Annons:
Etikettallmänt-om-ångest
Läst 2578 ggr
citytjejen
2013-01-06 15:07

Ångest eller vad det nu kan vara...

Jag har börjat fundera på om jag har någon diagnos och vad det i såna fall skulle kunna vara. Antar att det är någon form av ångest och det är såklart jobbigt att inte veta hur jag ska kunna få bukt med den eller mildra/undvika den när jag känner att den är på ingång.

Här är några exempel på mitt mående:
Har så länge jag kan minnas haft problem på mornarna när jag vaknar och ska till jobbet. Då ligger jag och tänker på allt som är negativt och jobbigt i mitt liv, både i privatlivet och på jobbet. Det gör att det blir svårt att ta sig upp ur sängen. Sen när jag väl är uppe och kommit igång så är dessa jobbiga tankar och känslor borta. Även fast jag vet att de försvinner när jag kommit ur sängen så är det jättesvårt att styra bort de jobbiga tankarna när jag ligger där i sängen.

Sen kan mitt humör växla väldigt fort, från att ha varit glad ena minuten så kan jag bli på jättedålig humör, blir sur och får ångestkänslor. Ibland varar detta tillstånd i några minuter, ibland i upp till ett dygn, dock sällan så länge. Då är det alltid något som utlöst det, t.ex att nån sagt nåt som jag inte håller med om eller att jag tänker på nåt som irriterar mig. På jobbet händer inte detta, utan det är hemma som det blir så.

Och ibland avskyr jag att umgås med folk jag inte känner, om jag är på en fest så får jag ofta känslan av att jag vill fly därifrån fort.

Får även allmänna ångestkänslor när jag ska sova, detta är inte så ofta, 2-3 gånger i månaden ungefär.

Min teori är att det nån form av efterreaktion på att jag var arbetslös under större delen av förra året, mådde oftast bra då men hade en del tunga dagar också.

I övrigt har jag ett normalt liv så att säga, är lyckligt gift, har jobb, bra vänner, typ ett välordnat liv. Mina lyckliga och glada stunder är många många fler än de olyckliga, och det är jag tacksam för. Depression och ångest finns i släkten.

Känner nån annan igen sig i detta månne? Ville få skriva av mig men vore intressant att höra andras erfarenheter Glad

/Christina

Annons:
SmileyMalin
2013-01-07 13:38
#1

Jag känner igen mig i det mesta!

har också senaste tiden haft problem med någon märklig form av ångest som är värst på morgonen, när jag är ensam eller bland mycket främmande folk.

Precis som du är jag väldigt lycklig över mitt liv. Är lyckligt gift, har två barn och älskar livet som mamma, tycker det är roligt att studera, trivs i vårat hem, har ett aktivt fritidsliv osv. Ändå finns den där malande oron där och jag känner mig ofta raslös, lite rädd och nära till tårar.

Även i mitt fall tror jag att det är en efterraktion. jag har stressat galet mycket under hösten och ofta haft dagar planerade in i minsta minut. Tillslut gick jag mer eller mindre in i väggen. Fick hjärklappning och tryck över bröster, svimmningskänsor och slutade nästan helt att äta. Riktigt läskigt!

Nu har jag dragit ner tempot och fått bukt med allt det fysiska men har kvar den där eviga oron. Det gör att jag väldigt ofta tänker på att tiden går för fort, att barnen växer för snabbt, min egna dödlighet, att jag eller någon närstående kan bli allvarligt sjuk osv.

Jag har nog alltid varit ganska orolig och känslig av mig men aldrig vågat prata om alla tankar och all oro som far runt inne i hjärnan mest för att jag är så rädd att andra ska se mig som svag. Men jag skulle så gärna vilja få bukt med min ångest och kunna leva mer i nuet och njuta fullt ut av allt jag har. Jag hade väl adrig trott att jag skulle få ångest av att bara "för" lycklig, men jag har ju så mycket att förlora nu….

citytjejen
2013-01-07 13:56
#2

Hej och tack för din kommentar! Intressant att läsa om hur du känner dig, och det känns som att vi har ganska lika symtom. Mina problem har ju eskalerat de senaste 1-2 månaderna och blivit värre bara de senaste veckorna. Det är ju en sån konstig känsla att å ena sidan vara lycklig över sitt liv men å andra sidan ha alla dessa jobbiga känslo-inslag. I helgen har jag känt mig väldigt nere och i morse tog jag mig inte ur sängen och kom inte iväg till jobbet. Så jag har bestämt mig för att samla kraft och kontakta läkare eftersom det här blir för jobbigt.

Vet att min farmor (vi har depression och ångest i släkten på pappas sida) nästan alltid haft en inre oro som hon inte kunde relatera till något speicellt, utan oron bara fanns där och gnagde. Och ibland känner jag också så. Min pappa var djupt deprimerad för 4-5 år sen (nu är dock frisk och äter ingen medicin längre) och jag känner igen en del av hans symptom hos mig nu.

Har du sökt hjälp nån gång för hur du känner? Tycker det är så synd att du ska behöva må så och inte kunna njuta helt av ditt liv och din familj. Hoppas att allt går bra för dig hur som helst!

