anhörig, hur gör man?
Hej
Min sambo har nyligen fått beskedet att han förmodligen varit deprimerad i 10 år och ska gå på psykoanalys och terapi eftersom han inte vet varför. Han har haft mycket ångest, panikångest och när han inte fått utlopp för sina känslor på något konstigt sätt även utvecklat en stark hypokondri. Att säga att allt det här påverkar vårt förhållande är en enorm underdrift.
Jag har börjat gå i terapi på egen hand för att handskas med detta och vi går dessutom i parterapi. Jag vet bara inte hur jag ska bete mig. Det känns som jag alltid säger och gör fel sak.
Vi har separerat och han bor hos sina föräldrar ett tag för att kunna lägga så mkt tid som möjligt på sig själv utan att belasta mig för mkt. Det har blivit lite bättre men vi har jätte svårt att hitta tillbaka till varandra. En stor del av det är att jag också har behov (jag får alltså inte uttrycka hur jag mår och vad jag känner, han klarar inte det, vill att allt ska handla om honom)som han inte kan ta hänsyn till just nu eftersom han bara kan bry sig om sig själv. Så fort jag säger något så är det fel och han sticker ut och tycker att jag är elak.
Jag har frågat honom hur han vill att jag ska möta honom och han säger jag vill ha ditt stöd". Problemet för mig är att jag har stöttat honom och stödjer honom fortfarande så till den grad att jag har tagit slut. När jag sedan vill ha en smula förståelse är allt jag gjort för honom som bortblåst. Då ser han inte det.
Jag är så orolig att detta aldrig kommer ta slut, att mitt liv med honom alltid kommer se ut så här. Psykoanalys kan ju ta flera år! Någon som har bra erfarenhet av detta?
Om någon kan tipsa mig om hur jag ska göra för att bättre förstå och kunna prata med honom, vara ett bättre stöd så tar jag tacksamt emot tips.
kram
Alltså. Han är sjuk men du ska inte behöva lbi lika sjuk för det. Du ska inte vara den som släpar honom fram varje dag, som alltid står och tar emot det negativa, som lyssnar och sen inte får säga något själv. Du är också en person, du har ett liv, ett värde.
Naturligtvis ska du ställa upp och stötta om du känner att du vill men du måste också vårda dig själv. Jag skulle rekomendera att du säger ifrån. Att det faktiskt inte KAN fungera om inte du får uttrycka dina behov och prata om dina svårigheter då och då. Kanske kan ni gå i parterapi? Eller att du får följa med honom till hans terapeut? Kanske kan en utbildad person med erfarenhet av liknande problem hjälpa er att komma fram till något som fungerar för det här gör det inte!
Stora kramar och glöm absolut inte att ta hand om dig själv.
Ber om ursäkt, såg att ni redan går i parterapi, hur känns det? Har det gett något? Möjligheten att byta till en annan behandlare/terapeut finns alltid om man inte får ut något av det, är ju fullständigt onödigt att göra något som inte leder någon vart eller ger något positivt.
Det är väl TUR för honom att han nu äntligen börjar med terapin..
och kan få ett NYTT liv eftersom ni redan har separerat också
och du själv inte verkar orka ha ett förhållande med
honom just nu, så varför inte ta någon månad itaget bara
och se vart det bär..Han kommer ju förändras mycket med terapin och det är nog värt varenda krona…för alla partner!
Din roll som "stödjare" kommer ju att ändras i vilket fall som helst framöver nu då..Vad vill du själv med ditt liv? bäst att ta hand om sig själv troligen…/H
Tack för svar.
#HannaM: Vi har väntat i fyra månader på att börja med parterapin och har bara varit där en gång hittils. På den sessionen fick vi berätta varför vi var där. Det var sjukt jobbigt och det var mest jag som pratade eftersom i förhållandet är det jag som är mest olycklig och har fått stå tillbaka. Det var sjukt energikrävande men jag kände mig lättare efteråt. Dock får vi tid med 2-3 veckors mellanrum och det är så himla långt tycker jag. nästa tid har vi den 28 oktober.
#havsvingen: Jag är väldigt glad över att han äntligen sökt hjälp, problemet för mig är att han gör det i elfte timmen. Kanske jag bara behöver mer tålamod men var hämtar man det?
Hur gör man och var hämtar man krafter? Hur ska jag kunna lämna all besvikelse bakom mig och börja om på nytt i vårt förhållande?
Hej Hemulen.
Har läst dina inlägg här. Förstår att du vill hjälpa mannen du älskar. Men till vilket pris? Han verkar ju ej ta hänsyn till dig. Att du också har behov att bli sedd. Att du också ska kunna prata om hur du mår och hur din dag varit.
Att leva i ett förhållande innebär ju att man ska se varandra och stötta varandra och älska varandra. Men det känns som du bara får stötta honom och se honom. Det är inte rätt. För att du ska må bra i förhållandet behöver han ge dig posstiv engeri varje dag och se dig.
Det verkar inte som han gör det eller är redo att göra det. Även fast man mår dåligt och har ångest/depression etc och lever i ett förhållande så har man alltid ett val, dvs att försöka se den andre också. Han verkar inte riktigt värdig dig. Du behöver nån som kan se dig och ge dig possetiv energi varje dag. Har du läst den nionde insikten? Om ej gör det. Den handlar bla om hur människor är mot varandra och hur man kan göra för att få possetiv energi etc.
Hoppas mitt svar hjälpte något.
Bästa hälsningar /Ambrosia