag på o gör en grundlig utredning, eller ja vi är klara ska bara sammanfatta men summan av kardemumman blev; Borderline, Bipolär, Panikångest, Socialfobi samt PTSD (våldsam uppväxt,storebror som tog livet av sig samt gruppvåldtäkt)

Blev diagnostiserad för depression för nio månader sen av ett antal läkare på bup, men jag visste att jag var deprimerad för ett år sedan.