Kram från mig

/Christina

SmileyMalin
2013-01-08 10:28
#3

Tidigare så har jag aldrig sökt hjälp och inte ens kunnat berätta för min närmsta familj om min oror och ångest. Men jag var på vårdecentralen igår (för att bara kolla upp en kliande prick) och passade på att nämna mina problem och fråga om hur dåligt man ska må för att söka hjälp. Distriktssköterskan tyckte absolut att jg iallfall kunde prata med en kurator som start och det råkade finnas en tid lefig redan idag så jag ska dit om några timmar. Känns både skönt och jätteläskigt.

Jag har alltid varit väldigt rädd för psykisk ohälsa så tanken på att erkänna för kuratorn hur jag mår är minst sagt skrämmande.

Jag har iallfall läst en del om GAD (generaliserar ångestsyndrom) under kvällen och känt igen så otroligt mycket! Den däre viga gnagande oron ända sen barndomen, att aldrig kunna slappna av och att alltid vänta sig det värsta. Fast det känns ju inte direkt lugnande att allt stämmer så väl för är det något sådant jag lider av så är det ju inte bara en övergående efterreaktion utan faktiskt något jag måste lära mig leva med och som troligtvis kommer öka med åldern Rynkar på näsan

Det låter väldigt klokt att ta kontakt med läkare! Hoppas vi båda kan få bra hjälp!

citytjejen
2013-01-11 13:09
#4

Nu har jag varit till min husläkare och berättat om hur jag mår och hur det känns. Han var jättebra och frågade mycket och lät mig berätta, fick även fylla i ett slags "frågeformulär" och sen konstaterade han att jag har en lätt depression och även ångest. Så jag fick sömntabletter då jag sover så dåligt, och även ångestdämpande tabletter. Så nu får vi se hur det utvecklar sig.

Det du skriver om att det är skrämmande att erkänna för någon hur man mår, åh vad jag känner igen det. Så är det nog för de flesta. Bröt ihop när jag berättade för min man förra veckan, att jag misstänkte att jag har ångest/depression. Det blir ju liksom så mycket mer "på riktigt" när man han sagt det högt istället för att bara tänka det.
Gick besöket hos kuratorn bra om det är ok om jag frågar?

/Christina

SmileyMalin
2013-01-16 11:06
#5

Jag tyckte också det var hemsk att erkänna för min man att jag mår dåligt och bokat tid hos kurator. Kändes som om jag sänker ner hela min familj.

Vad sa din läkare om ångesten då? Hänger den ihop med depressionen eller är det något mer permanent?

Det är det som skrämmer mig, att man alltid ska vara så här för att det på något vis är en del av ens personlighet och inget som går att ändra på.

Hoppas medecinen funkar bra för dig!

Det gick jättebra hos kuratorn. Jag bröt ihop och grät konstant hela tiden men det var nog välbehövligt! Dom första dagarna efteråt var rätt tunga med mycket tankar och en del ångest. Sen kände jag att jag kunde börja ta till mig vad vi pratat om och våga tänka på varför jag egentligen känner ångest.

Dom senaste dagarna har jag varit lite hårdare mot mig själv. Tvingat iväg mig på sociala aktiviter eftersom jag vet att jag mår bättre av det när jag väl tagit mig dit, tagit tag i nåt här hemma (vika tvätt, diska vad som helst egentligen) när jag märker att rastlösheten och oron smyger sig på också har jag försökt ta kommandot över min eviga hypokondri. När jag börjat oroa mig och tänka på cancer för någon liten kliande prick så har jag liksom sagt till mig själv på skarpen Flört. Det hjälper faktiskt lite grann iallfall! Jag känner mig fortfarande inte helt "normal" men jag känner iallfall att jag är på väg att komma tillbaka till samma hyfsat hanterabara ångestnivå som jag var på innan stressen.

Idag ska jag på ett nytt besök hos kuratorn.

citytjejen
2013-02-05 11:11
#6

Skönt att det går åt rätt håll för dig! Jag har på egen hand och med min mans och mina vänners hjälp kommit fram till vad som framkallat ångesten i mig. Jag har verkligen vantrivts med mitt jobb, eller rättare sagt mitt yrkesliv!
Kanske låter som att det borde vara lätt att fatta en sån sak, men ibland är det ju inte alltid det. Har jobbat med administration på kontor i i nästan hela mitt yrkesliv och jag har fått nog. Så jag har nu följt min dröm istället och ska börja plugga till massageterapeut i april. Min ångest har släppt och jag är glad igen och mycket förväntansfull. Tror att det jobb jag började på i december var till för att jag skulle fatta att jag var på fel spår. 
Denna ångest har byggts upp under en längre tid, och även den frustration som jag känt över att vilja arbeta med något som jag är intresserad av, men inte vetat vad detta skulle vara.

Hoppas att du kommer tillrätta med din ångest, vare sig den har en konkret orsak eller om den är mer diffus, vilket den ju också kan vara.

/Christina

Annons:
Upp till toppen
Annons: