![[Sephrenia]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Måste få skriva av mig
Min sambo är sen ett halvår tillbaka deprimerad och går på medecin, det går frammåt han blir bättre, gladare, är villig att arbetsträna och han har mig och jag älskar honom och höjer honom till skyarna såklart. (vi har vart tillsammans i över tre år så ingen nyföräskelse som spökar)
Idag fick jag något jag inte haft på 3½ år, panikångest, smygande tryckande över bröstet.. Senaste veckan har 2 personer som inte känner mig speciellt väl sagt åt mig att tänka på framtiden och mer eller mindre talat ut en hel guide om hur jag ska lämna honom för att få ett bättre liv och hitta någon med pengar i fickan..
Jag vill inte lämna honom, jag har inte ens övervägt det när det var som jobbigast, vad är det för fel på dessa människor?
Jag blir så ledsen, detta är det som gör att jag ens mår speciellt dåligt just nu, folk som inte respekterar mig, som kränker mig och ger mig råd som om jag var ett barn som var upp i nyförälskelse och inte fattade bättre.
Jag har undviktigt hon som sagt något idag hela dagen och har berättat detta för städerskan på jobbet för hon är så mänsklig och vettig och chefen på skadeverkstan som jag även ser som en sådan person som jag kan berätta för, mest för att han sa på en gång "vad tynger dig, det ser ut som om du ska bryta ihop" när jag kom ut till honom, han gav mig svar på tal om hur fel detta var..
Berättade även för min far som är ekonomichef på företaget och har relativt svårt för känslor överlag som tyckte att detta var sjukt onödigt då han vet hur ledsen jag blev i lördags då hans fästmö babbla ur sig en massa saker som gjorde att jag var ledsen och satt i skogen i 2 timmar för jag blev så kränkt, han blev upprörd eftersom att vi aldrig umgås privat längre och när vi väl gjorde det så blev det såhär, jag känner samma sak.
Jag vill inte lägga över allt på er utan bara få ur mig detta och samtidigt kanske öppna en tanke för de unga som ännu inte hunnit söka hjälp och låtit närstående ta del av eran depression eller annan ångetssjukdom.
Vi finns alltid för er även om vi själva får skit på kuppen.
Men fy sjutton. Är trött på folk som ska veta bäst åt en, oavsett situation.
Jag hoppas verkligen att både du och sambo får må bättre och slippa sånt framöver!
#1 mig med, två st på samma vecka var en jädra pärs.
#3 hoppas du och illrarna mår bra iallafall, haft en underbar kväll här med sambon så han mår bra ikväll, illrarna med dom spöade nyss katten som försökte sno vitalin.. känns lättare i hjärtat nu.
#4 Låter bra=) Jodå, det sovs här efter kvällsgrisen (broskben).
#5 hmm skönt med illrar som sover nu, katten får ju kvälls spinn så alla andra hakar ju på, cirkus.
#6 Haha men full rulle på djuren är ett bra sätt att få må bra. Svårt att inte le litegrann när dom busar runt.
#7 Klart det är kul när dom håller på att stöka runt, mindre kul när hunden leker polis, katten leker terrorist och illrarna.. ja dom leker iller lekar så det är en salig blandning som ofta slutar med att någon blir ledsen ^^
*En stor kram*
Jag är glad att min kille inte fått höra sådant (iaf vad jag vet) för att jag vet att det skulle såra honom riktigt mycket. Visst tusan är det ett skitgöra att vara anhörig! Det är ju faktiskt inte bara den sjuke som har det jobbigt, det påverkar många runtomkring. Men du är en vuxen, förnuftig människa som är fullt kapabel till att fatta egna beslut.
Det kan vara svårt för folk att förstå, men det är ju inte så att man tänker "nu ska jag bli tillsammans med en riktigt deprimerad människa!". Man faller för en person och den kärleken är värd massor trots de baksidor som finns. Alla har baksidor, de ser bara lite olika ut. Du ska inte behöva känna att du måste försvara ditt val. Han är DITT val, för att det känns bra för dig. Det är han som gör dig lycklig, depression till trots. Jag tycker att det är vackert, att det kan finnas så stark kärlek så att den överlever de sunkiga hål som depp, ångest och andra sjukdomar/problem släpar par igenom. Det är inspirerande och sett ur den synvinkeln något som folk borde avundas. Det är inte den enklaste vägen - det hade ju varit en okomplicerad människa med pengar på fickan. Men stark kärlek kan inte värderas i soltimmar, kontosaldo eller avsaknad av mediciner.
Paulina
#10 det var det bästa svaret jag fått någonsin. Du fick med allt som jag tänkt men inte kunnat uttrycka. Jag hoppas innerligt att din sambo slipper höra något sådant för det tär 1000 gånger mer än depp hålen någosin kan göra.
Jag inser ju helt klart nu att de som ger upp och de som aldrig blir psykiskt dåliga är ointelligenta, de smartaste personerna jag träffat på iFokus eller IRL har någon gång haft en ångest period. Jag tror livet är enklare som korkad och tack gode gud (om han nu skulle finnas) att jag inte är korkad! 