Jag har tyvärr inga bra tips alls att ge. Har inte agorafobi men psykologen hävdar att jag har någon typ av social fobi, känner igen mig i en hel del av det du beskriver men det varierar mycket med dagar för min del.

Kanske kan du ta hjälp av din sambo? Jag antar att han vet om ditt problem med detta. Jag upplever iaf att det  är enklare att hantera situationen om jag vet att det finns en utväg kvar. Då är det ju jag som har kontrollen. Ex om vi är hos killens familj och det blir jobbigt så räcker det med att jag klämmer hans hand under bordet så fixar han en glipa så vi kan gå iväg alt. åka hem. Och bara att jag vet detta gör att vi oftast inte alls behöver gå iväg eller åka hem.

Mycket med fobier handlar om att möta sina rädslor, lite i taget. Butiker var jobbiga som bara den för några år sedan men med en del övning har jag idag inga större besvär av det. Det var små "löjliga" saker som att bara gå förbi en butik jag kunde känna obehag inför. Eller kanske bara gå innanför dörrarna och vända. Och det var nog, för det var bra. Lite i taget och lite mer med jämna mellanrum alltså.

Vissa (alla?) SSRI kan hjälpa mot just agorafobi så jag håller tummarna för att det fungerar för dig. Pratar du med någon? Även det kan hjälpa dig att bearbeta fobin då det ofta kan bottna i saker som man kan behöva nysta lite i.

Jag har precis samma problem med möten och liknande "låsta" situationer där man liksom måste sitta kvar. Jag har bestämt mig för att det är ok för mig att resa mig och gå.

Nu är jag ju visserligen i en situation där jag är sjukskriven och inte har så fasligt mycket saker där jag måste vara någonstans där mina problem inte är kända så jag kan alltså säga som det är. Ursäkta men jag har väldig ångest just nu, jag skulle behöva gå ut.

Men, annars som sagts ovan. Utsätt dig för situationerna under kontrollerade former och i små doser. Är det jobbigt med buss kan man ju kanske börja me datt gå till busshållplatsen och titta på när bussen åker förbi. Sen kanske åka en hållplats dagtid när det är lite folk, tillsammans med någon, med musik i öronen eller kanske en vän i telefon. Sen får man trappa upp det långsamt.

Min sambo har angora fobi och äter atarax som även hjälper mot ångesten som dyker upp vid sådana tillfällen, han kan också bara vara med sin familj och mig och vill helst inte ens gå in i en matbutik om han slipper. Nu ska han dock pröva en ny metod, istället för att stänga in sig ska han och jag gå till ställen som det är mer folk på, tex fotografera på en bilträff osv så han får choka sig själv lite, det kanske funkar men kanske inte.

Just nu så är han mest hemma och vardagen funkar dåligt så kan inte ge så mycket tips från honom.

hej det kan nog komma utav nån obehaglig upplevelse ,kan vara utöver det vanliga ,jag har svårt med möten då man kommer runt o presentera ,försök att träna under kontrollerade former med vård personal

Vet inte ens om min räknas till agorafobi, men jag klarar inte verkligen av att åka buss själv. Blir helt stel i kroppen när jag ska åka, även om jag åker med flera stycken som jag känner. Bara genom att kliva på bussen så känns det som att alla stirrar och dömer mig efter utseendet eller om jag skulle göra fel, tappa pengar, trampa snett, och bara att ha de tankarna får mig att göra det.

Men när jag väl sitter på bussen sitter jag helst längst bak och längst in mot fönstret, för då ser jag alla som är på bussen och ingen som jag inte känner sätta sig bredvid mig.
Får även för mig att bussen krymper och man trycks närmare och närmare alla andra som är på den.
och avstivningen är bara hemsk. vågar knappt trycka på knappen för då måste busschauffören stanna på grund av mig och alla stirrar när man kliver av. Ibland  kliver av vid busshållsplatsen innan min, om någon tryckt då, och om de inte har det sitter jag kvar och väntar tills nästa hållplats som någon trycker på, och sen får jag gå mycket längre hem än vanligt.

Det är samma sak när jag ska redovisa saker inför klassen eller liknande. Bara tanken av att alla sitter och kollar och lyssnar på mig får mig att få ångest inför nästa redovising.

det är många fler saker, men bussen tog upp så mycket text, så stoppar här.

Känner precis som du i situationer där man är låst, t.ex möten och sånt. Började när jag skulle byta skola och var och hälsade på nya klassen i sexan och fick sån panik att jag faktiskt sprang ut, började storgråta och visste inte vart jag skulle ta vägen.

Äter seroxat sen sju år tillbaka och fokuserar mycket på tänkande när det kommer. Tänker: "Det är bra, lugna ner dig" med lugn röst till mig själv. Funkar bra faktiskt, fast det är riktigt otäckt när det kommer.