Jag blir så trött. Så utmattad. Så frustrerad. När vareviga dag är en strid mot mig själv. Som om det finns två av mig. Där den ena är logisk och klok och den andra bara skräckslagen och full av oro.

Jag vågar inte vara ensam. Kan inte ha det tyst. KAN inte vara ensam med mina egna tankar. Jag är så rädd och har ständiga katastroftankar. Ångesten är alltid påtaglig och när jag känner den får jag ångest över det och ångest över det osv, det blir en ond cirkel.

Men folk förstår ju inte det här. Det är också oerhört utmattande. Jag är så trött och slut ibland att jag inte kan stå på benen, men eftersom jag inte ansträngt mig fysiskt så förstår inte omgivningen varför jag är så trött!?

(Jag vet inte varför jag skriver det här. Antagligen för att få utlopp för det.. Tidigare hade jag en blogg där jag skrev väldigt öppet bl.a. om min ångest och hur den tog sig uttryck. Men så började jag få skit i det i den "verkliga" världen och nu kan jag inte längre. Det är som att jag förnedrar mig själv då bara. Tror det är därför jag söker mig hit…)

Är det förresten någon som vet om derealisation + depersonalisation är ett vanligt symptom vid ångestsjukdomar?